Good morning bloggvärlden!

Livet kommer med hårda smockor ibland.

Men jag är rätt härdad... Gårdagens kamp gav mig styrkan jag behöver idag.

...Och denna dags kamp utvecklar den styrka jag behöver imorgon. Så är det. I alla fall mitt liv. Jag har inget sådant där socksrsött rosa liv som man kanske borde låtsas att man hade. Det är hårt och kallt många gånger, men liiite sött så klart emellanåt med. Och så lite grå vardag. Så är mitt liv och jag är glad att få ta del av denna berg- och- dalbana. Det är spännande att leva. Inte lätt och roligt hela tiden, men rätt fascinerande. Och jag är ju lite knäpp... jag gillar utmaningar, för min del får det gärna vara lite krångligt, jag är i mitt esse när jag får kämpa lite, blir tyvärr uttråkad när järnvägsrälsen bara går... rätt fram. Det är intressant att se hur man tar sig igenom svårigheter. Nu är det inte så att jag ber om fler svårigheter i livet, de kommer ändå. Och sjämannen bad inte om medvind; han lärde sig istället att segla.

Morgonens Citat är ett skämt- vill jag poängtera. Jag tyckte det var roligt. En (anonym måste han ju bli här) vän och jag diskuterade vår livssituation. Våra livssituationer liknade varandra. Vi skojade och han sa att "det är möjligt att jag blivit en kall känslolös jävel" apropå relationer som jag inte tänker dra upp här. Vidare ett så roligt citat (men det är, som sagt, ett skämt) :

 "I don't care if they hate me- as long as they fear me"

Kommer från någon romare, påstod han. Inget som jag minns, men det får man väl tro, då.

"Systrar skyddar mot depressioner" läste jag just och det får man väl kanske ta med en nypa salt.

Min lott i livet är ett ensambarns. Och uppväxten är enormt betydelsefull, den påverkar hur vi blir som vuxna. I hög grad. "Bortskämda, egocentrerade men lojala och ansvarstagande". Ett ensambarn (hualigen- nu generaliserar jag grovt- och utgår från mig själv) skyller sällan ifrån sig, man är fostrad med att det inte finns någon att skylla på- såklart. Man tar ansvaret och vi är nog ganska ärliga människor. På gott och ont. (Jag känner nog att jag kan få lida en del för att jag i princip alltid berättar sanningen, när man skulle kunna smussla- och komma undan, som man ser att en del andra gör. men det känns bra att vara ärlig... förlorare eller inte...)

Lillgammal under uppväxten, mognade tidigt, umgicks mycket med vuxna. Svårt att inse pengars värde, ett ensambarn är sällan utan pengar. Överrepresenterade i skilsmässostatistiken (vi är nog ganska "svåra" personer att leva med och för övrigt orädda för att bli lämnade ensamma; det ser vi inte som något problem, utan kan snabbt anpassa oss till ett liv utan andra människor omkring) men har svårt att känna svartsjuka/avundsjuka, den känslan blev aldrig vattnad och gödd när man var liten. Det fanns ju bara jag, det var bara jag som var barn i familjen- vem skulle jag konkurrera med?

Det är rätt skönt när man ser bittra människor som avundsjukt tittar snett på varandra, att inte känna den bitterheten. Jag vet ju att jag kommer få min del av kakan ändå, förr eller senare. Så har livet alltid varit: loppet är långt. Lååångt. Ibland ligger du före, ibland efter- och det enda du egentligen kan göra är att streta på. Kämpa så gott du förmår. Och vad gäller svartsjuka anser jag att den företeelsen enbart är förgörande. Destruktivt så in i h-vete om man blir utsatt, en jäkligt läskig grej, faktiskt- som enbart förstör. Att svartsjuka har med kärlek att göra, är en stor fet myt anser jag. Svartsjuka bottnar i någonting helt annat än kärlek. Och om- om din man finner en annan kvinna- vad ska du göra åt det? Hittar han någon han finner bättre får han väl ta henne, då. Surt, men livet har syrliga nyanser med. Så ser verkligheten bara ut (så där sockersöt som vi vill ge intryck av att vår verklighet är... så är den inte egentligen, om vi lägger bort alla fasadmålningar), så det är väl bättre att försöka bära det hela med värdighet än att skämma ut sig och gå bärsärkargång? Tycker ju jag men jag säger som alltid: det här är min åsikt och jag sitter inte på något facit för livet.

