Jag lär inte vara så aktiv på ett tag nu på bloggplatsen, tror jag.

Mej är otroligt hektisk, både familjemässigt (jag ska ha konfirmation för min son snart) med mera... allt händer ju i maj- och jobbmässigt, det drar ihop sig mot betygstider.

Maj är den vackraste men också tuffaste månaden rent arbetsmässigt.

Nu är det bara att hålla huvudet ovanför vattenytan... Och simma. Simma, simma, simma.

... Svarade just på en fråga hos en bloggvän och jag spinner vidare här:

Självklart kan man festa nykter!!! Det blir de bästa festerna oftast, utan baksmälla.

Kropppen producerar ett eget berusningsmedel, endorfin- och det är bra mycket häftigare än det konstgjorda.

Halvvägs mot döden har man väl insett att den riktiga lyckan inte går att köpa genom status, snygga prylar... eller någonting, faktiskt- tyvärr... för det hade ju varit enkelt.

Jag trodde faktiskt förr att det var så det gick till. Att de lyckliga var de rika, men- nej. Så är det nog inte.

Vi kan inte dricka den eller tillföra den på annat vis- genom genvägar.

Lyckan bor någon annanstans.

Den riktiga innerliga lyckan jobbar vi oss till- och då menar jag inte bokstavligen.

Återkommer... Nu blir det övningskörning :)

Hjälp, vilken dag jag haft!

Upplevt en riktig mardröm, men allt har gått bra! <3

Som de allra flesta föräldrar känner jag så klart så här: Bränn mig på bål, sätt mig i en skampåle, tortera mig. Jag skulle nog stå ut med det. Men bespara mina barn all smärta, allt jag vill i livet är att de ska ha det bra.

Då är jag också glad, det är allt jag vill.

Inser vad som betyder något i livet- och vad som inte gör det.

Livet är skört, ta hand om er och varandra där ute i den stundvis kalla världen!

Tack tack tack. <3

Selfies igen... ja, något måste man ju roa sig med.Övre bilden: När ungarna tar rast sitter fröken kvar i katedern och tar selfies. =) Patetiskt!!! :) Jag var så trött den där dagen så jag fick verkligen anstränga ögonen för att hålla dem uppe, det syns på fotot. Jag är så där ibland... Jättetrött emellanåt, det är vi kanske alla. (Ja, inte alla präktiga genomseriösa människor förstås, som sover gott på nätterna och vaknar pigga som lärkor på morgnarna. Pigga och glada HELA dagarna. Alltid.)

 But the show must go on. Astrött eller inte.

Nedre bilden: Verkligen inte min typ av grej. Jag har ingen outfit- blogg, min värld är inte vacker och modern hela tiden. Den är bara som den är. Men nedre bilden är lite åt det där outfithållet, faktiskt.

Jag har slingat håret. Fast färgen är jämnare än den ser ut på bilden, faktsikt... är nog ljuset. Och jag är sååå infernaliskt nöjd med min frissa, har haft henne många år. Så noggrann och skicklig. Hon gör exakt som JAG vill med, det uppskattar jag. Jag har genom mina dagar stött på frissor som själva vill bestämma hur man ska se ut, utifrån mode, vad de anser att man passar i osv.

Passar mig inte alls- alltså med den typen av frissor, eller människor över huvud taget.

JAG bestämmer så klart över mig, du över dig.

Det sägs ju exempelvis att långt hår drar ner ansiktsdragen, jag borde nog ha kortare hår om man ser till vad jag egentligen passar i. Men jag vill ha mitt långa hår, jag älskar långt hår, och det får ingen klippa av.

Jag tillhör den där gamla generationens flickor, jag, långt hår och kjol... det är ju så man blev formad och fostrad. På min tid spelade inte flickor fotboll, skulle vi träna var det balett, tennis eller något liknande. Jag har hållit på med båda- och jag HATAR bollsporter i lag! Fotboll, hockey, basket... jag förstår mig inte på det, som sagt: så blev jag formad.

Jag tror inte att jag lever ett hetsigare liv än någon annan.

Eller kanske än någon annan. Kanske blir det lite mer intensivt för mig än för gifta mammor som kan gå ner i tjänst, jobba 80 procent eller så. Eller kanske lite mer intensivt än de som har uppväxta barn.

Men jag har flera vänner i samma sits som jag, och mitt liv är inte hetsigare än deras.

Så det är nog bara en läggning jag har.

En tjuren-Ferdind-läggning.

En innerlig längtan, mitt i all hets... att bara få sitta under min korkek och luuukta på blommorna.

Inte stångas med de andra tjurarna, för jag är inte intresserad. De får stångas bäst de vill.

Jag vill bara vara, jag vill sitta under min korkek en stund, i lugn och ro.

