Jag är helt frenetisk nu, med alla youtubeklipp, hehe =)

Orsaken är att jag just bytt dator och den gamla var så seg så jag kunde inte ens titta på you tubeklipp där.

Därför kommer nu alla på en å samma gång!

Den här gudomliga (jag skrev om den tidigare, Rom i regnet) med anledning av att jag är där imorgon.

"Nere vid Zinkensdamm"

Jag slår eget läsarrekord idag, förresten!

Grattis till beabloggar önskar bea. (bea med litet B)

 Mer Tarja Turunen.  Karismatisk!!!

Tydligen skolad operasångerska, sopran, och gör sig fantastiskt bra i Nightwish.

Tycker jag...

Söndag, sköna söndag!

Imorgon åker jag med morgontåget till Stockholm, för två dagars jobb.

Ska bli kul, faktiskt, att komma till huvudstaden.

Jag ska jobba som prostituerad.

"Jag sålde min kärlek för pengar

-för mig fanns ej annat att få.

Sjung vackert i skorrande strängar

sjung vackert om kärlek ändå"

/Gustaf Fröding. Fast omvänt, han köpte sin kärlek för pengar,

OBS! Jag skojade.

Ville bara väcka Dig lite, så här på morgonkvisten.

Så- nu är du pigg och redo för dagens utmaningar.

Fast jag ska till Stockholm och jobba två dagar- det är sant.

Men inte som prostituerad.

Hahah jag är så himla rolig, är jag inte???

(Vi pratar om Fröding i en av mina klasser, det var därför jag fick detta infall. Om hur han verkligen fick sitta inne för det han skrev. Otroligt hor snabb utveckligen varit, vad gäller tryckfrihet... om vad man kan skriva och inte... bara på den här tiden, lite mer än hundra år.)

Jag börjar få lite vårkänslor. Det liksom ligger något i luften. Något vårlikt.

Jag är verkligen den typ av människa som lever upp med solen och jag ser fram emot de här månaderna som ligger framför oss nu. Ljuvligt!

När jag ser tillbaka på mitt liv i allmänhet och mina vårar i synnerhet inser jag att det är de dagar då jag LEVT som starkast, som fullast (ja, inte berusad i den bemärkelsen... av alkohol) utan liksom med alla mina sinnen som är de dagar jag minns. De dagar jag gärna skulle vilja återuppleva.

 Det behöver inte vara de fullbordade dagarna som är de lyckligaste, men jag måste leva så innerligt och "fullt" jag någonsin kan. Så vaket som möjligt. (Nu hände f ö något med teckensnittet som inte går att ändra tillbaka, det har liksom låst sig på stor jäkla fetstil....Aaaa...Trött...) ;/

En otroligt lycklig vår i mitt liv var den för 18 år sedan då jag för första gången skulle bli mamma. Livet var färgstarkt och alla mina sinnen öppna till max. Jag kände vårljuset i varje del av mig, varje liten atom var öppen för vad jag omgav mig med. Allt kändes nytt och spännande, som om inte bara barnet i mig var på väg att födas- utan också som om jag själv fick en sorts renässans.

En annan vår jag minns klart är den för sju år sedan. Det var första våren på ett jobb som var relativt nytt för mig. Jag jobbade hårt då det var mitt första år som gymnasielärare och jag älskade tillvaron på den nya skolan. En enormt trevlig gymnasieskola, Åsfjärden, som nu tyvärr är nedlagd sedan några år tillbaka. Jag bara älskade hela atmosfären där, Jante var lååångt borta och jargongen rå, men varm och hjärtlig. Vi hade för att vara en skola ovanligt många män hos oss, som satte en härlig prägel på hela vårt sätt att prata med varann. (Om jag för övrigt grovt ska generalisera manligt/kvinnligt sätt att prata, gillar jag det manliga helt klart bättre. Det är rakare och mer direkt... puh... det är tröttsamt när man först ska gå runt alla krusiduller innan man kommer till kärnan, jag är lite maskulin på det sättet, för otålig för gissningslekar, rakt på- spar tid och energi...) Livet hade fått en nystart i samband med att jag bytt jobb och en ny liten värld hade öppnats för mig. Det var MYCKET av allt och jag var inte lycklig alla dagar men jag levde av hela mitt väsen. Tog till mig alla dofter och intryck på ett sätt jag lustigt nog inte tidigare gjort.

Jag minns också min egen gymnasietid som helt fantastisk.

Jag gick natur och slet hårt med studierna, hade konstant sömnbrist och min tillvaro var fruktansvärt intensiv, men det var en härlig tid. Jag levde fullt ut, med hela min själ, varje dag- trots att det var hårt emellanåt.

Må jag- och Du där... Du som har den goda smaken att hitta beabloggar, få en innerlig, intensiv, färgstark och fantastisk vår!

Inte utan bekymmer (för det kan tyvärr ingen bespara oss) men med  styrka och kraft nog att hantera dem.

Låt oss försöka öppna upp oss för alla intryck och leva med hela vår själ, hela vårt väsen! Låt oss ta vara på allt vi får, på varenda dag och bara suga musten ur livet.

Orädda, ohämmade. Med alla sinnen öppna.

... Apropå ovanstående fick jag en liten vers på hjärnan, som enligt vissa källor skrivits av Peter LeMarc, andra "okänd":

Jag önskar dig inte guld min vän

ej heller pengar och makt

Jag önskar dig styrkan att vara dig själv

- och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg

men kraften att vägen gå

Jag önskar dig vänner i rikligt mått

-och vänner att lita på.

