Jag satt under gårdagen och pratade med en av mina chefer... vi pratade om "tuffa tider" kan man säga ... och jag känner mig så otroligt privilegierad som haft möjlighet att gå så mycket i terapi, som jag gjort.

En del människor tycker ju sådant är pinsamt, eller kanske blahablaha. Bara en massa dravel.

Men det är det inte.

Den här chefen och jag pratade om att jag tack vare min terapi fått verktyg att hantera svårigheter.

Och det är ju så.

Jag märker det allt tydligare ju längre tiden går. Det är klart att samtalsterapi med högt skolade människor inom ämnet, om man ägnar det en tid... ger resultat!

Jag rekommenderar vekligen samtalsterapi som medicin till Dig som känner att du behöver hjälp, känner dig vilsen.

Det är verkligen väl investerade pengar- att lägga dem på sin själ.

Och gör det gärna innan allt kraschat, i "förebyggande syfte" om du känner att du är på väg ner.

Livet ÄR ju svårigheter emellanåt, och på något vis måste man lära sig att hantera dessa.

Ett alternativ är kanske att låtsas att allt bara är fint- lägga upp en tjusig fasad. Fast vad hjälper det? Längst där inne?

Ett annat är ju denna (som jag tycker) f-bannade medicinering utan uppföljning.

Det är rent taskigt av läkare att skicka hem en vingklippt patient med en burk piller!

Kan vi inte bara, istället för dessa lyckopiller och finslipade fasader, faca livet för vad det är?

Det är inte roligt hela tiden.

Det är grått och trist, aströtta morgnar, besvikelser och sorg. DET ÄR EN DEL AV DET, det är det vi har fått!!!

Vi behöver kanske inte ta ett lyckopiller och sedan visa oss lyckade för omgivningen- hela tiden.

För SÅ ÄR DET INTE!!!!

Jag efterlyser människor som ser livet som det är, utan spackel.

Vi behöver inte göra oss till- vi duger ändå!

Vi är bra nog- också med våra problem.

Min persoliga övertygelse är att när vi ... vad ska jag säga... kapitulerar för det här... då kan vi också känna innerlig lycka.

För jag vill inte svartmåla något. Livet är färggrannt utav bara f-n med.

Men vi måste se det för vad det är!

... Och jag, jag är ju en person som älskar dessa ups and downs.

Jag känner mig levande i själva livet och jag VILL LEVA i verkligheten, utan att låtsas- utan att spela.

UTAN att tvingas visa upp en fin fasad varje dag. Låt oss vara öppna- vi lever ju livet, inget fantasispel!!!

För min del är den här verkligheten spännande nog.  

Det räcker gott och väl åt mig.

Jag har lärt mig att acceptera det, till och med tycka om det (iaf oftast) precis så som det är.

Jag tror... men jag vet ju inte säkert... att jag börjar finna lösningen.

Jag är människa.

Eng: type A behaviour [tʌɪpˈeɪ bɪɪˌheɪvjə], USA-stavn: type A behavior.

Livsstil och sätt att reagera i arbetsliv och i det privata som karakteriseras av aggressivitet, otålighet, benägenhet för simultana aktiviteter (att läsa tidningen samtidigt som frukosten intas och så vidare), ängsligt bevakande av social ställning och strävan att uträtta mycket på kort tid.

Typ A-människor tenderar att driva sig själva till extrem fysisk uttröttning. De respekterar ofta inte kroppens naturliga signaler att göra pauser i ansträngande verksamhet. Detta beteende kallas ibland "Sisyfossyndromet" efter berättelsen om Sisyfos, i den grekiska mytologin en jätte som gång på gång rullade en sten upp till toppen på ett brant berg, varifrån den alltid rullade ner igen.

Vanligen är inte beteendet renodlat på det sätt som de beskrivs hos dem som man brukar kalla typ A-människor. Många har detta beteende endast i vissa situationer, under en begränsad period av sitt liv eller mer konstant fast i måttlig omfattning.

Källa: psykologiguiden

Jag är intresserad av psykologi, det har jag alltid varit. Finner det fascinerande. Vet inte om det är någon som hört talas om, eller kanske till och med känner igen sig i personlighetstyp A?

Jag gör det definitivt, är en glasklar typ A. Det enda jag inte känner igen mig i, medvatet iaf, är "ängsligt bevakande av social ställning" Jag kör nog lite mer av mitt eget race, sedan får folk tycka vad de tycka vill,  jag har inte så mycket tid över till att bry mig. Är nog är lite för uppe i mig själv och mitt eget upptagna liv (är om sanningen ska fram lite för egocentrisk- jag har nog av mig själv och mitt... har alltid haft dålig koll på vad grannar heter, gör osv... för jag är väl antagligen så självupptagen, inne i mig själv och mina tankar :-) ) för att ha kraft att fokusera på vad andra tänker om mig, att impa på andra osv. Det är liksom överkurs i ett liv som mitt. Snälla nå'n... det finns ju hur många människor som helst med olika tankar och åsikter... skulle jag fokusera på alla dem skulle jag bli hur splittrad som helst, det går ju bara inte.