Och jag vet att jag emellanåt hamnar i ett sjukt tänk. Ett tänk jag förvisso inte är ensam om. Å ena sidan skönt att inte vara ensam, men å andra sidan känns det tragiskt att det blivit så här- för många.

Tänk som: "Jaha... då har jag slötittat på TV.n en timme. Den timmen hade jag kunnat ägna åt något annat, som ta hand om disken på diskbänken." Just detta kom från min kamrat, men jag är exakt likadan. Jag bara fick en a-ha-upplevelse i samma stund han berättade.

För jag har definitivt samma jäkla utmattningsbanor själv. Ikväll ska jag träffa vänner. Ska bli jättetrevligt, men jag kan ju inte sticka under stoln med att det stressar mig lite. Flera timmar, när ungarna är hemma och hushållet kräver sitt, "slösar jag bort". Jag skulle kunna använda tiden mer ekonomiskt.

Men det är just i den stund man börjar tänka i dessa banor, man måste inse att man är ute på farligt vatten.

Jag är tamejf-n jämt ute på farligt vatten!!!

Jag har alltid varit så här... hamnar lätt i effektiviseringstänket. Personlighetstyp A, typiskt. Få undan telefonsamtal samtidigt som jag viker tvätt, laga mat samtidigt som jag förhör läxor osv. Skulle jag INTE göra så här, skulle jag ju inte hinna med allt jag upplever att jag måste göra.

BRYT BRYT BRYT!

Stryk, prioritera bort, stressa ner.

Där är jag nu. Måste tänka om, alternativt inte hålla fram till sommarlovet.

Grovt generaliserat (jag är absolut ingen psykolog, så jag kan säkert ha en massa fel, men grovt generaliserat, om man ser till personlighetstyper. är väl typ A (den som jag tillhör) den offensiva, den som attackerar. Den som gör flera saker samtidigt, stressar. Den som inte ser sitt öde som något han eller hon drabbas av, utan den som styr sitt öde själv, som har tagit ödet i egna händer, kan man nog säga. Det är nog rätt typiskt mig/oss. Vi tar kommandot över vår egen situation, sitter sällan och väntar "på bättre tider". Jag i ett nötskal: Vart fjärde år sägs det att kvinnor får fria. På skottdagen, den 29 februari. Detta hade jag ingen aning om den dag jag blev gift. Jag skulle säkert ha blivit friad till om jag orkat vänta, men det ingår också i vår personlighet, glasklara "type A": vi väntar mycket sällan. Det har vi inte tid med, vi anser att livet är för kort och vi bestämmer själva när saker ska inträffa, något annat är i det närmaste otänkbart. (Blekt då... att inse att man är en pyttemänniska med föga makt över livet ibland...) men det gjorde jag inte, utan tog som vanligt situationen i egna händer; friade, fast jag är kvinna, köpte ringar, planerade bröllop, bröllopsresa och hela faderullan, och det är, som sagt, Bea i ett nötskal.

Mycket okvinnligt o-passiv. Icke-passiv, vad ska man säga? Inte den som sitter och väntar.

Och jag må säga att jag näst intill hatar den som försöker göra mig till någon annan.

Till någon som är mera foglig, mera "normal".

Jag är kanske inte bekväm alla gånger.

Å andra sidan finns det inget tvång på att umgås med mig. Man gör precis som man vill på den punkten och jag tror aldrig någonsin... eller det var åtminstone många år sedan... jag var ute efter att bli poppis.

Älskar man mig, gör man det. Älskar man mig inte- är det faktiskt helt i sin ordning det med. Med all sannolikhet känner jag detsamma för dig. Något har man ju lärt sig med åren: känslor är för det mesta ömsesidiga. I annat fall dör de rätt snabbt- i brist på näring, inte mycket att göra åt...

Hehe... ;-) Jag har för övrigt en förmåga att "tjata höl i hövve på fölk", den egenskapen har verkligen inte alla har jag nyligen upptäckt... å ja... jag är seg, seg, seg.

... är av Björn Afzelius, sååå älskad, gick ur tiden alldeles för tidigt, så klart.

Ur "Tankar i Havanna":

"Flickan ifrån Havanna har slitit av sig sin bleka mask.

Nu bygger hon framtiden."

Så gudomligt härligt att höra, Afzelius!!!

Att hon stoppat undan den där bleka masken, tagit sig ur sitt destruktiva leverne och jobbar framåt. =) 

Flickan från Havanna, som bara satt och väntade på en karl som skulle försörja henne, hon som sålde sin kropp.

Jag tror att Värmland är lite inne nu, vilket så klart känns kul.

"Ack Värmland" har väl gjort lite av succe både här och där.

I Värmland finns också gott om skickliga musiker, jag vill rekommendera Wild Rooster, härlig rockabilly, från de djupa Värmlandsskogarna. =)