Mera Sarek. =)

Det här vad som ligger framför oss nu: den grönskande tiden. Helt fantastiskt.

Och jag, jag sätter punkt här.

Nu har jag sörjt färdigt. Orkar inte mer nu. Orkar inte vara ledsen, försöka lösa situationen.

Jag kastar mina sorger bakom min rygg å jag ser dem inte mer, nej jag ser dem inte mer!!!

=)

Hihi =)  Jag kan inte låta bli att bara le när jag hör de här tonerna.

Nu är min grabb 15 år, stora karln... men det fanns en tid då han var en liten kille och han bara älskade den här låten.

Han var mammas pöjk och sjöng den för mig: "Jag ska följa dig genom eld och vatten" <3

Gammal goding i lördagskvällen.

Ibland är det nog bäst å bara springa- för att undvika att bli illa tilltygad =)

Haha =)  jag läste igenom det jag skrivit igår och var tvungen att lägga till en sak. Vältränad rent psykokogiskt är jag. Pga tidigare erfarenheter. Vältränad kroppsligt... hmmm... tyvärr finns det en del att jobba med här. Jag tränar så ofta jag kan (eller det gör jag inte egentligen för jag hittar på ursäkter att inte träna. Tid är ju i själva verket det enda vi har)

Men har man gått igenom mycket skit och överlevt klarar man i fortsättningen svårigheter rätt bra- för man har tränats. Det var så jag menade. Har man bara haft medvind i livet är det ju inte lika lätt. Man förstorar upp småsaker och tror att det är problem.

Jag har dessutom gått i terapi under en tid och lärt mig mycket här.

Jag blir rent förbannad när jag hör om människor som har ångestproblematik, söker läkarhjälp och får med sin en burk med piller hem. PILLER LÖSER VÄL INGET???!!! Visst, antidepressiva och ångestdämpande kan vara till god hjälp, men jag kan inte se det som någon ensam lösning på problemet. Är jag olycklig i ett äktenskap och får antidepressiva- hallå??? Man måste kanske ta tag i sitt äktenskap istället, gå i familjeterapi (jag har stor tilltro till terapi, jag...) prata med varann eller som sista utväg kanske lämna mannen?

Sjukskrivning är också något som verkligen bör vara sista utvägen. Kan vara nödvändigt men det är en fruktansvärd situation att bli sjukskriven. Då får du ett kvitto på att du är SJUK och är man inte deprimerad lär man bli det av att bara gå hemma. Det där är hemskt, jag tänker verkligen kämpa med näbbar och klor för att aldrig någonsin hamna där igen. Aldrig aldrig någonsin, det finns ingenting som är större än att ha hälsan- fixa sitt liv och sin vardag.

Terapi, samtal är det som hjälpt mig genom mina svårigheter. Dessutom måste man ju ta tag i situationen, försöka lösa problemet istället för att käka ett piller till.

Numera går jag inte hos någon terapeut men jag använder samtalen som hjälp i alla fall. Fast nu är det mina fantastiska och kloka vänner som har den rollen. Rollen som samtalsterapeuter. :)

En annan sak: Det är viktigt för ens egna tankebanor hur man framställer sig själv och hur man tänker om sig själv. Det man förväntar sig... så blir det ofta. Tror man att man är stark- då är man det. Och det går inte att förvänta sig att få bekräftelsen utifrån, man får lov att bestämma sig själv- och utgå från det, lita på att det man gör är tillräckligt. Vet man att man gjort sitt bästa är ju det faktiskt bra nog.

Är lite dålig på att blogga just nu. Kikar in på bloggplatsen på helgerna, det är då jag har tid.

Upptäckte att jag haft en besökstopp undet torsdagen, 89 unika besökare. Ligger nu mera på i genomsnitt 45-50 per dag, annars. Låter säker jättelite... men jag är ju ingen kändis, utan bara en vanlig bondtölp från Värmlandsskogarna som känner för att skriva, så i min värld är det fascinerande att så många som 50 personer per dag går in och läser mina tankar, varje dag. Jag har ju min lilla bekantskapskrets, där jag vet att vänner läser... gissar att ni är sju-åtta stycken trogna vänner som bara läser (och ja: ni är SNÄLLA ;)) men var de andra kommer ifrån- det vet jag inte???

