Igår rockade Sverige sockor- himla bra initiativ tycker jag- så klart, olikheter berikar.

Jag har ytterst svårt för människor som inte kan sätta sig in i andras situation.

Vi är inte lika allihop, vi har inte samma förutsättningar. Vi kan inte jämföra oss med varann på särskilt många plan; vi bär på olika ryggsäckar- och vem ska mäta tyngden av den? Gud kanske? Vem annars vet allt om vad var och en av oss går och bär på?

Jag satt och pratade med ett par kollegor härom dagen, konstaterade att jag har väldigt dålig tävlingsinstinkt i mig. På gott och ont- men det har ju att göra med det jag skrev... vi är så olika, vi har alla så olika historia, så olika av allt. Du lyckas kanske bättre i politken än jag gör- för du kan lägga tid på politik. Medan jag är hemma och tvättar, städar och tar hand om hemmet. Du älskar teknik och nya tekniska prylar... jag har noll intresse för det. Jag är urkass på teknik medan du är duktig. Å andra sidan gillar jag att skriva, så jag har blivit en fena på det. Det gör ju inte du, så du hanterar inte orden alls på samma sätt som jag gör. Osv.

Ska vi börja mäta oss med varandra som människor får vi upp en situation som är så komplex så det finns inte. Vi kan inte tävla med varann- det är min fulla övertygelse. Så jag saknar, som sagt, den instinkten. Trist förvisso när jag märker att denna instinkt kan vara en stor drivkraft för många. Jag är typen som promenerat runt hela stadsloppet i Karlstad tillsammans med en väninna- bara för att vi tyckte det var skönt, och för att stadsloppet är en folkfest. Normala människor springer stadsloppet på tid. På resutatlistan som hamnade i vår lokala tidning stod jag och väninnan längst ner. Beatrice Wik- 2 timmar =). Jag saknar för övrigt i princip genen för svartsjuka/avundsjuka, (inte helt förvisso, då hade man ju varit totalt utan känslor- och det är jag inte) men det har nog med min uppväxt att göra. Jag tycker bara det där är ytterst fånigt, destruktivt: Vill han ha en annan kvinna är det inget, inget alls att göra åt. Och vem vill ha en man som vill ha en annan kvinna?  Då är ju själva grejen förstörd, det är väl ömsesidigheten som är det underbara... bara att gå vidare, hur tungt det än må vara. Det kommer alltid att finnas människor som vill ha din värme och kärlek, som tacksamt kommer att ta emot det du har att ge, som är glada över Dig.

Hu, jag skulle skriva om något helt annat (som vanligt) men jag svävar ju gärna ut jag.... :)

Så jag får återkomma på tråden.

Jag har fått en rejäl hosta, fortfarande ont i halsen och är just nu bara ynklig och tycker synd om mig själv.

Har så mycket hemarbete jag borde få undanstökat under helgen, men jag tror nästan att jag bara får lägga allt åt sidan och försöka vila.

När jag svarade på kommentaren nedan som Annie skrev, om att man måste tro på sig själv, kände jag lite av att... Ja, det finns säkert många som stör sig på att man skriver bra saker om sig själv, men jag har lärt mig att det faktiskt har betydelse för ens egna tankebanor... hur man framställer sig själv. Vi bör tänka positivt om oss själva, det blir ju enbart destruktivt om man i tankar och ord hela tiden trycker ner sig själv. Å andra sidan tror jag att jag är fullt medveten om mina brister, för det är ju det som ligger i själva grejen att vara människa. Vi har många bra sidor. ALLA har fina, positiva sidor. Och det finns ingen som är perfekt, vi har alla också mindre vackra sidor. Och det ena är inte bättre än det andra.

Men det skadar ju inte att framhäva det som är bra. Eller?

Dessutom tror jag att en människa som känner sig nöjd och harmonisk med sig själv, som är stolt över den hon är också med fel och brister, har lättare att acceptera andra med fel och brister. Har lättare att glädjas åt andras styrkor, lättare att tycka att det enbart är roligt när andra lyckas. Vem vill bli bitter och missunnsam?

Inte jag i alla fall. Sura människor som avundsjukt tittar snett på andras glädje, som baktalar varann- för egen vinning... det har vi väl fått nog av, va?

Högre än så strävar i alla fall jag.

Vi kallade det "lågvattensmärke", en gammal vän och jag.

När man upplever att man måste försöka hjälpa till, på något vis- för det går helt över styr.

Skitsnack, man attackerar varandra... ja, you name it. Lite smått destruktivt.

Ojsan, här bygger jag meningar helt fel men...  jag är ledig. Så lustigt, hur det sitter i det där. Vem bryr sig om rätt meningsbyggnad här? Jag, Skulle. Kunna. Skriva, Så. Här. Om. Jag. Kände. För. Det. Ju.