 Å andra sidan kan jag uppleva det som lite av en svaghet att inte "tävla" med andra som jag vet att vissa gör. Det vore kanske en sporre, en drivkraft i livet om man hade den instinkten, men det är svårt... när man inte är fostrad så. Jag är fostrad att trävla med mig själv, jag vet att jag inte kan jämföra mig med andra, alla har ju olika förutsättningar i livet, så att tävla med andra människor vore för mig detsamma som att jämföra apelsiner med päron: det går ju inte.

Att vara uppväxt som ensambarn har gjort mig till en lite säregen person, tror jag. Har inga problem med ensamhet. Jag gillar ensamheten, den är efterlängtad i mitt liv.

Jag önskar så klart att jag haft ett syskon att dela allt med, eller flera- men nu är det som det är. Jag har skaffat andra "syskon" i livet, har nära vänner som i princip kan ta den rollen.

Men jag skaffade själv två barn av en anledning.

Jag tror att syskon är nyttiga för hälsan. :)

Hehe... nu har jag lite tid att skriva igen... så skönt! Älskade blogg!

Jag har egentligen inget särskilt att skriva om idag, jag bara satte mig här. Orden lär komma. En lärarkandidat jag hade en gång berättade om hans uppsats i historia; den hade "skrivit sig själv" menade han. Och jag förstår vad han menar. Jag har noveller som "har skrivit sig själva" tex. Jag har tänkt ut en handling, planerat innan och även om jag älskar att skriva, så när jag gör det för pengar kan jag uppleva det lite jobbigt innan: "nu ska jag sitta och svettas två timmar vid datorn" tänker jag när jag sätter mig, men vips så är novellen klar innan jag vet ordet av, för jag har uppenbarligen varit totalt uppslukad av det jag skriver. Och handlingen blev inte alls som jag tänkt innan.

Jag är för övrigt typen som slukas upp av saker rent generellt, jag lever mig in i saker.

En väninna till mig är bekant med Joakim Thåström och hon beskrev honom som "borta i livet, men han skriver bra". Sekunden därefter menade hon: "Jag tror ni skulle trivas ihop". Nu känner ju inte jag Thåström personligen, jag tycker däremot om hans musik och jag tycker att det är extra kul att lyssna på hans verk när en som känner oss båda jämförde mig med honom. Förvisso var väl inte beskrivningen helt smickrande "lite borta i livet", men ändå... han skriver himla bra texter.

Jag har faktiskt varit duktig och tränat tre gånger under veckan som gick, på tal om ingenting. Måste hålla i det här nu! Jag måste få lite muskler, det är ju så härligt bara man kommer igång!

Anledningen till (från det ena till det andra; på tal om träning) att jag tjatar om anti-bantning här på bloggen, förresten... det här måste jag förklara en gång för alla, är inte att jag tycker smala människor är fula på något vis, verkligen inte, men jag har mina syften. Jag har jobbat med ungdomar i snart 17 år. Det händer inte varje vecka, men nästintill, att man träffar på någon flicka som "hatar sin kropp" som tycker att hon är "fet och ful". I mitt yrke pratar vi aldrig om kroppar i sig, utan det kommer fram i andra sammanhang. Det syns på studieresultaten. Det syns när en människa inte äter frukost eller lunch. Hon (det är oftast en tjej) orkar inte med studierna- och det är där jag kommer in.

Och det är här mitt agg ligger mot kroppsfixering, mot all jäkla bantningshets. Därför försöker jag jobba mot det så gott jag kan i alla sammanhang. Det har alltså inget att göra med att jag tycker att det skulle vara något fel på smala personer, men det är viktigt att de unga tjejerna får klart för sig att det är helt ok att se ut på olika sätt. En del är runda, andra smala. Men alla är vackra på sitt sätt. Det finns ingen mall för hur man ska se ut. Eller kanske gör det det och den mallen vill jag bara slänga i sjön och säga: Vad roligt att det finns olika typer av människor. Så trist det skulle bli om alla var likadana.

Hoppas jag har gjort mig tydlig och klar en gång för alla nu. Så jag inte blir missförstådd.

... att jag kan inte ändra i kommentarssvar.