I början av min bloggkarriär hade jag i genomsnitt 20 läsare per dag- och fascinerades bara av det: Vad i hela fridens namn är det för 20 personer som går in och läser beabloggar varje dag???

Jag har ju tidigare bett Er presentera Er, för det här är ju ett socialt medium, men det är ytterst få som gör det. Och det är helt ok för mig... jag är som jag är, jag skriver i alla fall. För att jag vill det. Jag vill skriva. Och vill Du läsa, är jag tacksam att ge Dig det nöjet. Det ger mig en underlig tillfredsställelse. Jag är en berättare, jag. Jag berättar och berättar, har alltid varit sådan. Andra läser och lyssnar. Och ibland gör vi tvärt om. Jag läser hemskt gärna också. Och jag tycker om att lyssna med. Men grovt generaliserat har jag nog alltid varit den som redovisar/pratar/skriver.

Så är det. Det är min lott.

Nu känner jag för att berätta om något igen, något som ligger mig- om inte varmt... men nära- hjärtat.

För snart fem år sedan drabbades jag av en personlig tragedi. Jag kan inte förstå- att det gått hela fem år. Men det är skönt. FEM ÅR!!!! DET ÄR LÅNG TID! Fem gånger 365 dagar. Det blir många dagar. Många dagar av "uppsving" så jag bör väl bara sjunga nu- och vara glad. Tacksam. ;)

Jag förlorade fotfästet en sväng, men jag är uppenbarligen en ganska stark individ  (Jante kom-å-halshugg-mig-nu... jag berömmer mig själv, och det är en viktig del av det hela) men jag har verkligen klättrat steg för steg... hela den långa vägen tillbaka, och det är klart att jag är stolt över det jag gjort, det har jag all rätt att vara- tycker jag. Det rör sig om personlig utveckling för min del).

Kämpa för f-n, vill jag bara säga- till dig som läser! Låt aldrig solen slockna!

Kämpa för det du tror på! Skratta, var glad- vi levar bara några decennier, so WTF (rent ut sagt: passa på att ha roligt medan du kan, snart ligger du i graven i alla fall, så det finns inte mycket att förlora)

I det stora hela: Vi är små människor, som lever ett fåtal sekel. ETT FÅTAL SEKEL; 10 gånger x år. Du är snart borta, ligger i graven, du har fått några år att förvalta. Jättekort tid, om du ser det historiskt. Cancer, en bilolycka eller what ever. Eller också dör du av ålderdom. Men om hundra år finns varken Du eller jag här. Så det är kanske inte så viktigt... trots allt, det där Du grämer dig för.

Det är på glädjen och skrattet vi överlever- i alla fall gör jag det. Jag kan nog påstå att jag har humorn att tacka för livet.

... Och dessa "seriösa viktigpettrar": De har nog bara inte tänkt på hur kort livet är. De förstår inte livet (enligt min mening), de tror ju så klart på det de tror på - så man måste naturligtvis visa dem respekt i all mänsklig anda... men ta dem inte på för stort allvar! =)

Hade jag inte haft den starka livsgnista jag har- hade jag varit död idag. Det är sant.

Hade jag inte skrattat åt alltihop- hade det inte funkat.

The only way is up=) med skratt, kärlek och glädje<3

Jag har varit fruktansvärt illa ute. Sjukskriven från jobbet, klarade inte av att jobba, no money, ingen inkomst- så klart. Avslutade ett äktenskap, jag var MISÄR under en period. Jag kravlade på botten för fem år sedan.

MEN kära läsare: Jag tog mig tillbaka.

Stark igen, jag skrattar och jag älskar och jag bär det här minnet som en alldeles speciell erfarenhet.

En erfarenhet som gjort mig till en alldeles speciell kvinna, och nu är jag bara tacksam.

Glöm aldrig... det är sant (I know): " Det som inte dödar- det härdar."

Man finner en överlevnadsstrategi.

Vi som överlever svårigheter gör det, så är det bara!

Vi fixar det. Vi klarar oss, också i tuffa klimat. Det kanske inte är roligt hela tiden, jag har fått bedövande slag... har blivit både sviken och lurad.

Men jag har gått vidare.

Våltränad (numera och då menar jag tyvärr inte kroppsligt =) ) som bara sjuttion överlever jag- galant.

Fascinerande.

Och jag tycker fortfarande att det här livet är roligt! :)