Lördag morgon, så mysigt!

Ska ut på rally framåt kvällen och det ska bli så otroligt kul att bara komma ut och träffa folk. Det är bland det roligaste jag vet: att träffa nya människor! Jag har två sidor, är å ena sidan ett socialt djur som har lätt för att få kontakt med nya individer och ÄLSKAR nya vänner. (Älskar förvisso gamla vänner med, men jag är inte typen som sentimentalt måste umgås med de gamla bara för sakens skull. Jag umgås med de människor som ger mig energi, som har något att tillföra.) 

...Och jag drömmer om att flytta till en ny stad och prova på något helt nytt. Tänkte göra det när barnen lämnat boet, bara lära känna helt nya människor, förmodligen blir det studier. Karlstad finns ju alltid kvar.

(Jag är förresten lite udda... Har rädslor för saker som "normala" människor inte skräms av alls, medan jag jag är helt orädd för sådant som skrämmer många andra. Exempelvis råkar jag veta att många tycker det är obehagligt att hålla tal etc inför en massa folk. Sådant rör mig inte i ryggen, jag gör det dagligen i mitt jobb och tycker bara det är roligt med folksamlingar. Många är också blyga för nya människor, vilket jag inte heller är- alls.

Däremot har jag en hel drös med andra rädslor, som många kanske tycker är underliga. Jag har exempelvis tandläkarfobi och har haft problem med smuts... jobbar på det, men jag HATAR fortfarande saker som jag anser orena. Sängkläder som använts mer än ett par dagar, absolut HÖGST en vecka, min kropp om jag inte duschar varje kväll (då får jag klåda och den är med all sannolikhet inbillad) t ex. Men innan du skrattar åt det: Betänk vad du är rädd för själv!!! ... Tycker Du det är underligt att ha ångest, kan jag ju ställa dig framför en folksamling... kanske skulle du kunna hålla ett tal... ja, de flesta brukar rygga tillbaka här. Om Du nu känner för att trilskas och ifrågasätta och aaaldrig känt ångest.)    Hehe :)

Parantes igen: Man kan ju fråga sig varför jag väljer att berätta, skriva allt detta, det som kan läsas för öppen ridå.

Jag vill hjälpa naturligtvis!!!

Det finns säkert fler än jag och någon nytta ska man väl göra i livet.

Jag var så korkad när jag var ung så jag valde att plugga på min hemort. Och blev kvar här naturligtvis- det är ju så man funkar. Man blir kär, allierar sig, skaffar barn och diverse prylar som håller en kvar. Rekommenderar verkligen alla unga individer som läser här och nu att ge er ut i världen, res, se er omkring, medan ni är fria och obundna!

Men jag fick mina barn realtivt tidigt i livet så jag har förhoppningsvis mycket kvar än!

Jag har två sidor, skrev jag. Är å ena sidan en social själ som älskar människor och som är genuint intresserad av människor.

Å andra sidan är jag också en ensamvarg med ett kraftigt behov av stillhet och egen tid ibland, blir galen annars. Sjuk. Så jag stänger definitivt dörren emellanåt och har inget alls till övers för dem som tär, som tar. I mitt liv finns ingen tid, ingen kraft över för energisugare. Jag har fullt upp med mitt och min tid är dyrbar. Jag är ju för f-n över 40 och allt går tyvärr så snabbt... Det gäller helt enkelt att prioritera och hålla blicken mot ljuset.

"Vänd ditt ansikte mot solen- och du ser inte skuggorna" sa någon klok en. Tror det var Arthur Lundkvist... ja, med all sannolikhet var det han.

Nästa vecka har vi sportlov. Det ska bli skönt, så klart.

Under lovets måndag-tisdag ska jag till Stockholm och jobba, vilket jag ser fram emot! Även om jag ska arbeta kommer jag också få lite tid till att bara strosa omkring i gamla stan och kanske shoppa lite. Jag som är ensamstående tonårsmor och har så fet plånbok och smärt kropp ÄLSKAR ju det. (Eller var det kanske tvärtom... hmmm... plånboken smärt och jag mindre smärt???)  =)  Jaja... jag vet i alla fall att värre än så här kommer min situation med all sannolikhet aldrig bli rent ekonomiskt för mig, om jag ser det ur egoistisk synvinkel. Ni vet... tonåringar. Körkort, teknik mm, mm- det kostar... och tonårstjejer vill så klart vara snygga- och det kostar, det med. (Och här kom en till av mina udda sidor fram: Man ska ju egentligen låtsas att man har pengar som gräs. Men jag känner inte för det. Jag är lärare, barnen kostar pengar. Sedan kan man räkna ut själv hur rik jag är, hur mycket pengar jag har över till mig. (Fast jag vet... att så här "får" man inte prata egentligen, så gör man egentligen inte, men men... nu gör jag så ändå.))   :)

Nåväl... lite roligt blir det i alla fall med en liten tur till huvudstaden.

