Nu när jag varit ledig ett tag har jag åkt och köpt en ny byrå, till hallen på övervåningen.

Retro, så klart. 60-talsbyrå- sååå fin och välbevarad. Jag hatar att köpa nya grejer! Slit och släng- känns så infernaliskt onödigt. Ute, dessutom- det vet du va? Vissa saker vill man ju gärna ha nytt, som soffa, säng osv... men jag övertar hellre prylar "med själ" än går på Ikea. Min vackraste möbel är ett hörnskåp som står i mitt vardagsrum. Det är från 1700-talet, nedärvt genom min släkt... Det har mig veterligen funnits i min släkt hela tiden. Det fanns i mitt barndomshem och jag var rädd för skåpet när jag var liten; det är rokokomålningar på det (som nog såg läskiga ut), men nu skänker det mig trygghet istället.

"Släkte följde på släkte snart

blomstrade, åldrades, gick- men vart?"

(Rydberg Victor; Tomten)

...Och ja, det kan man ju undra, om man är tomte: "Vart gick de allihop?... Och kvickt gick det med...Det rör sig inte om oceaner av tid, direkt, utan ett fåtal år."

I alla fall: Det är överkurs för mig det här att greja och dona i hemmet.

Jag röjer allt som nödvändigast, städar så gott jag hinner... men det är sååå otroligt mycket annat som ska hinnas med. Barnen. Och den som inte stått som ensamförälder (även om det finns en förälder på annat håll- som också hugger i- ensam) vet nog inte riktigt hur kärvt det kan bli när man ensam ska försöka tillgodose ungarnas behov- och de är två. Man kan lägga ner sig som tusan på den ena- och så är den "färdig". Då väntar den andra. Trots att mina barn är tonåringar och inga småbebisar kräver de en hel del av mig- så klart.

Jag personligen tycker att det är mycket mysko med människor som skaffar barn på barn på barn på barn.. De ska ju fostras med, liksom. Hur har man tid med alla dessa? (Ingen form av kritik alls från min sida- det är inte alls min melodi att kritisera folk för saker jag inte har ett dugg med att göra- utan snarare en form av häpnadsväckan: Hur gör de???) Förvisso är allt enklare när man är två. Hela DUBBELT så många som en. Men i alla fall... Jag är lite känd bland mina vänner för att vara "mycket mamma". Läste någonstans att genomsnittstiden som en förälder pratar med sina barn är tio minuter per dag (tror iofs inte att det är sant) men mitt umgänge är BETYDLIGT mer än ens det tredubbla. Förvisso har de också (peppar, peppar... hittills) klarat sig bra i livet, om det har med mitt umgänge att göra eller inte- det har jag ingen aning om. De kanske bara föddes som starka , rediga, ärliga och rätt intelligenta individer. Olika falla ödets lotter.

Jag har ju aldrig varit någon duktig hemmafru heller, så där sprack mallen med.

Med kärnfamilen, där pappa jobbar och mamma jobbar deltid och sköter hemmet.

Mamma bakar bullar och putsar spegeln (låter jätteromantiskt- när jag får TID till det).

I vår familj sprack kärnfamiljen- och mamma jobbade ingen deltid. Mamma jobbade heltid- och lite till (då jag är kontaktperson (jättegivande jobb- att rekommendera vekligen) utöver mitt vanliga lärarkneg) ... så är det något mina barn fått lära är att MAN JOBBAR: Man kör på. Och det gör ont emellanåt, man är trött. TRÖTT TRÖTT TRÖTT- och det är inte enkelt men man gör det i alla fall.

I alla fall: Vad jag började prata om var att det här är lite överkurs för mig. Jag har semester och börjar bry mig om att pyssla och dona i hemmet. Mys. Utöver den vanliga helgröjningen.

Beträffande det romantiska familjelivet har väl jag nog fått citera Churchill (och jag bara älskar hans citat):

"Jag har inget annat att erbjuda är blod, svett och tårar."

I allt detta lullullgulliga man läser: Så här blev jag nog fostrad. Man ger sig inte för att det är jobbigt eller tråkigt och min mamma sa alltid att "Allt du någonsin kommer att få- det får du ta från ryggen- förvänta dig inget annat. Ibland kommer du att få bitas, slåss mycket hårt och kämpa- det är så det är- bara så du vet".

Mycket klok kvinna (tycker ju jag då: MIn mor)