Fast min text blev nog rätt svårläst då. Strunt samma...

Hoppas Du har en skön fredagskväll <3

En väninna och jag försökte just muntra upp varann.

Och det lyckades vi med.

Klart vi är starka kvinnor, inget snack om saken =) vi har överlevt det mesta, båda två... skilsmässor, svek från män, ett rätt tufft yrke. Ensam mamma. Jag sköter det själv. Livet kräver. Det är jätteroligt med barnen, så klart, vi är lärare båda (både väninnan och jag). Men det är inget jobb där man blir smekt medhårs hela tiden, så det gäller att bara veta vem man är- och sedan stå för det. Kan mycket väl bli kritiserad, granskad och ifrågasatt- från alla möjliga håll (vet inte hur andra yrkesgrupper har det... men så här är i alla fall vårt arbetsliv) och då får man stå stark och stadig, tro på sig själv, på det man gör. Det går inte att falla som en fjäder, och det krävs nog en viss typ av personlighet för att tycka om det vi gör. Det krävs en som tål, helt enkelt. Inte så att jag inte rekommenderar det till unga förmågor (om man nu känner för att bli lärare och läser beabloggar), men det krävs att man har en stark tilltro till sig själv- för skolan ifrågasätts, så är det. Som grundskollärare blir man långtifrån dyrkad hela tiden, det är en del av själva grejen- så klart. Men det finns mycket kul med yrket med. Underbara ungar.

I vilket fall som helst: den här kvinnan jag pratde med (som också är lärare, skild och hela faderullan)... vi konstaterade att styrka har vi nog i alla fall. Om något. Och det är ju positivt. =)

Och jag... jag tror trots allt på mig själv, jag. Även om vi svenskar inte "ska" göra det: Då kommer Jante in och predikar!!! Jag är långtifrån bra på allt, mycket långt ifrån. Men jag har valt en väg som jag känner mig harmonisk med. Det är gott nog åt mig... lilla mig. <3

Hehe... den här datorn kan fotografera med=) Fast proportionerna blir lite skeva... Som om jag hade jättehänder!!!

Fast det har jag ju inte, på gott å ont. Det kanske man skulle ha! :))  Men jag är ganska vanlig. Mycket vanlig tror jag.

Här är jag... just nu. ..:) i soffan i mitt vardagsrum å skriver.

Inte helt frisk, förresten. Jag har ont i halsen. :(

Jag har varit jättetrött idag och har av bittra erfarenheter lärt mig att när jag är så trött finns det en orsak till det.

Då försöker jag lägga allt åt sidan, sedan blir man ju pigg när man fått vila. Kroppen funkar ju så, man kan inte vila i evigheter, utan när kroppen känner att den är redo- då är den det.

Jag har fått bekantskap med ett gäng norrmän, förresten, och måste bara säga... Å, vilka mysiga killar! Koselige gutter!

Du är väl också norrman, Svenn? =)

Jag tror vi svenskar, generellt, är mer behärskade och jag är så innerligt trött på blyga, försynta män just nu. Eller ännu värre: nonchalanta (ähhh... jag bryr mig inte så mycket...) Jag har verkligen genom åren stött på- och fått nog av dem som bara väntar och väntar. Gör inget själva- sitter bara och väntar. Bea tar första steget, Bea tar andra, tredje steget och vid tjugonde tröttnar hon och möts då av sura, oförstående blickar. Va?! Går du nu??? Taskigt!!!

Det är ju mitt fel, så klart. Har man tagit på sig rollen som den offensiva, får man bära den tills man tröttnar. Jag har upplevt ett flertal relationer som funkar på det sättet (relationer på alla plan). Jag förväntas vara den som tar initiativet- och tar jag inget initiativ blir det heller inget. Mycket trist. Försöker nu lära mig att vara mer tillbakalutad.

Ömsesidighet. Två sidor- inte en. Det blir rätt tungt för den som ständigt måste dra lasset ensam medan den andra vant sig vid att det är så.

Men hur jäkla mycket lär man inte gå miste om, om man inte törs gå på?

Det är möjligt att man förlorar (can't win all the time)  - men förlusten måste ju vara bra mycket större för den som bara sitter på rumpan och väntar?!

INGET kommer till den som väntar. Det är en stor fet myt. Man måste själv ta tag i sin situation, sannolikheten är mycket liten att det kommer någon annan förbi och gör det åt en.

Fascinerande, eller inte- att höra om hur vi svenskar halkat efter i löner, men Norge har ju sitt svarta guld, så är det. En av dessa norrmän tyckte jag skulle komma och jobba som lärare där istället, och det vore väl nå't... jag som är svensklärare haha :) i Norge!!! Jag skulle i alla fall få en högre lön.