Därav mina stavfel "Jag hat"... (se fg kommentar)

Upptäcker det, men kan inte ändra. :(

Pinsamt, lärare i svenska och hela faderullan.

... Men så är det.

Hello bloggvärlden! Upptäckte just att jag inte varit inne här på två veckor... Jag återskapade min facebooksida då, och mitt liv är ju som det är... jag jobbar ca 50 timmar i veckan. Utöver lärarjobbet är jag också kontaktperson åt kommunen jag bor i: Karlstad.

Lärare i en annan kommun: Grums. Pendlar 7 mil om dagen och är ensamstående mor med två tonåringar.

Detta betyder att min fritid är ganska klen... eller "klen" var fel ord. Den är hemskt värdefull. Men min tid är ganska kort, så det här med att sitta klistrad vid datorn/mobilen och sociala medier... ja, så funkar det för mig... nu återupptog jag min facebooksida och då har den där tiden fått gå till den. Den där tiden jag har att sitta och slösurfa vid datorn. Facebook är trots allt lite roligt, jag har ägnat den del av kakan som jag ämnat "sociala medier" åt gamla vänner. Det är kul att hålla kontakten på detta vis, faktiskt, med dem man aldrig ser; släktingar som bor långt bort, gamla kamrater som flyttat utomlands. Det är kul att se hur deras liv blivit och ter sig och det är alltså vad jag ägnat de senaste 14 dagarnas "sociala-medier-tid" till. Därför har bloggen fått vila. Dygnet har 24 timmar, så är det. Nu har jag fått ett uppdrag inom mitt parti som jag jag måste ta tag i under helgen med.

Ja, jag lär inte dö av sysslolöshet i alla fall. Och jag är ju sån... har alltid varit.

Det är full fräs, men det är så klart roligt! =)  Jag dör hellre utsliten än möglar bort.

Trött så ögonen ser i kors emellanåt, men jag kör på.

(Och oftast är jag pigg, glad- och go!!!)

Jag tänker nu skriva något som kanske kan vara av värde för andra andra mammor i liknande sits.

Jag har alltid varit den här typen av människa. Jobbat mycket. Jag har pysslat på med lokalpolitik på helger, valarbetat- med sonen med mig, han stod bredvid och delade ut valsedlar för kristdemokraterna på torget i Karlstad (han undrade som liten om de röda var "onda"  och jag förklarade så klart att vi har olika syn på hur Sverige ska styras, hur pengar ska fördelas. Men sossarna och vänstern är INTE är onda- det är bra att vi har olika åsikter. Det är så här det ska vara! Och det är härligt med första maj... Men sosse kommer jag nog aldrig bli, min politiska färg är blå, hur än jag vrider och vänder mig.)

Och jag jobbade heltid när mina barn var rätt små.

Fult- eller hur?

Det är väl den synen rätt många har, åtminstone enligt mina erfarenheter.

Jag glömmer aldrig (det gjorde ont) när min sons dagisfröken tog mig åt sidan och ifrågasatte mina långa arbetsdagar. Nu inser jag att det var oproffsigt av henne att göra så, men hon gjorde det. Och jag blev naturligtvis ledsen. Jag valde att jobba heltid när mina ungar var rätt små- och min son hade de längsta dagarna på sin avdelning. Men jag fortsatte med mitt heltidsjobb.

Och jag önskar verkligen att jag och mina barn kommer att stöta på just den här dagisfröken nu, när de är stora.

Önskar att hon frågar hur det gått för mina barn, med skolan- med livet.

Det skulle vara himla kul!

(Jag som för övrigt separerade från deras far: Mina barn är skilsmässobarn också, till råga på allt.

Hualigen... Men jag ljög rätt brett om jag påstod att livet gått åt skogen för dem.

Fast man vet ju aldrig vad som sker i framtiden... sådant kan man aldrig veta och jag har haft tur, varit ovanligt lyckosam, tror jag, med de barn jag fostrat.)

Jag skrev vid tidigare tïllfälle att jag återfunnit en gammal vän.

En gammal vän som följts åt med mig i livet, på något lustigt sätt. Som om vi skulle vara två som gör allt samtidigt- jätteudda.

Vi bodde båda i samma stadsdel, Herrhagen, när vi under samma höst, -97 fick en var sin dotter.

Hösten 2000 fick jag en son. Hon med.

