Ännu en dag till ända. Det allra sista jag gör; en lugnande och behaglig stund famför datorn. Måste varva ner. Har lyckats vänja min kropp vid att bussresorna (6 mil, eller kanske 7? t o r. Betänk att vi befinner oss i Värmland; i de mörka, djupa skogarna;), ni mera storstadspräglade vänner...) vid att bussresa innebär vila. Avkoppling. Då går jag in i mina egna tankar och jag är ju, som jag tidigare nämnt, en av dessa udda varelser som trivs alldeles utmärkt med mig själv; bara låta tanken flöda fritt, liksom.

Oj oj oj... På tal om detta måste jag bara nämna något lustigt. I förrgår, tror jag det var, hade jag samhällskunskap med en av mina klasser. Vi diskuterade och kom in på Tahiti, som jag uttalade det.

"Vad heter det, sa du? frågade en av mina elever, mycket vänligt.

Jag bokstaverade nästan, långsamt: Ta-hi-ti.

Fortsatte sedan att prata. Efter ytterligare någon minut, säger tjejen, fortfarande mycket vänligt: " Heter det inte Haiti?"

Att jag inte avled av skam på fläcken. Var i hela fridens namn fick jag Tahiti ifrån? Är jag totalt rubbad?! Omtalat 20 gånger per dygn på nyheterna, och jag lyckas vända på bokstäverna. Det är ju helt otroligt... Jag fattar det inte. Nebrisk i Ryssland. Helt okänd by. Var så god och snurra bokstäverna som du vill... Det är förlåtligt. Men Tahiti???!!!

Hjälp!!! Jag heter Abe förresten. Vem sjutton är Bea? ;)