... för att fortsätta skriva. Kommentarer jag fått från mina goda bloggkamrater uppväger ALLT. Nu känner jag nästan: "Nämen hjälp, hur kunde jag ens tänka tanken?"

Kommentarer jag fått på Facebook om att skriva ibland, när jag känner för det, uppskattar jag också. Tack!

Nu hör det bara till saken, att jag är av åsikten: Ska jag ha en blogg, ska jag ha en blogg värd namnet. Annars är det ingen idé att blogga. Då kan jag lägga min skrivarglädje på någonting annat istället. Finns ingen mening för mig att ha en halvdöd blogg, där ägaren saknar inspiration, så inläggen uppdateras en gång i halvåret.

Men- som sagt: jag har bestämt mig för att fortsätta.

Apropå skrivande blev jag under dagen uppringd av en kamrat, som läst och undrade om jag skriver kommersiellt nu?!

Svar: nej. Så vet alla som läser här och nu det. Jag är inte deltidssjukskriven för att sitta hemma och skriva för att tjäna pengar- rätt långt ifrån!!! Jag har nog inte skrivit i kommersiellt syfte på mer än ett år; svaren på kommentarerna jag gett nedan gäller gångna tider. Jag skulle aldrig- i nuläget, ha kraften att hitta "den röda tråden" genom en novell, ex.vis, som krävs för att skriva en säljbar historia. Jag är fortfarande för nedgången. Skriver för mig själv gör jag dock i alla fall, i terapeutiskt syfte.

Sov Gott; alla ;)

Jag vet inte om jag kan ge upp min lilla blogg, trots allt. Trots bloggtorkan är detta en skapelse från mitt hjärta.

Som dock stjäl tid och inspiration från annat skrivande (se kommentarer; nedanstående inlägg!) Det finns ju många sätt att uttrycka sig på i skrift, om man nu har det behovet, vilket jag har. Vissa skriftliga uttryckssätt kan man ju t o m tjäna pengar på (novellskrivande etc) och bloggen, som sagt, är en liten inspirationstjuv. Jag är skapt för att berätta. En stor del av mitt yrkesliv; mina intressen, mina privata relationer, består av det jag har att berätta. Och får jag inte berätta blir jag galen!!! ;-)

 Mina barn, som nu börjar bli stora, minns mina berättelser, som jag berättade när de var riktigt små. Jag har fabulerat hejvilt: godnattsagor, historier, "en magisk formel" som "gjorde" att man plötsligt blev trött och somnade in... (Min dotter har på senare tid berättat att hon verkligen trodde att det var en magisk formel- och därför somnade hon alltid). Jag har berättat spökhistorier och sanna berättelser ur vardagen.

Jag har suttit på katedern i skolan och berättat, bara berättat, lektion på lektion, för mina elever om vår historia, samhället, om författare och poesi, om alla "klassiker" som skrivits genom tiderna. Och jag har fortfarande samma kraftiga behov: Jag måste få berätta.

Så jag vet inte...

Kanske måste hon leva vidare trots allt, lilla bloggen! :)

Sov Sött! ;-)

... inför fortsatt bloggande.

Jag är inte säker på att jag kommer att fortsätta; kanske skulle man skriva på annat vis?

Vet inte om "lilla Beabloggen" har gjort sitt för ett litet tag. Kanske dags att lägga henne på is och traska vidare?

Jag vet inte, som sagt; det tycks va allmän bloggtorka, rätt över, också hos många vänner...

Jag ska tänka över saken. Var tid har sitt, sägs det.

Jag finns ju på Facebook, så jag kommer inte att släppa kontakten!!!

Nå väl; Sov Gott i Natt! ;)

... att blogga idag. Igår gick det mindre bra, om man skrev mer än EN rad, för allt jag skrev hamnade på en och samma rad!!! Läsligt värre! :)

Undrar om det var Bloggplatsen eller min dator som trilskades med mig? Nu flyter det på, i alla fall!

Ville kommentera senaste inlägget, det om tatueringen, också för er som inte är mina Facebook-vänner (skriver via Facebook, nämligen, och får huvuddelen av mina kommentarer där, från mina "små" fina kamrater) och jag vill först och främst säga att jag och min kamrat Staffan inte är de enda "gamlingarna" som tatuerar sig (fast det kan ju ändå va en 40-årskris. Jag krisade nämligen runt 30 med... började träna som en galning- (varje dag!!!- fatta vilken kropp jag måste ha haft!!!) och var skild ett tag.)

I alla fall blev det här med tatueringar ett omdiskuterat ämne, vilket jag tyckte var roligt. De flesta var positiva, men jag fick också ett mail från en vän som skrev: "Du är för fin för att tatuera dig." Det bet, och jag ska tänka efter...

