Fredagmorgonens citat:

"Gör det du inte vågar- även om du inte vågar"

Jag kan inte komma på något som är så utvecklande som att trotsa sina rädslor, göra det i alla fall. Och motsatsen: Trotsar man aldrig sina rädslor begränsar man sig bara mer och mer, till slut har man bara en pyttekrets att röra sig inom.

När jag var utbränd och sjukskriven för fyra år sedan blev jag i det närmaste folkskygg under en period. Jättelustigt att det kunde bli så: I friskt tillstånd älskar jag att träffa nya människor, jag är genuint intresserad av människor och tycker om att vara på ställen där det finns mycket folk.

Men då, som sagt... jag var sjuk och bara en skugga av mig själv. Jag tvingade mig själv ut i alla fall till slut och det är ju bland det bästa jag har gjort så klart.

Jag hade aldrig blivit frisk om jag gett vika för min rädsla (jag hade verkligen ångest för allt möjligt) och bara suttit hemma och stirrat på väggarna. Jag hade suttit där än idag, säkert som sjukpensionär eller tvingats leva på bidrag från kommunen- om jag inte trotsat det där som då skrämde mig.

(Förresten är jag ett levande bevis på att man kan bli frisk efter en utmattning. Man tror just då att tillståndet ska vara för evigt, men det gör det inte. Jag bär på vissa spår fortfarande, förvisso, men jag känner mig väldigt långt ifrån den där tunna lilla skugga av mig själv som jag var då. Man har alltså inte drabbats av någon bestående personlighetsförändring, vilket både jag och människor i min närhet upplevde det som då, utan när man läkt återgår man helt enkelt till normaltillståndet och den tunna lilla skuggan får tillbaka sina färger- fast man är lite klokare än innan, mer ödmjuk och tacksam inför själva livet.)

Om det eventuellt finns någon man som läser min blogg ber jag Dig att hoppa nu, det här är kvinnodravel =)

Jag hamnade just, av en slump, på en blogg som en småbarnsmor skriver och det här med förlossningar är ju något som jag tror varenda mamma skulle kunna diskutera i timmar. En stor händelse i ens liv. Säkert också för pappan, så klart, men hur den känslan är, kan ju inte jag uttala mig om.

Jag läser om diskussioner om för- och nackdelar kejsarsnitt/vaginal förlossning och måste ju bara säga att har man möjlighet att föda vaginalt, bör man inte ens tveka. Det är det största man kan göra! Smärtan är enorm, precis innan man är tillräckligt öppen för att krystvärkarna tar vid, det där sista i öppningsskedet (heter det va?) ...då trodde jag verkligen att jag skulle avlida på riktigt. Jag tittade på väggklockan som visade tjugo över nio och synfältet vitnade runt klockan så ont gjorde det, så koncentrerad på min uppgift att jag gick in totalt i mig själv, orkade inte ens prata, skrika åt karln bredvid mig fast jag tänkte att "när det här är över slår jag ihjäl honom för att han missar att ge mig lustgas i rätt ögonblick". (Fast det gjorde jag inte... hehe... han lever än!!!) 

Smärtkurvan visades på en skärm som min dåvarande man också såg och han blev instruerad att ge mig lustgas i ett visst ögonblick, vilket han bommade med någon sekund vid ett tillfälle för han pratade med barnmorskan. Tänk att jag minns det så tydligt efter dessa år! Lustgas var den enda bedövning jag kunde få vid min andra förlossning pga att allt gick så snabbt, min son for ut i världen kvickt som en pil. (En timme och 45 minuter på BB, sedan var jag mamma. Hualigen för de stackars kvinnor man hört talas om som legat i upp emot 48 timmar och våndats!!! Det är ju inte alls ovanligt att förlossningar pågår i åtminstone 24 timmar. Jag hade krystvärkar i åtta minuter, MYCKET kort tid, men jag följde inte alls barnmorskarns instruktioner om att vila mellan värkarna utan ville bara ha det hela överstökat och tog i också mellan värkarna- vilket ledde till att jag gick sönder rejält. Jättesmärtsamt efteråt, inte att rekommendera!!! Följ barnmorskans instruktioner, hihi, råd från mig) :)

Jag kräktes, sprack och vägrade andra gången i ren panik att ta isär benen när barnet skulle ut, så jag födde i en udda ställning, liggande i något fosterställningsliknande på höger sida, jag minns det så klart än... jag låg vänd mot fönstret... samtidigt som barnmorskan drog isär benen på mig, eftersom jag kommit till den punkt då jag helt plötsligt bara vägrade. Jag ville bara stanna hela scenariot, låta barnet vara kvar i magen i all evighet för jag kände att "nej, nu orkar jag inget mer, nu skiter jag högaktningsfullt i det här med barnafödande".

Men jag lyckades få ut barnen i alla fall. Båda gånger, inget av dem blev kvar i min mage i all evighet. :)

När jag födde min dotter drog barnmorskan fram en spegel så jag skulle se hur barnet kom ut.

Så jag såg, steg för steg, krystvärk för krystvärk, hur det där gråa huvudet kom längre och längre ut ur mig (hon var svarthårig men föddes med sk "segerhuva" dvs en del av fosterhinnan kvar runt skallen, så hon såg gråhårig ut först). Inte så kul just då, jag skrek i högan sky, men verkligen häftigt att minnas den där bilden!