Jag läste på tal om något helt annat ett så bra citat som jag bara måste skriva ner här, avslutningsvis:

"Jag kan offra det mesta-

men aldrig mitt barn, mitt hjärta eller min värdighet."

"Dignity" är ett vackert ord, tycker jag. Det betyder värdighet, ädelhet.

... Att vad som än händer, försöka hålla sitt huvud högt. <3

Alla hjärtans dag imorgon... Jag har redan fått min dos. Av vänliga handlingar, idag. Nu på kvällen skulle jag tvätta, men hade bokat fel kväll (igår). Vi tvättar i tvättstuga, sååå jäkla smidigt tycker jag. Man får ALLT klart på ett par timmar, passar mig- när jag bodde i villa tvättade vi konstant och hade konstant tvätt hängande utspritt i huset. Jag gillar bättre att köra allt på en gång, få det torrt i torksåp och bara hänga in det. Känns som om man får mera ordning å reda då, på något vis. Var sak har sin plats =). Och var sak har sin tid, så är det.

Jag kom in i tvättstugan med en stor hög samtidigt som en annan kvinna, en granne jag faktiskt aldrig sett, skulle boka. Och när jag insåg att jag bokat fel kväll och tvättstugan var upptagen hela helgen svor jag till. Kvinnan bredvid mig tittade upp: "Oj då... Tänk- dig har jag aldrig sett förut, är du nyinflyttad?". Jag svarade "icke", hon berättade att hon bor i radhuset "med den höga häcken" och vi fascinerades över att vi aldrig sett varandra. "Du kan ta min tid" sa hon, på söndag förmiddag. Jag blev naturligtvis jätteglad och tacksam, då jag har svårt att få tid till tvätt under vardagarna och vi fortsatte prata. Jag fick en ny vän i min granne och hon sa innan jag gick ut med min stora tvätthög: "Jag måste bara få säga... Det är något speciellt med dig, med hela din utstrålning, det kändes redan när du klev in."

Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang, antar det... eftersom hon var så vänlig. Så roligt!

Hon var speciell hon med.

(Och så ser väl livets stig ut: Vid 18-20 ska man vara snygg rent kroppsligt (som kvinna- jag vet inget om Er situation, som män), ha en snygg kropp. Vid 40-50 läggs uppenbarligen fokus vid utstrålning istället, en rolig ny erfarenhet- Me like <3, ja- vi mognar lyckligtvis med åren (pinsamt vore det kanske annars... Kanske liiite pinsamt.) Häftigt dock, att det blir så här tack vare att åren går... att man hänger med i sin mognad. Sååå innerligt genant om man stannat/fastnat nå'nstans... hualigen!!!)  :(

... "Eller så var det bara nå't som hon sa. Som hon sa för att det lät så bra." (Lundell)

(Nu är jag förresten på roligt humör. Denna jäkla skitdator duger inte mycket till längre. Jag har en jobbdator med, så det är inte synd om mig egentligen, men vanans makt är stor. Jag använder helst den dator jag är van vid. Och det går inte att kopiera text här längre så jag råder dig istället: Läs Lundells ... ja... vad heter den? "Nere vid Zinkensdamm en juninatt, gick jag och undrade- var jag hade vart".

Poesi på hög nivå. Tycker jag. Och där kommer citatet in: "Det var väl bara nå't som du sa.... som du sa för att det lät så bra.")

Jag vet faktiskt inte, inte alls varför jag fastnat så, just för Ulf Lundell.

Eller kanske... Han är klockren.

Den "gamle alkisen" är en stor gåva till svensk nutidspoesi- anser jag.

MYCKET begåvad.

...har jag hittat på Facebook: Till alla bortglömda damer!

(Med risk att få arga äkta män på mig)   =(

 "Om han inte prioriterar dig- kanske är det dags att utforska andra möjligheter?"

Dags att hoppa i säng. Helgen är slut- en förkylningshelg för vår del.

Har något gott att se fram emot nästa helg i alla fall: det är rally i Karlstad och då ska jag ut, ut, ut och träffa folk! Ut med mina vänner och vi ska bara ha riktigt jäkla skitkul! Jag är sååå sugen bara på att träffa nya människor, göra något annat.

Innan dess väntar en arbetsvecka och jag är förberedd. Det ingår nämligen i mitt jobb att vara planerad och färdig redan innan måndag morgon kommer.