Jag är inte riktigt typen som tar åt mig av pekpinnetillrättavisningar. Då gör jag istället gärna tvärtemot. Barnslig reakion, jag vet, får väl ta upp det med min terapeut...

Så här har jag gjort sedan jag var liten, vet inte varför. När jag blev lämnad ensam hemma första gången i mitt liv, minns jag glasklart att min far sa åt mig att inte tända tändstickor. Det var det viktigaste budskapet. Ni kan ju gissa er till vad jag pysslade med?

Jag satt och tände tändstickor, som jag sedan spolade ner i toaletten!!!

Hemsk unge och hemskt bekännande, om nu min far läser det här! :)

Nu gick det ju bra, alltihop, jag tände inte som barn eld på huset, men jag antar att jag skulle kunna gjort det!!! :-)

Än mera bak- fram blev jag, när folk började prata om hur viktig frukosten är. Det hela har slutat med att jag inte äter frukost över huvud taget. Får väl kanske börja; time to grow up, some time...

Mina barn är duktiga med frukost, dock. ;) Själv dricker jag bara kaffe.

Ha en skön kväll!

Jag har mina idéer, jag. Sedan många år tillbaka har jag känt för att tatuera mig. Men det har liksom aldrig blivit av. Nu har jag en kompis som har samma tanke, så vi har bestämt oss för att gå iväg och tatuera oss. =)

Kanske inte så vanligt att människor i 40-årsåldern tatuerar sig (åldersnoja?!- Maybe-but who cares?!) men det gör vi. Jag och min vän Staffan. (Han har godkänt att jag bloggar om honom, så det gör jag nu.)

Jag har haft problem med eksem bara. Kortisonbehandlar dem just nu, men det har inte skett någon jätteförbättring. Lyckligtvis har jag en läkartid på måndag. Funderar på att be om en remiss till en hudspecialist. Inte sjutton vill jag gå omkring med dessa fula märken som för övrigt kliar i sommar, när man ska dra på sig bikini och gå på stranden. Hm... undrar hur en tatuering rimmar med hudproblem...  ???!!!

Förmodligen är dessa, liksom det mesta i mitt liv just nu, orsakade av inre stress. Huden är ju vårt största organ; underligt vore det, om inte denna påverkades av vad som sker i vår kropp.

Nu hör det till saken att jag upplevt problem som är betydligt större, än några ynka prickar... men personer i min omgivning har uttalat "Fy, vad läskigt!!!" när jag visat dem, så det är väl bäst att göra någonting åt det! ;)

 Får se vad som händer med mina idèer. Och mina eksem...

Återkommer.

Sov Sött! :)

Ps... Nettis... det är du som fått mig att ändra stavningen på "exem". Till "eksem"... Guuud, så borta!!! :-)

Te audire no possum. Musa sapientum fixa est in aure.

"Jag hör inte vad du säger. Jag har en banan i mitt öra."

Latinska citat är så kloka. Här fann jag ett lite roligt.

Testa det, nästa gång det blir för tråkigt för dig!!! =)

(Deltidssjukskriven som jag är, bör jag väl påtala att detta bara är ett skämt, "Så dom inte kommer å hämter mig snart mä dom vite rocker'a!!!"  :-)

Hämtade hem en trött dotter från en friidrottscup idag. Låter som om de haft roligt, men det kostar att ligga på topp!!! :)

Om två år ska hon välja gymnasieutbildning. Hon har redan börjat fundera, började själv prata om det härom dagen. Jättespännande, tycker jag! Hon kommer själv att få välja, det är hennes liv, och inte mitt.

"Våra barn är inte våra ägodelar. Vi har dem bara till låns ett tag." De äger sig själva, och jag är starkt emot pekpinnar för att få in dem på den väg jag finner bäst. En gammal låttext av Björn Afzelius dök upp i min skalle nu:

Fick ett foto skickat till mig, av en ex-elev.

Det föreställde mig och min då närmaste kollega, Jonas. Typ, som det här; vi boxades, hade friskvård med eleverna. I "mitt" klassrum. Sal 131 på Åsfjärdens Utbildningscenter i Grums, Värmland.

Guuud, så mycket vatten som hunnit rinna under broarna sedan dess. Det här känns som i ett annat liv!!!

Här är jag; fast i ett annat liv!!! För ett och ett halvt år sedan...

Sov Gott; go Vänner! ;)

Har just sett Melodifestivalen med mina ungar.

Erik Saade!!! =)

Gabbe gillade tvåan bättre:

danny var mycke bättre tyker jag

(Skrivet av Gabbe;)

Jag tycker det är svårt att säga. Det är inte riktigt min musiksmak, och grabben är väl i princip gammal nog att vara min son, så jag kan inte säga om han var snygg eller inte, heller. :-)

 Elli tyckte det dock, så det är han säkert...

Vi får heja på Erik Saade!!! :)

Sov Gott; Alla!