Och när barnet är ute är man drottning av universum, den adrenalinkick som smärtan av förlossningen ger upphov till är helt amazing. Detta i kombination med den lycka ett nyfött barn i sig själv kommer med är obeskrivlig. När det kommer upp blodigt på bröstet, första ögonkontakten... ja, det är en helt otrolig känsla!

Och detta minne: Vilket minne för livet!

Jag vet inte hur det är att förlösas med kejsarsnitt men jag rekommenderar verkligen alla som ska föda att göra det vaginalt- om du har möjlighet! Även om du är livrädd innan ska du veta att din kropp är skapt för det här, du är gjord för att klara av det (hehe... det finns ju en orsak till att det är DU och inte din man som fått den här uppgiften... =) naturen har gett den till DIG därför att den litar på att du är stark nog att greja det) och trots att det gör infernaliskt skitont så är det värt smärtan hundra gånger om!

Det är en av de största upplevelser, minnen, jag bär med mig, det bästa och "duktigaste" jag gjort i hela mitt liv, inget annat går att jämföra med det här!

(Och efteråt kan man ju roa sig med att tänka, när smärtor av olika slag biter i: "Det här är en fis i rymden... jag har fött barn... då lär jag överleva det mesta") ;)

Vårt vanliga gym var stängt idag för ombygge, så vi åkte till KMTI istället.

Så stooort jämfört med gymmet på Klarahälsan!

Det blir träning imorgon med, nu SKA jag verkligen ta tag i det här och träna mer.

Man tycker att man har så dåligt med tid, men det hela är ju bara en fråga om prioritering.

Tid finns, vi har all tid i världen.

Och det gäller att ta hand om den kropp man fått, det är trots allt det dyrbaraste vi nånsin kommer att äga!

(Förresten så har jag fått ordning på min dator tack vare min begåvade son)   

Jag är helt omöjlig med teknik... otroligt att jag lyckas skriva nu.

Jag raderade hela jäkla senaste inlägget när jag i själva verket bara skulle radera en kommentar, som en kompis skrev och som jag inte ville ha kvar för öppen ridå... Hualigen, vem som helst kan ju gå in här och läsa, bäst att vara försiktig. Fast vem gör det? Jag ser på läsarstatistiken att jag har läsare, men jag undrar vilka ni är?

Presentera er!!! :)

I alla fall... jag raderade hela inlägget pga att det blivit något konstigt med min nya dator, något jag inte förstår mig på. Det här jag skriver nu är bara en pytteliten ruta??? Så jag ser inte riktigt själv vad jag gör, undrar vad som hänt med datorn, varför det blivit så här och hur jag får det att bli som vanligt igen???

=(

... med mina klipp. Youtubeklipp.

Jag i ett nötskal. Intensiv, se'n går jag vidare till nästa projekt, men jag över på att bli "lagom".

Bara ett till klipp. Lady Gaga, lagom knepig.

Låten är väl "ute" nu men knepig är lite roligt i min värld.

Jag är nog själv lite knepig, det är vi kanske alla- på vårt sätt.

Annars blir det tråkigt.

I min värld, åter igen i min värld.

Hemma igen från Stockholm. Solen lyste när jag lämnade huvudstaden, men här i Värmland lyste den, till min stora besvikelse, med sin frånvaro. Den spar på sig lite kanske. :) Till bättre tider.

När jag nu bytt dator tittar jag på alla youtubeklipp som finns. Den andra var ju så seg, så jag kunde inget se på slutet. Den visade bara en liten ruta: "Klippet är inte tillgängligt". Den lilla lögnaren... för det var det ju... på andra datorer!!! =)

Idag blir det Highway men. Uppiggande energi, jag är uppväxt med denna gubbrock, hehe. Lyssnar du fortfarande på Kris Kristoffersen, pappa? Det gör jag, när jag behöver muntras upp, sån't där som enbart känns lättsamt och roligt, som gör en på gott humör. Så lustigt, hur man formas av sin uppväxt. Eller inte. Rätt självklart kanske.

Egentligen lite allvarlig titel "Help me make it through the night" men mig gör de här gubbarna enbart glad.

"Endast det bästa är bra nog"

- kanske mer kräsen än jag gjort mig förtjänt av att vara, men jag ska tamej f-n hitta det.

Jag bara kan inte somna! Har jättesvårt att sova om jag inte är hemma. 

Har egentligen inget alls att skriva om, men något måste man ju försöka med. Så man blir lite nedvarvad. Har lärt mig att bloggen är helt suverän på den punkten. Jag skriver på min iPhone, vilket kan medföra vissa stavfel... Svårare att se dem när de är så små bokstäverna, jämfört med på datorn. Det går kvickt med när jag skriver.

Dock kan jag ju nu roa mig med att se hur smileysarna gör sig på bloggen ����������. Om de ser ut på samma sätt som på telefonen, ja alltid något betydelsefullt i sena kvällen.

Stockholm är ruggigt och gråkallt Ikväll. Det känns mer som en novemberdag än en i februari . Å andra sidan kan februari vara grå den med. Vemodig.

����sov gott��☺️

... och nej. Smileysarna ser inte ut på min iPhone som på bloggen.

Då vet vi. Intressant kunskap. =)