...i mellotider. Jag följer inte alls melodifestivalen, jag. Tyvärr. :/

Alternativ lördagsnjutning:

En klassiker (iaf i min värld)

Efterlängtat sportlov!

Massor av människor runt mig har varit sjuka, hög feber och halsont och jag kan inget annat säga än "peppar peppar"...

Jag brukar alltid ha lätt att bli sjuk, men har nu klarat mig.

Jag har alltid haft dåligt immunförsvar- och jag undrar vad det beror på?

Det är mystiskt med tanke på att jag i jämförelse med många andra lever rätt sunt. Jag röker inte, är inte längre någon festprisse. Dricker på tok för mycket kaffe och äter för mycket sötsaker men det ska väl inte ha någon betydelse för immunförsvaret? Jobbar i och för sig mycket, ca 50 timmar i veckan, så jag är ofta rätt sliten men mår inte alls psykiskt dåligt av denna "slitenhet" utan trivs rätt bra med det här. Det går.

Jag har till och med blivit utredd av läkare för denna infektionskänslighet, men de fann ingenting. Inget alls.

Kan det ha något med barndomen att göra månn tro?

Jag växte upp med en otroligt renslig mamma, vilket INTE gynnar uppbyggnaden av immunförsvar, sägs det. Man ska ju helst utsättas för diverse skit och bakterier, det är ju bara nyttigt, bygger upp och får en att tåla mer.

Ett kliniskt rent hem gör människor med all sannolikhet mera känsliga för världen utanför.

Jag gick inte heller på dagis som barn, kanske har det också betydelse. Fick inte stötas och blötas med bakterier på många år, utan levde i en skyddad liten värld.

Jag vet inte, har ingen aning.

Det är i alla fall som det är.

Jag kämpar just nu.

Kämpar ganska hårt faktiskt.

Måste ta mig genom det här, vidare vidare vidare.

Med min livsglädje som drivkraft, min i grunden starka livsglädje.

Den som burit mig genom svårigheter förr, styrkan- som faktiskt finns där.

Men det är hårt och tungt emellanåt och jag måste bara ut ut ut igen.

Känslorubbad. Förvirrad.

Trodde aldrig jag skulle reagera så här, trodde jag kände mig själv bättre.

En inre konflikt. I mig.

 Inuti mig- som ingen kan se, ingen kan ana. Ingen som inte vet. 

Tankar jag inte föstår mig på. Känslor jag inte styr över.

Och det gör ont- och det känns bra. Omvartannat.

Upp-å-ner, jag kastas fram och tillbaka, finner ingen ro.

Med ett krampaktigt grepp om min väninnas hand. Hon som finns där just nu, som förstår mig nu, hon som ingen annan. Hon som vet exakt vad jag pratar om, som påstår att jag är stark- men jag har inget val. Jag har inget val, annat än att vara just stark, nu.

 Hon som inte vet att jag skriver om henne men som betyder så otroligt mycket.

När det svajar. Bara tills jag kommer på fast mark igen.

Fan fan fan- det här livet är inte lätt.

Fan fan fan... det gör ont.

Det gör ont att inte veta.

Men det spelar ju ingen roll. Egentligen. Och jag... jag kommer ut till slut.

Det har jag gjort förut- och vi är skapta så.

Jag lämnar det svarta bakom mig-  jag reser mig igen och skrattar, så som jag alltid gjort.

Jag överlever alltid.       

Dags att stänga butiken och sova lite. Sista arbetsveckan, sedan lov.

Det har varit en helg fylld av goda vänner- vad gjorde man utan dem?

Så häftigt hur ödet sammanför oss människor. Ödet för oss samman, sedan är det upp till var och en att förvalta dessa kontakter. Jag har i alla fall en väninna som jag bara blev sååå nära med för bara ett par månader sedan. Vi har känt varann länge men just nu... jag vet inte... vi återfann varann på något vis och pratar numera dagligen med varann. Om livets alla svårigheter, vi löser dem tillsammans. Så för man göra när man lever som skild och inte har den livskamraten hemma. Då får man hitta andra "livskamrater."

Ååå... här fick jag upp ett nytt citat. "Det här kanske inte är den bästa av världar- men det är den värld som finns." (Kommer inte ihåg vem som sagt det) =(

Jag hoppas så klart att den stora kärleken ska uppenbara sig i mitt liv snart (igen hehe... kärleken är evig men föremålen har växlat lite i mitt liv. Jag är sååå avundsjuk på alla dem som fann kärleken som unga och som har hållit ihop hela livet... huuu- vad sorger och bekymmer de har sluppit!!!), men tills vidare har vi varann som sagt. Tills en ny livskamrat kommer in och delar mina skratt och bekymmer. Jag mår rätt bra i min livssituation nu med förvisso, men kärlek vill vi väl alla ha. Kärleken är livets drivkraft.

I alla fall: en helg fylld av vänner och skratt innebär att mitt hem behöver tas om hand. Har inte riktigt hunnit med det. Men det är ingen som kommer hit och stjäl min städning så den kan gott få vänta lite.

"Rom i regnet" heter den ju så klart. Dikten jag skrev om härom dagen, Lundell, som jag citerade: "Det var väl bara nå't som vi sa- som vi sa för att det lät så bra"

Poesi... dikt. Ja, det är egentligen en låttext.

"I oktobernattens grav

i Stockholms svarta skog

värms jag än av det du gav

-och det du tog.

På hyllan under spegeln

där står ditt läppglans kvar.

Buteljen ligger tom i regnet

där våta löven far

-där våta löven far."

Huuu, så klockren! Lundell, Lundell, Lundell.