Jag kan bli så otroligt besviken på mig själv ibland. På mitt omdöme, mitt sätt att ta till mig andra människor. Över lag är jag nog en rätt bra människokännare tror jag, måste vara det- för de flesta jag omger mig med är fina, rediga, pålitliga individer. Jag brukar faktiskt vara rätt pricksäker, välja ganska rätt öron, kamrater och stöttepelare. Men ibland gör man ju bara stolpskott. Jag vet att man bara borde strunta i dem, traska vidare, men visst gör det ont. Det gör ont ett tag, ska väl så göra så att man kan lära av misstagen.

Tillfällen då jag funnits med hela mitt väsen för att i den mån jag kan- svalka brinnande kinder och torka bittra tårar.

Stötta och lyfta.

Men när jag själv föll- och så innerligt behövt samma värme, då fick jag kalla handen tillbaka.

Trots det jag gett, fanns inget utrymme för mig att vara krånglig eller besvärlig.

Värmen jag gett bara försvann. Vips upp i luften. Så korkat av mig att tro på ömesesidighet.

Jag vill inte tro på någon form av ondska egentligen, det är väl snarare rädsla.

Och jag blir så från hjärtat besviken.

Inte på dem som inte fixar att hantera situationen egentligen. Utan mest på mig själv. För att jag inbillat mig att de skulle göra det, för att jag har en tendens att alltid tro så förbaskat gott om allt och alla.

Jag är trött på egocentriska människor. Som inte har förmågan att se världen från en annan synvinkel än sin egen.

Som har förmågan att ta- men inte att ge tillbaka.

Hehe... jag har sagt det förut: Jag tror på reinkarnation (åter-in-i-köttet) och är helt säker på att jag brändes på bål som häxa i ett tidigare liv.