Inga fler barn för någon av oss.

Jag tappade kontakten med den här kvinnan, men när vi återfann varann på ett föräldramöte visade det sig att båda skilt sig.

Den här kvinnan och jag beslutade oss att återuppta vår vänskap, och sedan händer nästa mysko grej:

Under dagen igår fattade jag ett beslut som påverkar mig.

Och det här känns inte sant (fast det är det): Under kvällen- igår, ringer den här kvinnan mig och tro't eller ej... Hon har under samma dag, fattat exakt samma beslut som jag, fast vi har ovetande om varandra gjort det på sitt håll- hur kan det bli så här?

Mycket mysko. Vi är verkligen soulmates, min väninna å jag... som om vi lever ett förutbestämt liv- och gör exakt samma saker exakt samtidigt.

Hoppas innerligt på allt gott för henne- för uppenbarligen kan jag räkna med samma öde. :)

Jag är rolig, jag...

Nu har jag återupptagit mitt gamla Facebook-konto. Jag är så där... fram-å-tillbaka, blev trött på hela dreten för ... vad kan det vara? Två år sedan kanske, minns inte riktigt. Jag blev trött på den plastiga världen där människor bara visar upp sig som superduktiga och kände ... BLÄ... Orkar inte med fler duktiga, präktiga, perfekta människor. :(

Jag är själv lite motsatt, det är väl skavankerna som präntar minnen? De människor som inte är perfekta (ja, ni vet... så där "det ska vara") är de allra mest intressanta i min mening. Och i min krets just vid den tiden fanns det alldeles för få icke-perfekta människor- så jag blev bara trött. Och lämnade Facebook. man vet ju förvisso, att under ytan är inte livet alls perfekt, men jag ville väl på något vis protestera mot att vi vill låtsas att det är så.

Jag pratade med en väninna just om det där idag och hon svarade mig att "alla kanske inte är så öppna som du och jag så vi berättar- rätt ut- när livet suger, rent ut sagt."

Och det måste man ju acceptera, så klart. Alla är inte så öppna som jag (och den här väninnan), alla talar inte om för världen att "nu jäklar- har jag en skitdag".

Jag vet inte vad det kommer sig av heller, om det är uppfostaran eller vad?

Vi vill vara så ordentliga så klart och vi är fostrade att svara "Tack, det är bra" när människor frågar hur vi mår- även om vi inte mår bra.

Men det var jätteskojigt att återöppna Facebook- kontot och få så mycket positiv respons! :) Gosiga vänner...

Det här är ju också ett socialt medium, men här skriver jag ju bara för mig själv i princip. Det blir ingen social interaktion som det så fint heter. Förvisso får jag kommentarer från några fina, men när jag ser på besöksstatistiken inser jag att det flesta som kommer hit lämnar inga spår. Jag ser en siffra i läsarstatistken, men få kommenterar.

... Och så ser jag gamla bilder på mig själv och upptäcker att jag var smal så in i bomben under den där tiden jag mådde skit. Jag som av naturen är en liten rulta... Jag njuter, jag =)... av mat och godsaker och hela faderullan (och det tänker jag fortsätta göra...), men under den tiden då jag var sjuk var jag mager som en spira och jag opponerar mig som vanligt över att detta ska ses som ett ideal. I verkligheten är det väl kvinnliga former som attraherar män (åtminstone har jag upplevt det så) men enligt media ska kvinnor vara tunna och smala och det var så jag såg ut när jag var sjuk.

 Av den anledningen (den sjuka) har svårt att anamma det där idealet. (För min del, alltså- jag som av naturen är kurvig, jag säger inget om andra, folk får se ut exakt som de vill...  kvinnor kan vara smala och vackra med- men jag önskar naturligtvis att de mår bra...MÅ BRA ÄR DET VIKTIGA)

Det är en lite kontroversiell grej det där, för övrigt, och just eftersom det är det och jag är som jag är... så är jag så nöjd med min kropp... precis så som den är. Den uppfyller alla funktioner- och det är bra. Mycket bra. Mycket nöjd med det.

Men Facebook i alla fall... Kul att återfå kontakten med alla gamla vänner och bekanta!

