Senaste inläggen

Av Beatrice F Wik - 5 april 2015 22:40


Usch, den här vårvintern har tärt på mig en del känslomässigt. Jag har jobbat mycket med.

Kanske inte konstigt om man känner sig kraftlös, utan helt naturligt.

Måste ha input. Lovet kom mycket lägligt i alla fall. Nu ska jag ha så trevligt jag bara kan och suga åt mig av allt positivt som finns. Fösa bort all negativ energi, har ingen tid att slösa bort på skit.

Hualigen, avbruten... återkommer...

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 5 april 2015 17:32

Det här är, förutom Ikaros, och En ungens man- så klart, bland det bättre den här poeten gjort.   

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 5 april 2015 00:00


Plötsligt pratar "alla" om Afzelius efter det som visades på TV (som jag inte såg)   :( 

Men jag tycker definitivt han är värd att pratas om. Jag har alltid gillat Afzelius, just "Tusen bitar" tycker dock jag är lite "platt" , han har gjort så mycket bättre-  det är ju en riktig poet det här. Som "Ikaros". Jag har citerat den förut "Vill Du bli respekterad av din avbild- får du visa din avbild respekt"

Lite revolutionerande kanske, på sin tid, inom pedagogiken, då man skulle forma det vita, oskrivna arket. Så var det på sjuttiotalet- när jag var barn.

"Fri fostran" kom väl då med... på 70-talet- men det är inget jag har erfarenhet av. Gick väl inte så bra det heller, förvisso. :( (Ikaros blev väl till på 80-talet?)

Men jag är ju av åsikten att "det vita arket" också är sin egen person. Våra barn är till låns, vi äger ingen; de äger sig själva. De har sin egen personlighet. Och denna personlighet vill ha bekräftelse, respekt för den den är. Den behöver inte bli putsad på, förändrad, den duger gott och väl i alla fall. Med fel och brister.


Av Beatrice F Wik - 4 april 2015 23:45

 


... att bedåras av. Sicken söits <3

En blick som berör... Skulle bara vilja ta hand om den här!!!

Liten krake (ser det i alla fall ut som, fast vem vet... han kanske är jätteelak...)


Av Beatrice F Wik - 4 april 2015 23:32

  


    

   


Tekniskt stölpskött!

Det går bara plötsligt inte att skriva mellan bilderna.


Årlig kycklinguppfödning på vår skola- sååå gulligt att se.

En stor kalkon var på plats med!


Selfie på mig och en till- men han vägrade låta sig publiceras och det får man ju respektera. Min selfie är alltså en halv bild- och jag har en förkärlek för svarta porträttfoton.

Hmmm- en av mig MED!!! (För selfies har du väl inte fått nog av, I suppose? Lika intressanta VARJE gång!) ;-)

Hehe... Det räcker med en liten bild på mig. =)

Jag hatar för övrigt autoförbättringen på iPhone. Färgerna blir klarare och vackrare men min ögonfärg förändras från grön till blå. Autoförättringen tycker väl att blå ögon är tjusigare, men mitt syfte kanske är att spara alla porträtt LÄNGE, till kommande generationer... Mina barnbarnsbarn ska läsa beabloggar, jag dokoumenterar för Dig- för Dig och för mitt skrivarbehov... Jag är egentligen ingen nine-to-fivetyp, utan nog mer av en yvig konstnärssjäl, jag har ett behov av att få skapa, som jag gör nu- men man måste ju också anpassa sig, måste tjäna pengar, måste vara en del av samhället...(önskar i alla fall att jag haft möjlighet att träffa Dig... men tiden har sin gång), och då vill jag ju så klart att allt ska vara så verklighetstroget som möjligt.


Påskfest med lille Hugo- sicken stjärna! :) Den stora är också en stjärna, så klart. Min dotter. "Ååå, vad lika ni är!!!" sa de när vi satt bredvid varandra och det är ju bara fantastiskt roligt att höra.(Kanske tycker inte hon detsamma, men det är som det är.)    :)

Elli är lik mamma, hon. Gabriel lik pappa. Till utseendet i alla fall.

Mina barn är verkligen meningen med livet för mig.

NI ÄR MITT ALLT Gabriel & Elinor  

Av Beatrice F Wik - 4 april 2015 23:30

 


"Är det du?" frågade okänd när han som hastigast såg den här bilden, som jag sparat.

"Neej" svarade jag, jag har inga bilder på mig i mobben, så här avklädd... Men det skulle kunna ha varit jag, för jag har också en sådan där mage. =) Så där vacker a la fött ett antal barn och passerat 40. 


Sååå himla härlig, hela bilden är ju bara underbar!

Jag älskar Mia Skäringer.

Krävs en del mod att visa upp sig på det här viset, och vara så där skavankig som vi är, vi tanter i vår ålder.

Men samtidigt med en utstrålning som gör att modellerna på 25 bast bara bleknar på två sekunder- hur perfekta de än må vara, rent kroppsligt.

