Go natt Bloggvärlda, från Värmland.

Söv gött   

Jag funderar lite apropå det min granne skrev "Våga vara snäll" och hatet mot Louise Andersson Bodin (se inlägg nedan) och jag känner lite att... Vad då? Nu har Andersson Bodin bett om ursäkt, men säg att hon SKULLE vara rasist: förtjänar hon ändå "att dö och bli kn-ad i röven" (våldtagen)?

Det hela känns sååå infernaliskt galet och fel.

Antirasism står mig veterligen för att alla människor har ett lika värde. Antirasister fördömer hat, mot vem det än må vara.

ANTIRASISTER HATAR INTE RASISTER. De inser att vi inte kommer någonstans med hat.

Vi kommer ingenstans med att gå omkring och hata och hota varandra.

Det blir som en hamster som springer i sitt hjul; han springer och springer, men han kommer inte ut ur hjulet. Tar sig ingenstans. Han har fastnat. Gör av med en massa energi- men det tar honom ingen vägen alls.

Ska vi börja våldta och slå ihjäl rasisterna... då undrar jag: Vad är skillnaden på att våldta en rasist och en jude?

Missförstå mig rätt.

Jag fördömer också rasism, men hatets väg är inte den rätta att gå. Jag personligen har aldrig någonsin trott på "öga för öga- tand för tand". Vi kommer ingenstans den vägen. Ska vi mörda mördarna- hallå?

Jag undervisade i samhällskunskap för några år sedan på en gymansieskola, och i den kursen jag undervisade kom just det här ämnet upp, så jag satte mig in- efter bästa förmåga- i frågan. Det jag kom fram till var följande:

I de länder där dödsstraff finns- där minskar faktiskt inte brotten. Det är sant. Vi måste gå en annan väg. Även om man känner att mördaren måste dö, löser det tyvärr inget, om man ser det hela ur ett större perspektiv. Tyvärr.

Jag minns så väl Breivikdådet för fyra år sedan- ganska exakt nu i juli?

Bedrövligt, vem kan påstå något annat?

Men jag minns också Norges statsministers tal efter detta- och jag- och många andra blev så imponerade.

Talet var på den vägen jag nu skrivit om. Jag minns inte exakt vad han sa, men jag minns budskapet så tydligt- än idag. 

Där fanns inget tal om hämnd, ingen avsky. Det var varmt och det var i den anda han ville styra Norge: som en demokrati, med humanism som ledord. (Som jag uppfattade det).

Så är det väl i våra små verkliga liv med: Svarar Du med glädje och godhet på ett destruktivt beteende, har det där destruktiva inte fått fäste, och Du kommer att segra- vad Du än för för kamp. Det där bittra är ju, om sanningen ska fram, rätt trist och patetiskt. Din inre styrka, ditt välmående, dina glada pigga ögon kommer att vara ett svar vasst nog- för den som hatar. Det behövs inget mer.

Ont förgörs nämligen inte med ont. Ont förintas med gott- det är min övertygelse.

Börjar vi hata rasister- då är vi på fel stig.

Antirasism rimmar med humanism.

Vet du inte vad ordet "humanism" betyder- slå upp det i en ordbok!

(Om du ändå har ordboken uppe- ta reda på vad "demokrati" står för med. Det kommer från ett grekiskt ord, där "demos" betyder folk, och "kratein" härska.)

En granne till mig skrev idag  på Facebook så klokt att "det finns så många människor som ställer sig i motsatspositioner i sociala medier och verkliga livet". Lite skämtsamt utmanade hon oss vänner att sprida: "Våga vara snäll".

Och jag tycker att hon har så rätt!

"Att vara snäll" är ju i dagsläget nästan en dödssynd!

Synonymt med viljelös, svag. Svårt att säga nej.

Men tänk om det kanske inte enbart är så? Tänk om det kanske finns något genomtänkt, en väl grundad tanke i det hela, det här att "bara vara snäll". Att vara snäll är däremot inte synonymt med att inte sätta ner foten om det behövs- att inte säga sin åsikt.

Det kan faktiskt vara tvärt om. Och tusen gånger har man ju hört amatörpsykologer prata om andra föräldrars uppfostran av sina barn. "För slapp, för snäll- skriker inte till."

Det kan mycket väl vara så att just den här föräldern är orkeslös, inte orkar ta itu med problemet av en eller annan orsak.

Så kan det vara ibland: Man är inte på topp hela tiden.

Men det kan också förhålla sig som så, att just den här föräldern har en tanke med det hela. Han/hon kanske inte tycker att det är så klokt att i affekt lägga sig på barnets nivå och skrika tillbaka i hettans glöd.

Han/hon kanske vet att det mest effektiva sättet att i längden hantera ett ilsket barn- är att hålla sig lugn, aldrig någonsin svara på barnets nivå (om man nu klarar det) och börja käfta tillbaka. Däremot- när barnet lugnat ner sig- tar man ett allvarligt samtal med det, förklarar så gott man förmår vad som är rätt och fel- och talar om att precis allt man gör i livet, får konsekvenser.

Jag höll på att skriva att jag är inget proffs- det är bara som jag tycker men här kom jag faktiskt åt en punkt där jag inte är amatör, dvs jag har det här som yrke, jag får betalt för att hantera barn och ungdomar, så jag tror nog att jag kan påstå att jag är åtminstone någorlunda kunnig inom ämnet. Fast man gör ju ändå det som känns bäst för en själv.

Vad jag ville säga var att vi ska passa oss när vi säger att folk "är för snälla". När snäll (som jag tidigare skrev, numera är ett skällsord). Det kanske inte är den som skriker högst och mest militäriskt som ställer de högsta kraven, till exempel.