Senaste inläggen

Av Beatrice F Wik - 5 mars 2015 22:28


Jag är verkligen en levande berg- och dalbana. Idag är jag rätt glad, idag är det kul igen.  

Lundell, en av "mina stora" berättade vid något tillfälle att han kunde gå ner sig något fruktansvärt, tycka att livet var riktigt kämpigt. Men mitt i allt detta fascinerades han över det (hur i hela fridens namn kunde det bli så illa???) och jag tycker så klart att han har rätt.

Jag fick förresten tidigare idag en klok kommentar från "losern" om perfekta liv osv.

Jag tror inte jag är så unik, faktiskt, som känner mig liten och svag ibland. Det gör nog alla emellanåt, men det är väl inte den sidan man vill visa upp alltid, man kanske har dåligt självförtroende och känner kanske att man måste hävda sig på sociala medier för att duga. Så gör säkert jag med, mer eller mindre omedvetet, men jag försöker vara så sann jag någonsin kan, om jag lyckas eller inte... det vet jag inte.

Vem måste man visa upp sig för, liksom?

Livet är i alla fall hemskt intressant och fascinerande. Det svider och bränner till ibland, igår tryckte det till över bröstet så jag hade svårt att andas. Tungt som f-n själv. Jag accepterade känslan, härdade helt enkelt bara ut (och kände mig så klart miserabel och olycklig) men imorse när jag vaknade var allt frid och fröjd igen. Och nu sitter jag här och skriver, glad och nöjd. Livet är ju trots allt fantastiskt: sår läker, vi faller ibland men vi människor har en enastående förmåga att resa oss upp ur de flesta sörjor. VI VILL VIDARE, härliga livskraft!   

Sov gott alla miserabla, knäppa, kloka, misslyckade, glada och härliga människor där ute!

Imorgon är en annan dag.

Av Beatrice F Wik - 4 mars 2015 23:40


Jag borde kanske inte vara så öppen här, utlämna mina tankar, borde försöka visa mig stark.

Men är jag inte ärlig finns det ingen anledning för mig att skriva, då jag gör det framför allt för att det får mig att må bättre.

Just nu är livet rätt jobbigt, tycker jag. Om anledningen tänker jag däremot inte skriva, men det går så trögt.

Jag känner mig liten och svag, skulle bara vilja ha tröst. Och visst får jag tröst hos min omgivning, ska väl inte gnälla i onödan, men jag önskar just nu att allt bara var lite enklare. Att jag inte var så tung, så känslosam. Att jag bara var så där glättig och flamsig, som jag är ibland- men det är jag inte. Inte varje stund. Det trycker till över bröstet så jag har svårt att andas- men det är inget jag dör av, så det är väl bara att härda ut. 

Jag tänker mig sönder och samman. Jag analyserar, vrider och vänder på allt möjligt.

Vad är det för mening med allt detta slit?

Denna evinnerliga kamp?

Jag kan bara inte ge upp, jag tänker inte ge upp, men jag förstår verkligen inte alltid...

Det är väl så här det är att vara människa, så här ser livet ut. Ibland. Ibland går det lättare.

En tröst att veta att allt har en ände. Också tråkiga stunder. Det är inget som varar för evigt.

Och det viktigaste jag lärt mig genom årens lopp kan sammanfattas i fyra ord: Du Kommer Över Det.

Allt vi kan göra är att finnas för varandra, trots att jag nog vill påstå att den mänskliga rasen är den i särklass mest komplicerade. Vi "spelar ju spel" och har oss, det tillhör det där sociala, vi skulle betraktas som mycket primitiva och underliga om vi inte tog del av detta rollspel.

(Haha... Nu kom jag och tänka på något lustigt, jag mötte ju en anonym som fullkomligt struntade i spelets regler...  jag måste helt enkelt skratta år hela incidenten: Taxichauffören jag berättade om, som jag mötte härom dagen. Jag hade aldrig sett människan förut, satt bara i hans taxi och plötsligt frågar han om jag känner för att ha ... med honom??? Det var bland det ohövligaste jag hört och jag fick verkligen ta i för att kontrollera min impuls att dra handväskan i skallen på karln.)

Ändå gör det det hela så svårt, detta rollspel.

Men jag tror tamejsjutton att det är enklare att umgås med vargar, krokodiler, tigrar eller lejon. What ever.

Vi människor är de svåraste, mest komplexa djuren.

Och farligaste- utan tvekan.


Och jag är just nu så liten. Liten och svag.


"Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka

ur bekymrens födelvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud"


Dan Andersson, ur Omkring tiggaren från Luossa

Av Beatrice F Wik - 3 mars 2015 04:13

Jag ligger just ni i sängen och skriver från mobilen. Klockan är kvart över fyra på morgonen.

För min del är tidiga kvällar svåra. Jag går sällan till sängs förrän halv ett, också på vardagar. Det brukar funka för mig, men jag är mycket morgontrött. Kommer dock igång efter ett tag.

Så försöker man vara duktig, gå till sängs tidigt.

Kruxet är bara att detta inte funkar för mig. Jag vaknar då istället fyra på morgonen. Klarvaken! Och dagen kommer att bli lång nu, det blir segt framåt eftermiddagen...

Och vad ska jag hitta på nu?

Får försöka vila men min kropp är inte alls inne på sömn nu, den vill bara upp!

Så träligt... :(

Av Beatrice F Wik - 1 mars 2015 23:47


Så var det åter dags för kneg. Jag har planerat lite nu under kvällen, det måste jag göra innan jag kommer till jobbet.

Att lovet är slut känns lite vemodigt, men nu går vi definitivt mot vår! Me like =), verkligen!

Jag ska alldeles strax stänga butiken, men det känns skönt att "slå knut" på ledigheten genom att sitta här en stund och bara slöskriva.

Problemet är att jag inte har så mycket att komma med, så jag tänker hoppa i säng istället.


Natti  



Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 23:45

  


Jag skulle gärna slänga upp bilder här på mina vänner, men det kan jag ju bara inte göra... De har ju inte valt att blogga. Det är knappt så jag kan lägga upp bilder på mina barn, av respekt måste jag naturligtvis fråga dem först så klart, och det är väl kanske inte alltid poppis att va på bild hur som helst, så jag får hålla till godo med bilder på mig själv. SELFIES!!!

Jag ändrade profilbild, därav dessa foton- och jag är så fascinerad av vad man kan göra med kameran!

Hur man än gör och hur man än vill, kan man ju inte ändra de stora dragen på modellen, men ljus, färger... häftigt!

Det var inte meningen att jag skulle skaffa mig en ny kamera som denna, men nu blev det så i och med den nya telefonen, och jag må väl erkänna att det är lite skojigt... ;)

Den är helt fantastiskt den där iPhonen, och jag... jag är som jag är: Kan inte släppa att jag får dåligt samvete över att ha nyaste mobilen. Det ligger för tungt, liksom, jag behöver den inte, men jag måste ha en fungerande telefon. Hatar att jag är så'n... men jag mår dåligt när eleverna uttalar "Oj, har du iPhone 6".

Det är sant, men jag vet inte varför. Det känns inte ett dugg bra, fast jag borde bara högaktningsfullt skita i det och vara nöjd med min telefon. ;/


(Och lite underligt hur ögonfärgen ändras på bilden: Kolla ögonen... I verkligheten är jag inte alls blåögd, jätteunderligt att det ändras så här... jag har väldigt mörkt gröna ögon, mysko... även om blå ögonfärg är hemskt vackert, föredrar man ju att fotona återges veklighetstroget) ;/

Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 23:45


Jag har haft en toppenkväll med några härliga väninnor.

Paj och sallad hos en före detta granne, sedan nostalgikväll på stan. Vi har skrattat och vi har dansat och dansat som om morgondagen inte fanns. Och vi har haft sååå kul! En av tjejerna kom från samma lilla ort som jag, värdinnan presenterade oss båda, jag kände igen henne och försökte få ordning på alltihop, när kvinnan plötsligt kom på vem jag var och mindes att hon en gång, som barn, varit hemma hos mig. Jag minns det inte? Men hon berättade om min mamma, att hon kom ihåg min mamma för att hon tyckte att mamma var bedårande vacker, och om hur min mor hade sitt långa hår, uppsatt i en knut i nacken... och visst, det var rätt kvinna hon minns- trots åren som gått, hon hade håret på det viset -och visst var hon vacker, min lilla mor- och är fortfarande, fast nu är hon ju till åren så klart, men hon har rena, fina ansiktsdrag och rör sig alltid stolt, med rak rygg och högburet huvud- och är alltid lika vänlig.  Det är en kvinna med "dignity"- ordet jag älskar. Värdighet. Min mor har stark "dignity", det är rätt typiskt för henne.

Och fortfarande håret uppsatt i en knut i nacken.


