Som vanligt när min kropp inte är helt frisk, går också hela mitt stämningsläge ner.

Jättejobbigt! Ena stunden tycker jag att jag är stark (eller min väninna och jag försöker åtminstone intala oss själva det), andra stunden känner jag mig ynklig. Jag mår så bra av fysisk rörelse och tror att jag "går ner" i läge när jag bara är still och vilar. Kroppen och själen hör ihop, verkligen.

Men nu är snart den här veckan över, dags att titta igenom vad som händer nästa. Nästa vecka blir bra, gäller att hålla ihop och härda ut dessa svackor. För de är bara svackor, jag skräms så av mina svackor, inbillar mig att  jag är på väg ner i värsta utmattningsdepressionen- eftersom jag en gång varit där. Men så är det ju inte, alla människor är lite nedåt ibland. Upp och ner. Som en berg-och dal-bana.

Så är jag, så är mitt liv.

Läste någonstans, någon hade lagt ut en skämtteckning över kvinnors resp mäns humörsvängningar under en dag. Det var en man så klart... Mannen gick i samma läge ungefär hela dagen, kvinnan pendlade som värsta sinuskurvan.

Fast det är nog rätt individuellt, inte könsbundet, även om jag är en levande sinuskurva... det går upp- och det går ner. Jag får i alla fall sällan långtråkigt- det är positivt.