Mera sån't MIA SKÄRINGER!!! ;-)

Av Beatrice F Wik - 3 april 2015 22:30


Har haft min städdag, som jag tänkt. Fast jag gjorde inte klart allt, men jag har påsklov så jag kan ju ta lite varje dag nu. Att städa är verkligen bland det värsta jag vet. Jag går ner i sinnesstämnng så fort jag startar dammsugaren, vet inte vad det beror på. Men det måste ju göras och det är skönt när det är gjort. Torka golv är ännu värre. Ångestframkallande. Jag får ångest av att gå omkring och städa- känns som om jag ska kvävas. Jag är mäkta impad av människor som arbetar med städning. De är häftiga som orkar- dag efter dag. Jag hade fått grava ångestattacker bara efter någon vecka. Förvisso hade jag själv städjobb när jag var riktigt ung. Redan när jag gick på högstadiet extraknäckade jag som städerska- och under hela min gymnasietid. Varje söndag städade jag på min morbrors kontor, han hade en ingenjörsfirma här i stan. Man var väl ung och stark då! =)


Tristess är mitt värsta sinnesläge.

Persbrandt talade om det en gång: Han hatar att ha långtråkigt. Är hellre rädd t o m, än har långtråkigt. Det vet jag inte om jag kan hålla med om, dock... rädsla är ju inte kul.

Men jag måste ha vissa utmaningar emellanåt, annars blir jag galen. Måste få övervinna rädslor. Bland det häftigaste som finns är att klara det man aldrig trodde själv.


 Vi har tagit en skön kvällspromenad, sonen och jag.

Och imorgon ska jag på två roligheter. 75-årskalas/påskmiddag hos världens piggaste 75-åring och tantmys med väninnor. Min sons kompis mamma och jag har funnit varann, det är lite roligt. Nya vänner piggar upp.

... Och gamla med, så klart. Fast jag umgås helst med människor som lever sina liv på liknande sätt som jag. Det är ju dem man har mest gemensamt med, vi förstår varann allra bäst. Ärrade tonårsmammor är de jag spenderar min sociala tid just nu med, till största del. Det är naturligtvis trevligt också med människor "utan ärr"- så länge de är sympatiska, så klart. Men synen på livet i stort skiljer sig så markant från min... De som lullat omkring i sin bubbla och aldrig tvingats strida, ja... vi har helt enkelt så olika syn på så mycket. Nästan som att dejta ett "lammkött". Det skulle inte ge mig någonting alls. Vad skulle vi prata om, diskutera, utbyta för tankar- när vi haft vår roliga stund?

Neeej... Inget lammkött för mig. ;)

Av Beatrice F Wik - 3 april 2015 08:45


Jag satt under gårdagen och pratade med en av mina chefer... vi pratade om "tuffa tider" kan man säga ... och jag känner mig så otroligt privilegierad som haft möjlighet att gå så mycket i terapi, som jag gjort.

En del människor tycker ju sådant är pinsamt, eller kanske blahablaha. Bara en massa dravel.

Men det är det inte.

Den här chefen och jag pratade om att jag tack vare min terapi fått verktyg att hantera svårigheter.

Och det är ju så.

Jag märker det allt tydligare ju längre tiden går. Det är klart att samtalsterapi med högt skolade människor inom ämnet, om man ägnar det en tid... ger resultat!


Jag rekommenderar vekligen samtalsterapi som medicin till Dig som känner att du behöver hjälp, känner dig vilsen.

Det är verkligen väl investerade pengar- att lägga dem på sin själ.

Och gör det gärna innan allt kraschat, i "förebyggande syfte" om du känner att du är på väg ner.


Livet ÄR ju svårigheter emellanåt, och på något vis måste man lära sig att hantera dessa.

Ett alternativ är kanske att låtsas att allt bara är fint- lägga upp en tjusig fasad. Fast vad hjälper det? Längst där inne?

Ett annat är ju denna (som jag tycker) f-bannade medicinering utan uppföljning.

Det är rent taskigt av läkare att skicka hem en vingklippt patient med en burk piller!


Kan vi inte bara, istället för dessa lyckopiller och finslipade fasader, faca livet för vad det är?

Det är inte roligt hela tiden.

Det är grått och trist, aströtta morgnar, besvikelser och sorg. DET ÄR EN DEL AV DET, det är det vi har fått!!!

Vi behöver kanske inte ta ett lyckopiller och sedan visa oss lyckade för omgivningen- hela tiden.

För SÅ ÄR DET INTE!!!!

Jag efterlyser människor som ser livet som det är, utan spackel.

Vi behöver inte göra oss till- vi duger ändå!

Vi är bra nog- också med våra problem.


Min persoliga övertygelse är att när vi ... vad ska jag säga... kapitulerar för det här... då kan vi också känna innerlig lycka.

För jag vill inte svartmåla något. Livet är färggrannt utav bara f-n med.

Men vi måste se det för vad det är!


... Och jag, jag är ju en person som älskar dessa ups and downs.

Jag känner mig levande i själva livet och jag VILL LEVA i verkligheten, utan att låtsas- utan att spela.

UTAN att tvingas visa upp en fin fasad varje dag. Låt oss vara öppna- vi lever ju livet, inget fantasispel!!!


För min del är den här verkligheten spännande nog.  

Det räcker gott och väl åt mig.

Jag har lärt mig att acceptera det, till och med tycka om det (iaf oftast) precis så som det är.

Jag tror... men jag vet ju inte säkert... att jag börjar finna lösningen.

Jag är människa.

  

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se