Sov gott, bloggvärlden <3

När jag nu ändå är igång och kommenterar Karlstadbor i riksmedia (se gårdagens inlägg) kan jag ju också passa på att ge min syn av onsdagens Uppdrag granskning, om Grums i Värmland. Också sänt i riksmedia.

Hjälp, så snedvinklat! är min spontana reaktion. Jag jobbar där och har så gjort i 17 år. Jag pendlar sju mil per dag tur- och retur och har ingen större längtan efter att söka en lärartjänst närmare mitt hem. Orsaken är att jag trivs mycket bra där, i Grums. Så klart, annars skulle jag inte offra så mycket tid på resor. Det är en fin skola med trevliga elever och hemskt goa kollegor. Grums är en liten ort, en bruksort- som många andra små bruksorter. Vad en bruksort är, tänker jag inte förklara, det vet du säkert redan. Problem finns så klart i alla bruksorter. Problem finns i alla storstäder likväl.

"Att låta ens barn gå på den här ortens skola... det är fråga om gambling". Typ så läste jag i någon av våra morgontidningar. Inte så att Grumsborna själva tyckte så (eller det finns nog de som tycker så med) men de som uttalade sig- utan de tolkade det som sagts i Uppdrag granskning så.

Hallå?! Tar jag ner det till min nivå, kan jag ju tolka det som så, att råkar barnen få mig som lärare, en av Grumslärarna.... "det är en fråga om gambling" Huuu!!! Vilken skräck, för barnens framtid.

Ska jag gråta eller bara skratta åt det?

Jag väljer det senare.

Från 1978, snart 40 år sedan. Så lustigt att inget förändrats.

It's a heartache... Vad än det är för relation som bryts- det är klart att det gör ont.

Jag älskar så klart Astrid Lindgren, vem gör inte det?

Innan sekulariseringen i Sverige-  intressant religionsuppfattning.

Och jag tillhör de få idag som TROR att det finns något (som man uppenbarligen säger idag).

Jag är ju helt hundra på att vi inte bara går här på jorden, helt ensamma, förirrade i det vi små människor upplever som viktigt. För egen del tror jag inte ens, utan jag "vet."

Det finns alldeles för många pusselbitar som stämt, bara klirrat, i mitt eget liv- hittills. Det kan ju bara inte vara en slump, det vore bara för konstigt... den sk "slumpen" (sannolikhetslära) ... Om man läst matematik (jag har det inte, jag har bara nosat lite... började läsa matte på lärarhögskolan i min ungdom, men insåg rätt snabbt att det var hela mitt yrkesliv det gällde och bytte ämnen till det som intresserade just mig) men den sk slumpen täcker inte på långa vägar upp det. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om, men jag gör inte det. Skulle nog bli betraktad som lite underlig, så det är bäst att behålla det för mig själv.

Och det känns både skönt och inte att vara relativt ointresserad av världsliga ting, eller vad man nu ska kalla det.

"Prästen får väl sova hela måndagen men... för en fattig bonddräng börjar knoget igen"- Till Alla jag borde räcka till för.

Fredagsmyset ikväll har tillbringats tillsammans med en väninna och våra killar, 17 och 15 år gamla.

Så himla roligt att umgås med grabbarna så här, nu i den åldern. God mat och TV-mys, och åhhh så sköj att se "Ack Värmland" på bästa sändningstid en fredagskväll när min kollega /vän Helenas dotter spelar en av huvudrollerna, jag satt och bara log när jag såg det... Toppen Ida Hallquist (som spelar Fanny), sååå fantastiskt roligt! Den här tjejen har alldeles nyss vikarierat som lärare i min klass, och  jag misstänker, bara misstänker... att ungarna kommer att vara smått roade av att få se vikarien på TV:n så här på fredagskvällen, tillsammans med stjärnor som Mia Skäringer och Björn Starrin. Också Starrin känner man ju lite stolthet över som Karlstadbo, han bor en kilometer härifrån mitt hem, i det bostadsområde jag bodde förut, är uppväxt i det bostadsområde jag bor nu, och min dotter har haft ett förhållande med hans brorson. (Hehe... ja... Ack Värmland...) Underbar skådespelare (tycker jag... inte bara för att han kommer härifrån) och jag bara älskar att höra vår töntbonniga men vänliga dialekt i riksmedia, vi som kommer frå Kallsta da... vi ä så snälle da. Snälle men litte dumme kanske. :-)

När man som värmländska träffar utländska nyblivna svenskar, utanför Karlstad, brukar de tro att man är norska. Senast jag hörde detta var när jag var i Stockholm under sportlovet. Värmländskan ligger närmare norskan i intonation framför allt, än stockholmskan.