Folk brukade skämta om mig, aldrig taskigt, jag tyckte själv det var lustigt... att jag är en riktig vimsmaja. När jag var utbränd förklarade läkaren att detta är inget annat än ett stresssymptom. Hjärnan stänger liksom av, en överlevnadsinstinkt. Så håller man på och tappar bort nyckarna gång på gång är detta att tecken på att man har mycket att hålla i skallen. Hjärnan "prioriterar bort" nycklarna.

Ganska självklart egentligen men lätt att skratta bort...

Numera har jag lärt känna mig själv lite bättre, vet vad som ger mig ny energi osv, vet att hjärnan måste vila och ladda ibland. Annars blir det fullt. Man måste inte vara effektiv ständigt, då tar det till slut stopp.

Och jag har varit extremt vimsig under veckan som gått. Såg- när jag satt i bilen på väg HEM, hade inte sett mig själv i spegeln under arbetsdagen- att jag hade satt på mig två olika örhängen på morgonen. Måste ha sett för lustigt ut. Och jag är morgontrött, det är en ren plåga varje morgon... gränsar till zombietillstånd. Så just på morgonen är det inte det minsta konstigt, fort går det dessutom. Men att jag inte tittat mig i spegeln på hela dagen... ja, jag är i alla fall inte överdrivet utseendefixerad när jag jobbar. :)

Nu gjorde jag också en lustig förvirrad grej. Det är inte sol här i Karlstad, men temperaturen är ändå ljumm och behaglig, jag tog en promenad till affären tidigare idag och njöt bara. Man kan gå utan jacka- vilken lycka!

Jag mötte tre män som stod vid en bil, de stirrade på mig så jag till slut sa"hej"- glatt, fast jag aldrig sett dem förut. När jag kom fram till affären upptäckte jag att jag gått med min klänning halvt instoppad i strumpbyxorna, så halva rumpan syntes. Förstår att de där tre männen stirrade... Fy tusan! Men jag får helt enkelt bjuda på det en lördag som denna.

Nu har jag fått ordning på musen. Ja, datamusen alltså =), så nu kan jag göra mer med datorn.

(Se nedanstående inlägg)

April 1974, Waterloo skrev jag ju om. Min låt, hehe :) den vann hela karusellen med!

Så klart. Abba.

70-tal: Vilka underbara kläder!

Och jag... jag ger upp nu. Följer bara mitt hjärta, kampen är över. Mitt hjärta har trots allt alla svar. Alla svar på alla mina frågor finns där. Jag är besegrad.

Hittade något så bra...

Jag har inte själv ADHD men jag träffar dagligen barn som har ADHD, i mitt jobb.

Så mycket i den här bilden som stämmer i beskrivningen: unika, banbrytande, sensitiva och intuitiva. Kreativa.

Vad härligt det är att inte alla människor är likadana!