Vet inte hur vanligt det är med pms; premenstruella störningar, men jag antar att det är rätt vanligt. Diskuterar jag med mina vänninor verkar de flesta fatta exakt vad jag snackar om, medan vissa aldrig känt av det.

Ända sedan jag var ung har jag blivit kraftigt påverkad av dessa hormoner, fast det dröjde många år innan jag själv förstod att dessa månatliga gräl som jag iscensatte; först med föräldrar, sedan pojkvänner och slutligen min man (kvinnor blir av någon underlig anledning sällan offer för mina utbrott) berodde på hormoner.

Hemsk hy, svettningar, olustkänslor i hela kroppen (jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn!!!), sötsug och dessa aggressioner. Förr blev jag ledsen; numera blir jag arg. Arg, irriterad och sur. Sur, sur, sur. Ett charmtroll i högform.

"Men du kan väl behärska dig?"

Mmm. Det är lätt att säga.

"Joo då. Jag sitter just nu med rumpan på båda händerna så att jag inte skall dra till dig."

Det kan inte vara lätt för dessa karlar heller, att råka ut för en dylik menshäxa.

När jag sett mig i spegeln idag har mina ansiktsdrag varit förvridna. Det bara kryper i mig.

Tur att det bara rör sig om ett par dagar i månaden. Imorgon ger det sig förmodligen. Och jag kan inget annat göra än skämmas över att jag betett mig som en snorkig, sur skitkärring. Som har svårt att behärska sig.

Tror jag skall sätta mig och lyssna på lite arg punkrock. Det passar min sinnesstämning. ;(

Ni andra, Ni som har harmoni i kroppen; får väl sova så gott.

Igår slöade min dotter och jag i vår dubbelsäng, framför TV:n.  Åt godis (trots att det var måndag; fy och skam!!! ;) och så berättade Elli om något "häftigt". Hon hade sms:at 118 800 (man kan tydligen ställa frågor om allt möjligt där...) och frågat: Vem är Elinor, ägaren till... och så skrev hon namnet på sin blogg. Kolla mina länkar; Elinor och läs gärna själv hennes blogg! Hon är duktig på att skriva.

Elli fick svar via sms... "si och så är Elinor."

 Envis, sportintresserad, gillar karuseller osv...

Vad häftigt, tyckte vi båda! :) De måste ha varit inne på hennes blogg, med tanke på att de beskrev henne rätt klockrent.

Så jag provade, i min dotters sällskap, att sms:a 118 800 och ställa frågan: "Vem är Bea, ägare till bloggen Beabloggar?"

Svaret jag fick var, minst sagt, häpnadsväckande:

"Bea är en talanglös tjej, som drömmer om ett hemma-hos-reportage i Aftonbladet. Du/hon, borde vara med i någon sliskig dokusåpa och ligga med en massa killar. Lycka till! Mvh 118 800"

Jag säger bara: Vad i hela fridens namn är detta?

Här kan man knappast ha gått in och läst någon blogg.

"Talanglös". Det är möjligt. Men vilka är NI, på 118 800, som besitter rätten att bara säga så till en helt okänd människa?!

Vidare: "tjej". Det reagerade Elli på. Förvisso snällt sagt, men jag vet inte om jag kan kalla mig "tjej" längre. Som "borde ligga med en massa killar".

!!!

Gjorde jag detta i en dokusåpa, skulle jag nog inte få undervisa ungdomar i sena tonår längre.

En liten varning bara: Ställ inga frågor till 118 800.

Riktiga svar, lär du knappast få!

Yngre människor, som inte riktigt hunnit med att skaffa sig en någorlunda verklighetsbaserad "jag-uppfattning" riskerar dessutom att bli rejält sårade.

Sov Gott; fina NI ;)

När jag varit hemma idag har jag haft två lojala, hemskt sällskapssjuka vänner. Mina katter. De är uppenbarligen inte vana vid att ha någon hemma hela dagen, så de har båda följt mig som ett klister. Den som påstår att katter inte är sociala och att hunden är människans bästa vän, har inte sett mina kissar. Jag har haft sällskap när jag donat i köket , Nisse sitter på köksstolen mitt emot och glyser i denna stund, när jag sitter vid datorn och skriver, jag har haft en varm ullboll hos mig i sängen när jag vilat. Och höjden: När jag går på toaletten följer en av dem med mig och lägger sig bland handdukarna i badrumshyllan! :-)

Jag skrev en av dem. De har ju, som jag tidigare berätttat, rangordnat sig. Nisse, den stora, kraftiga har gjort sig till överhuvud, medan hans betydligt mindre syster Smulan snällt måste anpassa sig.