Å andra sidan blir det ju så, rent automatiskt, att de som inte riktigt vågar stå upp för sig själva, som ängsligt kollar in vad andra tycker och är oroliga för det... de får ju helt enkelt per automatik en relativt låg status i en grupp. De som vänder kappan efter viden i jakt på bekräftelse bli ju ironiskt nog mottagna på motsatt sätt.

De som "tycker som alla andra", som ALDRIG haft ångest eller något problem i livet och som verkligen inte vågar visa sig udda/annorlunda på något vis  (eftersom de är rädda att inte bli godkända av gruppen då.)

Undrar vad man ska göra åt saken?

Det känns lite trist, tycker jag. Så onödigt...

Men få respekterar den som inte står för sin åsikt- den som är rädd och skrajsen.

 :( Tyvärr, djungelns lag är hård.

Och jag blir bara fascinerad när jag får höra skvaller om mig själv... Hur har folk tid med mig? Att analysera mitt liv? Jag skulle skratta mig lycklig om jag hade så mycket tid över för andra... så jag kunde börja analysera deras

 liv- också!!!

F-n... det är ju hektiskt redan som det är, jag stressar halvt ihjäl mig ibland... när jag ändå bara har mig själv (mitt jobb, mina barn, mina relationer på diverse plan att fokusera på.

Men jag har bestämt mig för att den dag jag blir pensionär- då ska jag ta revansch för min egocentrism och bara sitta och stirra genom fönstret på alla andra som rör sig därute... den dag mitt eget liv inte blir intressant längre...  och ha full koll på alla andra! Då- ska jag oroligt värna om vad andra männsikor har för åsikter om mig och mitt liv!!!)

Men som sagt: i övrigt är jag en glasklar typ A-person. Vi löper många risker: utmattning (vilket leder till psykiskt illamående) naturligtvis och missbrukare av alla de slag (bland dem som inte är totalt utslagna- på parkbänken) är överrepresenterade i den här gruppen. Tränings- och arbetsnarkomaner, alkoholister, matmissbrukare, sexmissbrukare, hela köret.

Å andra sidan har vi så klart många bra sidor: Vi ger inte upp, kan konsten att kämpa hårt, till "the bitter end" och det vi gör, det gör vi ofta bra, då vi gärna lägger ner hela vår själ i det vi pysslar med.

Bestämmer vi oss- så blir det inte sällan som vi bestämt- för vi tar inte nej som ett svar.

Fast jag har så klart tvingats jobba med mycket, då min renodlade typ A-sida till stor del har orsakat mig bekymmer. Och jag jobbar dagligen med att inte driva mig själv till min spets så att säga, då ligger jag snart som en grönsak i soffan och stirrar i taket av ren utmattning. Jag börjar ju bli till åren nu med... kan inte köra på hur som helst längre.

Men den här sidan av mig ploppar upp i alla möjliga sammanhang... fortfarande- och trots allt.

Det blev så tydligt idag när jag skulle handla mat. Just nu är jag inne i en period då jag gör mycket soppor. Och då gör jag verkligen soppor. MÅNGA SOPPOR. Jag älskar soppor och är är för övrigt "periodare", just nu gör jag svampsoppor. Var på ICA Välsviken (för Karlstadsbor: där är de som mest välsorterade vad gäller svamp) och som sagt... nu gör jag svampsoppor av alla de slag. Kassörskan frågade, när hon skulle ta betalt, vad det var för olika svampsorter jag köpt. Hon visste inte vad det var för några, hur hon skulle prissätta dem. Svampar i stora mängder!!! :-)  Och jag hade full koll, så klart. Ostronskivling, portabella, kastanjechampinjoner. I en utsökt blandning ska det bli imorgon. Projekt svampsoppa. =)

Jag tror jag har lärt mig... i alla fall till viss del, att prioritera i denna djungel av sysslor.

Man måste ju- annars funkar det inte.

Man smäller sig käpprätt in i den kalla hårda väggen om man försöker vara fröken Präktig å Duktig på alla plan.

Jag har haft rätt mycket jobb- och annat, den sista veckan, så mitt hem har varit ett riktigt bombnedslag.

Hade någon kommit hit och sett det hade de nog dött, men jag har lyckligtvis inte haft några besökare.

Städning kommer att bli morgondagens projekt, men det är en ädel konst man måste öva på, att sätta sig mitt i ett bombnedslag och bara fokusera på det man i första hand måste.

Inte må dåligt av röran ("Kaos är granne med Gud") :) - för det är ju trots allt bra mycket trevligare när det är snyggt. Och den som har tre katter som lever rövare på dagarna- den har hemarbete.