Dock är jag inte särskilt trött trots att klockan visar sovdags men så är det allt som oftast för min del. Kvällspigg. Har alltid varit. Zombi på morgonen, väcker mig själv med kaffe.

Nej... nu känner jag att jag inte har tid med det här längre.

Hoppas Du redan sover sött.   

 Min grabb har haft hög feber, är nu på bättringsvägen men ännu inte helt frisk. (Å jag känner bara: Må jag slippa det nu... Vill inte, har inte tid!!!) Vi har alltså varit hemma så när som på en promenix och jag har städat. Städat, tvättat och lagat mat. Och jag känner att jag lite grann börjar klättra på väggarna. Undrar om alla är så här eller om jag är udda.... jag har ett sådant starkt adrenalinsug just nu! Jag kan känna så där om jag känner mig instängd, som kvävd av tryggheten på något konstigt vis. Skulle vilja hoppa bungy jump, bara känna suget i magen under fallet, eller vad sjutton som helst. Under flera år har jag för övrigt velat ta mc-kort men det har inte blivit av och nu är det två andra på tur i familjen som ska ta körkort och med tanke på kostnaderna i kombination med att jag är lärare betyder detta att mitt mc-kort snällt måste vänta. Lite till. Men jag är ung än, hehe... baaaara i 40-årsåldern, snälla nå'n... jag har halva livet på mig, eller hur?

Det är sååå mycket jag vill göra, jag är verkligen inte den typen av mamma som tycker att det är sentimentalt och ledsamt att ungarna växer upp. Var tid har ju sitt och när barnen väl blivit stora har jag så där en miljon grejer jag skulle vilja göra bara för mig.

Jag vill återuppta studierna i historia. Studierna jag la undan när jag skaffade familj, drömde om att doktorera och var på gång, hade fixat handledare, börjat förbereda för samarbete med Göteborg och bestämt ämne för min D-uppsats, tänkte sedan försöka gå längre ändå. Men så kom Elli och jag ville bara ha jobb och försörjning, så klart. Snabbt klar med lärarexamen och ut i yrkeslivet var det som istället kom att gälla. I år fyller Elli 18 och jag... jag är inte färdig än! Har förvisso en yngre i familjen också, så jag får se när jag tar tag i det. Jag vill, jag drömmer i alla fall. Min dröm har inte dött- den har bara vilat lite. Den fick kliva åt sidan, vänta lite på att jag gjort det jag skulle. Och nu är jag snart där... det känns spännande att se vad som händer å fötter framöver, faktiskt. Jag har inga problem med att flytta, heller. Det skulle bara vara jättekul! Men jag inväntar barnen, de är inte särskilt pigga på flytt nu.

Hualigen, livet känns så kort!!! :(

Det är lilla jag i ett nötskal: Jag har en massa idéer, har alltid haft; det är sååå mycket jag vill hinna göra.

Det gäller att ta vara på dagarna, åren. De svinner snabbt förbi!

Och hinder på vägen, de flyger vi över... Vingar på skorna är allt som vi behöver =)

Eller hur?

(Haha... apropå Mello som just startat...)

Vilken underbar solig dag det varit, med hopp om det som kommer!

Den spirande våren, min favorit. Vissa får vårdepressioner, Men inte jag. Jag blir trött å låg av mörkret, i november är jag seg, alltså...

Nordbor. Vi lever upp till ljuset så klart, vad annat kan vi göra?

Vad dålig jag är på att lägga in bilder här, märker jag. Min text blir tung och svårläst som en tegelsten. Ska försöka ta tag i det där så jag får beabloggar lite rooolig. :)

Jag funderade just över kommunikation. Tanken slog mig att jag har ett litet drag av Asperger. Inte i övrigt, men just på det sättet att jag mår bäst av rak kommunikation. Människor med Asperger är härliga individer, tycker jag för övrigt. Vet du om att många med den "diagnosen" (eller vad man nu ska säga... hmmm... har vi inte alla en diagnos på ett eller annat sätt... vem av oss är "normal"?) sitter på en intelligens högt över det normala och lyckas inte sällan ganska bra i livet? De har ofta ett specialintresse och just inom detta område kan de gå mycket långt.

I alla fall: de flesta med drag av Asperger behöver en rak och tydlig kommunikation.

Och det är här mitt drag kommer in. Jag är själv kvinna, och enligt "mallen" ska kvinnor vara lulliga och krusidulliga i sitt sätt att prata. Män är ofta tydligare. (Rent generellt så klart.) Det är nog inte jag, tror jag, lullig alltså, har svårt orka med sådant, och jag avskyr när människor vagt smyger omkring som katten kring gröten utan att komma till kärnan. JAG ÄR FÖR OTÅLIG och förstår inte vad du menar, vilket enbart gör mig frustrerad. (Jag skulle vilja ha kaffe eventuellt imorgon, kanske inte... eller jag vet inte förresten...)