Jag gör det till vad jag vill :)

Som ung var jag en riktig festprisse. (Och det är inte bara som jag säger: jag söp som en riktig "viking")

Min väninna och jag brukade till och med försvara vårt blöta festande med att "så här har man alltid gjort här uppe i norr- vi är ju vikingar- vi har det i blodet!" (Ganska komiskt, med tanke på att vi båda har vallonrötter, men så långt tänkte vi väl inte... valloner är ju för sjutton inga vikingar!!! =) Valloner kommer ju från Sydeuropa, så är det något folkslag vi kan vara stolta över att vara släkt med så är det romarna.

Det var nattklubb tre gånger i veckan: onsdag, fredag, lördag i många år- under mina senare tonår och första åren på lärarhögskolan. Jag älskade det där livet. Slet med studier på vardagar, och jag fixade studierna galant; vimmel på helgerna. Stadsvimlet, nattvimlet. Det var ett härligt liv.

Numera tycker jag att utekvällar på stan mest är jobbiga. Många tycker nog att jag blivit tråkig- jag anser att jag blivit vuxen. Det är ju så här livet rullar, det är tidens gång. Vi mognar, det vore kanske grovt patetiskt om det vore på något annat vis.

Jag trivs bäst hemma- det är inte så jag säger, utan jag menar det verkligen- från hjärtat. Min lediga tid är kort och värdefull- jag kan inte längre kasta bort den.

Det har jag inte råd med, jag lever ju inte för evigt.

Å nu må jag vara lite stelbent... men jag har i ärlighetens namn svårt att förstå de 40- 50-åringar som prioriterar dance-all-night. Jag är ledsen, men åren går ju, och uppenbarligen gör dessa år något med oss.

Tiden som går gör att vi människor förändras. Utvecklas.

Det skulle vara hemskt pinsamt om man fastnat någonstans; inte utnyttjat denna lärdom som ålderns siffra faktiskt ger.

Åldern är nog trots allt inte bara en siffra på papperet.

Vi förändras- och jag är stolt.

Lite obekväm ibland... men ändå. ;/

Vi får erfarenhet, blir visare, tryggare...

Inte alls längre lika docksöt, utan lite rynkigare. Lite tjockare (och jag har inte för avsikt att banta- så länge jag mår bra.)

Men bra mycket klokare, det här är tidens gång!

Även om jag är samma människa som jag var för tio år sedan har jag ju så klart ett helt annat sätt att tänka nu än då. Varje dag... sätter sina spår. Så klart.

Jag är ingen flicka nu för tiden, jag är med all sannolikhet relativt snart mormor och mitt värde hänger inte längre på hur jag ser ut.

Och alkohol är kraftigt överreklamerat.

Alkohol aktiverar ett må-bra-hormon i hjärnan som gör att själva kvällen upplevs som skitkul.

Vad som är mindre kul är dock att vi efteråt måste betala ett pris för denna kväll i form av mindre gott mående dagen efter. Vi "lånar" nämligen av "det goda" under tiden vi dricker. Detta leder till ett underskott av må-bra-hormoner dagen efter, vilket leder till att många mår dåligt, mår illa, sover dåligt, har ångest osv. Vi är "bakfulla" i mer eller mindre grad, från person till person och beroende på den mängd vi druckit.

Själv är jag en person som är hemskt känslig, och jag har blivit värre med åren.

Jag får ångest av att dricka alkohol. När jag vaknar- dagen efter.

Jag kanske - faktiskt inte-  längre känner för att må dåligt en hel dag, för att jag har suttit och supit en kväll- för mig är det en fråga om livskvalitet.

Och min hälsa är viktig för mig. Jag vill må bra, vill vara glad, ha ROLIGT!

(Och visst må jag väl erkänna... jag är kvinna; det är klart att man vill se så fräsch och pigg ut man kan för sin ålder)

För min del är alkohol överreklamerat.

Känner man inte för att dricka, anser jag inte att man ska behöva bli ifrågasatt, vilket sker ibland... folk tjatar...

Man kanske helt enkelt bara känner för att vakna pigg, stark och glad, skulle det vara så konstigt?

Livet är för kort för att slösas bort på bakfylledagar.

Och den äkta berusningen kan man inte tillföra rent kemiskt.

Den riktiga berusningen... den kommer inifrån.

När f-n blir gammal blir han religiös, sägs det.

Eller för min del... Jag vill bara må bra.

Ifrågasätt mig ej. Var och en gör som man vill.

Eller hur?