Lustigt blev det idag. Uppenbarligen är katterna överlyckiga över sällskap mitt på dagen. Så imorse gick Smulan ut. Nisse höll mig då trofast sällskap. När jag öppnade dörren och släppte ut honom kom Smulan in. Också hon sällskapssjuk. När Nisse senare kom in, låg Smulan bredvid mig i sängen när jag läste. Ett underligt scenario kom att utspela sig, nästan som ett mänskligt svartsjukedrama;)

(Tre är en för mycket, liksom. "Det ska bara vara jag: kattkungen himself och matte"=) 

Nisse flög på sin syster, började fräsa och bita henne; jag blev själv nästan skraj; så här brukar de inte riktigt bete sig och cat fights är inte roliga :/. Det slutade med att Smulan halvt trillade ur sängen, sprang ner för trappan och försvann. Nisse tog hennes plats, började spinna och tvättade förnöjt sin päls.

Lustiga är de, dessa varelser.

Kan bara upplysa om att han lämnat mig nu vid köksbordet, min friare Nisse, och gått och lagt sig. ;)

   <- Här är han... "Kungen" Och han Är ståtlig! :)

Sov gott!

Idag har vi varit på fotbollsmatch! Det är Gabriel som har spelat; han var jätteduktig- hela laget var jättebra och vann med 7-0. :) Elli spelar också fotboll, vilket känns jättekul eftersom jag själv under min uppväxt var mil ifrån en fotbollstjej. Förvisso var det inte så på den tiden, att så många flickor spelade fotboll, men nog fanns det vissa flickor som var intresserade av- och duktiga på- bollsporter. Jag hatade det! Hatade verkligen gympatimmarna när man skulle ställa upp sig i volleybollag och jag var varken intresserad eller bra. Och en fotboll; vad tusan; vem är intresserad av att springa efter en boll? Än värre var det med handboll: där uppfattade jag inte ens reglerna och jag sket fullkomligt i det, rent ut sagt.

Det här är väl så politiskt inkorrekt så klockorna stannar, men jag skriver det i alla fall, för så här var det (och till viss del har jag ju förändrats; lyckligtvis;). Jag var den typen av tjej som inte gärna spelade volleyboll. Dels var jag urkass och dels förstörde de där slagen mina omsorgsfullt polerade långa naglar. Och dessa betydde naturligtvis mer för mig, än ett fånigt spel. =) 

Trots att jag var urkass på alla former av bollsporter (utom tennis; det har jag spelat också på fritiden) lyckades jag gå ur grundskolan med en fyra i gympa. Jag gillade nämligen att röra på mig, på alla möjliga sätt och det gör jag fortfarande. Men när gympa görs synonymt med bollsporter sparkar jag bakut!!!

Så är det väl lyckligtvis inte längre. Hoppas jag.

Minns att jag hade en väninna under gymnasietiden. Det hände att hon och jag diskuterade ämnet: "Synd att man inte är mer intresserad av bollsporter..."

Vi hade velat vara duktigare på allt det där praktiska; det som killarna fixade, för att få högre status bland grabbarna (vi gick natur; en maskulint dominerad gymnasielinje (nuförtiden heter det ju inte längre linje, utan program...))

Lite lustigt hur dessa tre viktiga år av mitt liv; gymnasietiden (ålder 16-19) kom att prägla mig. Dessa år formar oss uppenbarligen något alldeles oerhört. Några få väninnor hade jag som naturvetare, i övrigt bestod naturvetarna mest av grabbar.

Fortfarande (en hel drös med år efteråt) känner jag mig mest hemma bland manliga kamrater. Grabbarna under dessa betydelsefulla år formade mig tydligen. "Bea är en av pojkarna!!! ;)"

 Nuförtiden är det ju för övrigt "fult" att fostra en flicka till kvinna. Vi skall alla vara lika.  Flickor skall ha verktygslådor, pojkar klä ut sig till prinsessor. Jag ser inget fel med det, om pojken/flickan känner att det passar honom/henne.

