...Jaa, visst är det hårt emellanåt. Vi dansar på en sylvass knivegg och enkelt var det aldrig någon som någonsin lovade oss att det skulle vara. Det är bara att svälja och acceptera. Fast kul med, så klart, ibland.

Jag skriver mest för egen vinnings skull, vissa saker väljer jag att föra ut, andra inte. Orsaken till att jag skriver det här ändå är att det är som en form av dokument, för min egen skull: jag ska läsa beabloggar tills jag blir vindögd när jag blir gammal! =)

Och lite terapi, så klart.

Jag vill bara säga att JAG HAR ALDRIG LÄMNAT NÅGON SOM TAGIT EMOT MIG. Aldrig, never, ever- någonsin. Jag har känt mig övergiven och tvingats fatta svåra beslut. Men jag har ALDRIG lämnat någon, som inte redan lämnat mig. Ville bara få skriva det, för min egen själs skull. Jag kan hantera att bli sviken- det har jag blivit flera gånger i mitt liv. Men jag har svårt att hantera egna svek gentemot andra människor. DET ÄR ÅNGESTFRAMKALLANDE!!! Jag vill kunna gå med högburet huvud och ryggen rak- jag vill kunna känna att jag gjort allt jag kan, mitt bästa. Jag mår jätteilla av att veta att jag behandlat  andra människor illa, större avsky mot mig själv finns så klart inte!

Men nu: Jag har försökt. Jag försökte av hela mitt hjärta. Mer kan jag inte göra (och stolt är jag fortfarande =) )

Jag är sällan orolig för egen del, heller. Jag är  nu mera rätt slitstark, jag överlever alltid (har gjort hittills i alla fall). Det är värre med andra runt omkring, där kan jag få "tuppjuck" som ungarna skulle uttryckt det. :)

... Och jag älskar när han sjunger om hur livet verkligen är, min gamle idol.

En väninna skrev just ett meddelande till mig där hon uppskattade att "jag är sann, äkta". Ja, sann är jag. Trött på falska, tillgjorda individer. Det var hemskt kul att den här väninnan såg det i mig. Uppskattar det jättemycket!

"Jag kan inte längre skriva någon romantisk poesi" skriver Lundell (nedan, Den vassa eggen)

Jag skrev tidigaere om ärlighet. För mig innebär inte ärlighet att säga att jag tycker den där röda skjortan du köpt är ful. Eller "Jag tycker du väger 20 kg för lite- dags att börja käka lite så du får lite fina kvinnliga former. Lite tuttar och rumpa så karlarna får nånting att titta på, det måste vara trist att se så där formlös ut."

Tänk om man skulle göra så!!! =)

Nej, det var inte det jag menade med ärlighet. Man måste inte säga allt man tänker- men det underlättar ju i en vänskapsrelatipn om man säger som det är. Mår jag åt h-vete, kan jag säga det. Vad har man annars vänner till? Är mitt äktenskap en stor oreda tycker jag att man  som nära vän också kan ta upp det. Det blir så påklistrat och förvridet om man har låtsats bara. Man behöver inte skrika ut det till hela mänskligheten, utan jag skriver nu om nära vänskapsrelationer.

Jag har personligen själv delat med mig- för att få stöd. Och är SÅ BEREDD att stötta mina vänner med.

Därför blir man ju bara ledsen och förvånad o man får höra att en vän skiljt sig (när hon sagt att äktenskapet varit toppen) eller rent av hamnat på psyket. När jag dagen innan frågat: "Hur är det?... Med mig är det bara skit"

Och väninnan i fråga svarat att: "Oj då, tråkigt att det är skit för dig, med mig är det bara toppen"

"Jaså," känner jag i efterhand.

Jag har aldrig hamnat på psyket. Men är mitt liv skit (så är det för alla ibland) berättar jag det för mina vänner. Jag håller ingen fasad uppe, det finns ingen anledning att spela. Jag säger bara precis som det är. Och det är det jag menar "med att vara sann".

... Och det är väl kanske just det, som trots att jag ibland mått skit, hållit mig ifrån psyket.

Jag berättar helt enkelt.