Det är så härligt att bara lyssna- och inse att andra har satt ord på det jag känt.

Och jag trodde kanske aldrig att jag skulle tvingas säga det.

I'm the fool I never thought I was.

Jag har ett flertal vänner som har barnbarn. De finns ju de i min ålder som får barn nu med (40 plus) men det är ganska ovanligt och var och en väljer naturligtvis själv det som känns bäst för just henne/honom.

Jag var ju tidig jag, precis som min mamma. Hon blev mormor i min ålder (44 år, nästan som jag är nu.)

Konstigt det känns... när jag tänker efter, att jag nu är i ungefär samma ålder som min mamma var när hon kom och passade min dotter. Man tyckte att min blivit sååå vuxen då, när man själv blivit förälder och nu: vad är jag i så fall nu? Megavuxen?! Och jag minns många ju min egen mormor som passade mig; hon var ju så gammal i mina ögon så jag var ärligt talat rädd många gånger att hon bara skulle dö när vi var tillsammans. För att hon var så rysligt gammal, tyckte jag.

Usch, det är hemskt det där... att livet rusar så fort fram. Det är ju inte alls många år vi har att spendera i dessa kroppar. Jag är rätt långt ifrån en atlet, kort och lagd mer åt det runda hållet än det smala. Jag skulle kunna se alla möjliga fel med min kropp, men jag tycker faktiskt om den. Den funkar och jag är helt frisk- så jag är helt nöjd.

Jag har alltid varit sådan med, var inte pinnsmal som ung heller, men det har aldrig direkt stört mig. Jag tycker från hjärtat att det är vackert att människor ser olika ut- det är väl lite meningen att det ska vara så?

Det finns ingen mall.

Media kanske har skapat en mall- men den är inte förankrad i verkligheten. FATTAR NI DET NU, UNGA BRUDAR?!

Hoppas någon av dessa unga, som samtidigt läser (ja, jag vill inte nämna eller glömma någon särskild här... så jag tar det rätt allmänt) bloggar skrivna av unga kvinnor som ger tips på hur man kan äta bebismat ur burk för att bli mager- eventuellt häva i sig någon drog med- som påskyndar ämnesomsättningen. Så att man får en liten klädstorlek.

Jaja... strunt samma. Det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Utan om att jag har flera vänner som fått barnbarn. Det ser jag verkligen fram emot! Jag skulle inte vilja ha egna små nya, men att få låna och sedan lämna tillbaka är ju inte så dumt. För ojojoj, vilket ansvar det är, föräldraskapet! Definitivt den största roll jag någonsin spelat, ingenting annat kommer i närheten på långa vägar.

Om jag får råda (bara ett råd- man behöver inte ta det till sig) så råder jag Dig att inte vänta för länge med att skaffa smått. Jag har vänner i min ålder som har småbarn och de är helt slutkörda- jag upplevde det inte riktigt så då, för jag var så ung när mina kom. Jag skulle ALDRIG vilja ha en bebis nu, snart 20 år efter att jag fött mitt första.

Men som sagt: Det där är upp till var och en, det är bara ett råd. Och bättre att få ett barn sent än aldrig- för barnen... Det är det bästa i livet, det. Tycker jag.

Missade att dagen igår var beabloggars födelsedag. Sex år. Hon skapades den 12 juli 2009, sex år sedan igår. Mitt skötebarn, mitt sätt att uttrycka mig- privat. Jag bloggade å mitt jobbs vägnar innan. Mitt förra jobb. Skolan lade ner och bloggen är borttagen sedan länge. Åsfjärdenbloggen, det var så jag började med den här sortens skrivande.

Och det har på sätt och vis förändrats genom åren. I början när jag skrev var det mer kommunikation med andra. Interaktion, samspel. Jag skrev med en krets av bloggvänner runt mig. Läste massvis av bloggar, länkade dem- de tog del av min blogg osv...

Men så gjorde jag ett uppehåll, bytte bloggportal ett tag, men gav mig där då den portalen var sämre än bloggplatsen (som den här heter- tyckte jag). Kom tillbaka efter en tid. Då hade jag hunnit med att genomgå en "utmattning" som det kallas, utbränd, sjukskriven en tid från jobbet.

Och då var ledordet för mig RESTRIKTIV.

Restriktiv och selektiv som jag sedan dess också är i vekliga livet.

Så jag valde att fokusera på själva skrivandet, inte den sociala biten av bloggandet. På bloggplatsen funkar det så, att många länkar varandra, blir "bloggvänner". Jag har bara länkat ett par stycken, väl utvalda bloggar- intressanta, och som jag troget läser. Jag skriver mest för min egen skull men är självklart tacksam för de kommentarer jag får.

... Och bloggen har gett mig så enormt mycket glädje och ro. Själva skrivandet är helande för mig. Jag är tacksam för dem som läser, då jag oftast har ett budskap med det jag skriver. Dessutom är det här ett sätt för mig att dokumentera mitt liv, vecka för vecka.

Jag tänker sitta och lusläsa när jag blir gammal och grå och bara minnas.

Och "mina" kommande generationer har sin historia nedtecknad här.

Bara att läsa- här har Du mina tankar. :)