???

Med detta inte sagt att jag uppskattar total ärlighet, för ärlighet för sakens skull (nämen vad rynkig du blivit) är ju bara oförskämt enligt min mening.

Men fram för människor som säger vad de menar och menar vad de säger!

Jag gillar folk som går rätt på.

Ni fantastiska män... ni är oftast bättre på det det här än vi kvinnor. Oftast.

Jag blir så förvirrad... Fast jag får väl försöka bemöta alla individer jag möter där de är, vad mera kan jag göra?

Jag kan ju tyvärr inte forma världen efter just min mall. (Nuu så... måste alla i världen bli raka och tydliga för jag förstår mig inte på lullull och just jag... Bea här... hatar när du säger en sak och menar något helt annat. Det gör mig nervös.)

Hmmm, kanske inte. :(

Jag som tror att det finns något mer än det vi ser... måste nästan tro nu att det finns något större.

Eller också har jag bara en jäkla tur.

Jag är som katterna, har flera liv, tydligen.

Jag har vid två tillfällen nu sett döden i vitögat och klarat mig undan oskadd.

Eller tre, skulle man kunna säga, om man räknar med cellförändringarna jag hade för några år sedan och opererade bort en del av livmodertappen. Hade jag levt för hundra år sedan hade nog dessa cellförändringar tagit mitt liv, då de är förstadiet till cancer och obehandlad cancer- ja, vi vet ju tyvärr hur det slutar.

Båda dessa gånger rör det sig om trafik på "dödens väg" som den kallas, där ett flertal människor miste livet i höstas. Nu har de sänkt hastigheten här. Det är bra. Jag åker ju denna sträcka varje dag till mitt jobb.

Igår var jag stressad hem till min sjuke son, körde i ärlighetns namn för fort för väglaget, tappade väggreppet och for runt med bilen men lyckades återta kontrollen alldeles i rätt ögonblick innan en mötande bil kom.

Och så var det ju älgen på samma vägsträcka, förra hösten.

I detta läge skulle jag förresten vilja säga en sak (en parantes). Jag hörde sångerskan Carola prata i "Så mycket bättre" och hon skrattade och menade att hon alltid kör fort. Hon sminkar sig etc samtidigt som hon kör.

Vad illa sagt, tycker jag!!! Framför allt av henne- hon som är känd och en förebild.

Saken är ju den att om vi vore ensamma i trafiken kunde vi ju göra precis som vi ville. Men nu är vi inte det. I samma stund vi sätter oss bakom ratten har vi också ett ansvar för våra medtrafikanter, för alla... barn, cyklister och hela faderullan- som rör sig längs vägen.

Hu! Ruskigt illa att bete sig så mot andra!

Jag säger bara: Tack.

Jag ska försöka förvalta de här åren väl, ska ta väl hand om livet.

Jag ska försöka sprida glädje och kärlek i den mån det är möjligt- för det är väl ändå det som är livets mening?

Jag vet att jag borde sussa sött nu för att vara pigg imorgon, men jag bara måste sitta ner här och samla tankarna lite innan jag går in i drömmarnas härliga land.

Fy sjutton, säger jag bara... vad påställt det är mellan varven!

Mycket just nu med mina jobb, på båda håll och min son har haft 39,2 i feber under dagen. Han var verkligen riktigt sjuk och jag kan inte vabba, han är 14 och det är hemskt att de ska förväntas klara sig själva då, tycker jag... när de är riktigt hängiga. förkylningar går väl an, men hög feber. =(

Jag har varit såå orolig för honom under dagen, samtidigt som jag suttit med nationella proven i svenska med mina elever. Höll på att krocka på hemvägen och fick mig en läxa om att inte köra så fort nu på vintern, jag tappade alldeles däckgreppet men lyckades ta kontroll över situationen och får väl helt enkelt än en gång påstå att jag är glad att vara vid liv!

Förra gången detta hände var förra hösten när min kollega och jag krockade med en älg och var om inte centimeter så decimeter från döden, det konstaterade vi båda två. Vi var enormt lyckliga som en timme för sent rusade in på vårt jobb- jag hemskt förvirrad... var nog i chock. Och hilfe- vad stora älgarna är! Vi hade verkligen en som studsade på motorhuven- helt otroligt!

Puh... min hårddisk är full, skulle vilja rensa den.

Måste sova nu... natti. <3