Sedan, när kvällen var slut, delade tre av oss taxi hem. Två skulle till Stockfallet, jag vidare en kilometer till mitt lilla hem. Vi kom överens med taxichauffören om ett pris- och allt var frid och fröjd. Väninnorna hoppar ur taxin, jag blir ensam kvar med chauffören. Han frågar om jag har någon man. Jag svarar "nej- jag är skild". Han fortsätter, berättar att han också är skild. Sekunden därpå vill han ha mitt nummer, menar att han är "sugen på ..."

Jag blev rasande! Står det "hora" i skallen på mig eller?

Jag är så infernaliskt trött på oseriösa män!!! Bara för kännedom så har jag inte något intresse för oseriösa män- ALLS. Jag är inte det minsta intresserad av män som bara är ute efter en sak och det står nog tio män efter varje skild kvinna på krogen när man går ut, som bara vill ha kroppslig kontakt.

Och jag kommer att dissa varenda en, för det är inte det minsta intressant för mig.

Jag blir bara sur, förödmjukad.

Jag är- också för kännedom- rätt stolt lagd, i min personlighet.

Här finns inget alls att hämta, för den som bara är intresserad av att roa sig, rent kroppsligt.

Jag blir bara trött och ursäkta språket, men kåta män finns det miljoner av (likväl som det med all sannolikhet finns lika många likadana kvinnor). Blir innerligt trött på dem som ens tänker tanken att jag skulle kunna komma, och gå ut någon bakväg. Kommer jag, går jag ut, så klart, genom stora entrén. Med huvudet, så som min mor lärt mig (se ovan), som jag är fostrad, buret högt.... varför i hela fridens namn skulle jag göra på något annat vis?

Så trist, långtråkigt... Kom med något vassare, liksom. :(

Som känslor, kanske???

Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 08:15

 

Hur kan man inte älska en sådan här tillgiven varelse?

Vår Sotis.


I mitt hem finns tre katter och jag skulle ha svårt att tänka mig ett liv utan djur.

Jag vet att det finns många som har svårt för katter, som upplever dem som oberäkneliga och lömska.

Det ligger kanske något i det, jag har mött ett flertal katter i mitt liv som inte är särskilt sociala, ett av mina första minnen av en katt var en stor en som jag träffade hos min mormors väninna. Katten hoppade plötsligt upp på mitt huvud och satte klorna i mitt hår så mina mamma, mormor och mormors väninna fick dra loss den och vi var alla vettskrämda så klart, inte minst jag.

Men det är min fulla övertygelse att katter som är friska och mår bra... de gör inte så.

Ingen av våra tre har någonsin vare sig klöst eller bitit någon, mig veterligen. Någonsin. De är alla hemskt keliga, tillgivna och sociala. De älskar att bli burna och följer gärna med mig på promenad. De springer hela tiden fram och tillbaka, men följer mig hela vägen.


Jag är uppväxt med hund i familjen och skulle gärna vilja ha hundar med, men det är svårt när man jobbar som jag gör, med restid och hela faderullan. Det sägs att man antingen är hund- eller kattmänniska och måste jag välja är jag förvisso mer åt katthållet. Självständiga stolta varelser, som går att forma till viss del, men inte lika lätt som hundar naturligtvis. Katterna förstår helt enkelt inte det där sociala samspelet på samma sätt, det bara är så.

Häftigt, på sitt sätt, tycker jag. Fascinerande att de går så efter sin egen instinkt och inte bara hänger på i koppel.

Stolta och egna djur. Och underbara- tycker jag.


Av Beatrice F Wik - 27 februari 2015 22:58


Vi har avslutat sportlovet med badhuset. Tänk så skönt det är att simma. Jag mår verkligen bra av vatten, det har jag alltid gjort. Vatten har en läkande inverkan på mig. Ibland när jag mått dåligt har jag åkt ut till stranden, jag har en alldeles "egen" strand här, där jag bor, som jag åker till och filosoferar ibland och faktiskt en utanför Grums med, där jag jobbar. Har många gånger åkt till den på lunchen, suttit där en liten stund, hämtat kraft och sedan åkt tillbaka- lite gladare.


Och min dotter och jag var på bio igår: Cirkeln. Varken hon (18 år i år) eller jag tyckte den var så mycket att hänga i granen. Den var bara för övernaturlig för vår smak. Handlade om ett gäng gymnasietjejer med övernaturliga förmågor.


Nej usch... jag har ingen skrivarinspiration idag.

På återseende/hörande/skrivande.

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skapa flashcards