 Men är man flicka och "flickig" behöver ju inte detta vara fel heller: Eller pojke och inte särkilt intresserad av det motsatta.

Inget snack om att vi inte skall behandlas lika i alla fall. Eller att männen, som löneläget uppenbarligen ser ut nu, i genomsnitt har en lön på 15 % högre än kvinnor. Vi kan väl få vara starka kvinnor i alla fall?! Trots att vi nödvändigtvis inte måste likna männen, och vara duktiga på allt det där som ses som "typiskt manligt".

Sov Gott i natt! ;)

Idag känns allt lite bättre; jag skall nog ro iland det här. Det fanns ingen som lovade att livet var enkelt och ibland kommer vi att få tvingas kämpa ganska hårt. Det vet vi väl alla.

Jag har fått så många fina uppmuntrande ord för det jag skrev igår; här från dig Gull-Britt och från en massa fina vänner på Facebook. Det slog mig senare när jag läste inlägget: "Vad sjutton vill jag säga med det här?" Jag känner si...sekretess... för att det är så... sekretess. Man kan ju fråga sig varför jag över huvud taget skriver, när vartannat ord blir X? Jo, för mig har det betydelse, att jag får skriva av mig. Det är en slags terapi för mig. När jag sedan får uppmuntrande respons blir jag ju för övrigt jättevarm. Tack!

Fick ett fint sms från min bästa väninna Lena där hon skrev: "Det är bara att kämpa på. Kärleken övervinner allt."

Amor Vincit Omnia; namnet på min blogg. I min bloggpresentation har jag så tjusigt skrivit om att ljuset alltid segrar över mörkret, men nu när det kommer nära inpå mig... Upp till bevis, Bea! Står du för det du skriver eller är det bara en massa pladder: "fast det gäller inte mig." ?

Jag tänker bekämpa det onda med det goda. (Ont skall med gott fördrivas.) Jag tänker resa mig igen. Jag tänker bevisa, också för mig själv; att det jag tror på är rätt och riktigt. Det varma, det ljusa, det vackra och kärleksfulla är starkare än mörkret. Så är det, men nu kommer jag själv att tvingas slåss för det.

Sov gott, alla :)

Jag har haft det lite kämpigt med min hälsa på sistone. Har drabbats av migränattacker stup i ett. Idag besökte jag min KBT-terapeut. Jag kommer inte att kunna jobba på ett par dagar; jag är sönderstressad. Av privata skäl, som jag här inte kommer att gå in på. Och av professionella skäl, som jag heller inte här kommer att gå in på.

Men... det är kämpigt. Fast jag hoppas att jag kan resa mig igen.

Sov Sött! ;)

Vad glad jag är över att mina barn är seriösa i sitt skolarbete. Nu skryter jag kanske, men det måste man få göra som mamma ibland. För barnen är min stolthet och vore de inte det, så vore det ju hemskt tragiskt för dem. ;(  Så jag tänker nu berätta för alla som är intresserade om vilka fina barn jag har. :) Båda har lätt för sig i skolan, vilket jag är så innerligt glad för. Jag vet ju hur viktig skola och utbildning är- för hela det kommande livet. Kunskap är makt och insatserna i skolan lägger grunden för framtida ekonomi, social status och hela köret.

Gabriel läser frenetiskt i sin bok; sitter djupt koncentrerad; han är jätteduktig och trots att han egentligen inte tycker att det är det roligaste i livet (för det är ju fotboll!) gör han det. Läxan, så den är klar. Och Elinor ber om att bli förhörd (men vänta lite- jag måste ju plocka undan disken först!!! :)

Hon suger åt sig spanska och engelska glosor som en liten svamp och har ett vasst språksinne. Jag kan inte påstå att jag är någon särkilt intelligent person, men jag har väl lyckats föra över mina värderingar. Och deras far är matematiklärare (och jag kan säga att den universitetsmatten som krävs för att få undervisa på högstadiet eller gymnasiet... det är inga korkskallar där, so to say.) Jag har sett "litteraturen", eller vad man nu skall säga: grekiska, typ. Jag hade aldrig klarat av det, inte på långa vägar. Så generna där är kanske inte helt åt skogen. Om man nu kan ärva intelligens; inte vet jag.

Oj, vad jag skrytit över mina barn. Men det förtjänar de, för de är det bästa! ;)

Sov Gott!