De kan ha hängt sig i gardinerna- gardinerna hänger på sniskan, pussat fönsterrutorna fulla med kattmunnar, vält ner en blomkruka, gått på lådan och därmed rafsat ut lite kattsand vid sidan av, lekt med toalettpappersrullen så den ligger utspridd och söndertrasad över hela hallgolvet, klättrat i bokhyllan så en och annan bok trillat ner. Osv. Kort sagt ett smärre bombnedslag. Påskris är bara att glömma. Då har jag fjädrar all over my place. Kan finnas någon påskkyckling bland mitt pynt som är intressant med- då ligger den i tusen bitar.

Trots allt bara ÄLSKAR jag dessa underbara varelser: katterna.

Men som sagt: dygnet har 24 timmar- verken mer eller mindre- så ibland har man inget val.

Jag önskar att jag var rik. Då hade jag skaffat städjälp på mindre än en sekund.

Finns der än tusen saker jag hellre ägnat min dyrbara lediga tid åt- än städning.

Men är man lärarinna är detta inget att ens fundera över. Jag får ta hand om min städning själv.

För första gången, som jag minns i alla fall (kanske har förträngt det) blev jag under veckan som gick kallad "jävla idiot"

Jag har aldrig, vare sig som lärare eller mamma, bliit kallad "kärring"  eller dylikt. Jag har jobbat som lärare i 17 år, varit mor i 18.

Mina barn har full koll på var gränsen går.

Vi blir aga ibland- men vi respekterar varandra- och oss själva.

Jag har aldrig kallat mina barn "jävla ungar" och jag förväntar mig samma respekt tillbaka.

Och den har jag fått.

Jag tar naturligtvis inte åt mig av orden, "jävla idiot", utan känner mest oro.

Det ligger så långt under min nivå- jag skulle aldrig säga så till någon... herregud så pinsamt!!!!

Och om... om jag i vredesmod gjort det hade jag skämts ögonen ur mig- och bett om ursäkt så klart.

Så lustigt det kan bli, det här med ord.

Så olika vi är.

Just kommit hem. Och jag skriver rätt ofta med dystert sinne, det är nämligen då skrivandet ger mig som mest.

Men nu tänkte jag skriva i glädje.   

Mitt liv är nämligen inte bara svart- eller grått. Jag är ju vårmänniska jag, som min mormor var. Minns det så väl: "Bea, nu kommer sola". Då var hon glad, min gamla kära mormor. Min mormor betydde mycket för mig; när hon gick över till andra sidan minns jag att jag tänkte :"Så mycket kärlek som försvann från jorden nu." Jag kände mig trygg, hemma med henne och jag tror att jag liknar henne på många vis. Jag är nog mer lik min mormor till sättet än min mamma. Och min moster. Det finns många släktdrag här.

Inte visste väl jag

att det skulle smärta så

när ett kärt men slitet hjärta

plötsligt slutat slå

För det gjorde riktigt ont

att se gamla mormor gå

till slutet med värme i blicken

i ögon blåklintsblå

Hon gick i den finaste tiden

i den färgring hon älskat så

-men tryggheten och kärleken

hon gav finns kvar ändå

Nåväl... nu till lite mera lättsamhet!!!

Nu är det påsklov tjohooo =)

Jag älskar, som sagt, den här tiden!

Splittrade familjer.

Vad trött jag blir på alla fördomar, enkelspåriga förklaringar.

Det är känsligt för mig eftersom jag själv har en "splittrad familj."

När "splittrade familjer" dvs skilsmässor ses som orsak till barnets dåliga beteende, dåliga mående.

Jag kan kontra med motsatsen. Jag har varit på utvecklingssamtal på min sons skola idag. Han fick beröm av läraren både för sitt beteende, sina kunskaper och han mår rätt långt ifrån dåligt. Trygg och harmonisk tonårsgrabb.

Samma med min dotter. Jättefina betyg. Go, empatisk tjej.

Konstigt- när de kommer från en splittrad familj?

De är ju skilsmässobarn.

För f-n... nu blir jag förbannad på denna dumhet som finns på vissa ställen: Det har väl att göra med hur man som förälder hanterar situationen?!

Det går inte skylla ett barns dåliga uppförande, kunskaper, mående på en skilsmässa. Det beror i så fall alldeles på hur skilsmässan hanteras, däri ligger förklaringen. Tror jag och jag har två bevis på att barn kan må bra, trots att mor och far inte lever ihop.

Grovt generaliserat kan man ju, med dessa tankegångar tycka synd om Fredrik Reinfeldts barn. Dem kommer det med all sannolikhet gå åt skogen för... gissar på drogmissbruk, fattigdom, beteendestörningar... You name it.

De är ju skilsmässobarn och det kan inte vara läääätt för stackars Filippa att vara ensamstående mamma. Säkert usel ekonomi, sleten och storrökare- för sådana är ensamstående morsor.

 Vilken tragedi! Usch och fy för "splittrade familjer".

Källa Luvcatz, se länkar <3