Jag har lite av skrivkramp just nu. Vet inte varför. Det är så mycket jag tänker, men jag kan inte riktigt sätta ord på det.

Mycket tankar nu kring livet i stort, i samband med att jag hunnit fylla fyra decennier.

Ingen fyrtioårskris i den bemärkelsen att jag vill vara yngre än jag är (snarare tvärt om: det är skönt att bli äldre och lugnare) och inte heller så att jag känner mig missnöjd över mina livsval. Jag har gjort så gott jag har kunnat i varje situation. Ibland har jag handlat fel, både gentemot andra och mig själv, men jag har aldrig gjort något av elakhet utan snarare för att jag inte vetat bättre- så det finns inget att ångra.

Det är bara att försöka dra lärdom av det som blivit fel, se framåt och försöka göra om-göra rätt. Att börja gräma sig, tjura och bli bitter... nej, det har jag inte tid med. Livet är för kort. ALLDELES för kort.

För övrigt är jag rätt tillfreds med mitt liv och min tillvaro just nu.

Lilla Lena får uttrycka det så fint åt mig =)

Men det är så klart lite av en sorg att tänka att halva livet (om jag har tur) redan är över.

Småbarnsåren är det första jag tänker på, den tiden lär aldrig komma igen. Inte för att jag skulle vilja ha en bebis igen- aldrig i livet- men just det faktum att den där speciella tiden, då man slog sig ner och bildade familj så snabbt flög sin kos (det var så stort och det hände medan jag liksom hade fullt upp med vardagen) och nu står jag här istället med två fantastiska tonåringar. Hello?! Vart tog tiden vägen??? (Jag bara undrar...)

 Inte heller lyckades jag hålla samman kärnfamiljen med mamma-pappa-barn, men det är inte heller något jag sörjer även om det bästa naturligtvis är om man kan hålla ihop- för allas skull. Men är det något jag lärt mig i livet så är det att det blir inte alltid som man tänkt sig- men det går ändå.

Och ska jag sammanfatta det viktigaste av allt jag lärt mig under mina fyra decennier på den här planeten, är det kortfattat:

"Du kommer över det."

Det blev en fin dag idag, trots bakkrångel och trötthet igår.

Underbart väder och fina människor. <3

Jag är trött. Hållit på hela dagen idag och handlat och haft mig (oss, dottern och jag) inför imorgon, då det blir släktkalas här hemma. (Vännerna får vänta till sommaren- jag har inte tid med allt samtidigt.)

Vi har haft det så trevligt så, E och jag, men det har gått i ett och jag är i en känslig tidpunkt på månaden....

Så bräcklig i samband med Den veckan.

Och så börjar det krångla, en bankgrej- och jag känner bara: "NEEEEJ, inte ett projekt till"- orkar inte mer krångel NU", jag gråter snart.

Jag är trött, trött, trött, men det är kväll så det ska man väl vara.

Få blommor fascinerar mig faktiskt som maskrosor.

De är kanske inte så fagra egentligen... men VILKEN LIVSKRAFT!

Upp ur asfalten, där de egentligen inte "kan" gro- för inga förutsättningar finns.

Men de strävar upp, upp ur det hårda, det karga, upp mot ljuset och slår ut som små solar, klargula och lysande mot allt det grå.

I alla fall. Fast man inte tycker att de borde.

Härftigt.

Hittade (och stal: fy, fy!!!) ett citat här på bloggplatsen.

(Undrar förresten vad straffet är för stöld av citat?)

"Det var i skuggorna jag fann mig själv"

Och så är det väl för de allra flesta av oss.

Solljuset är underbart och sååå välbehövligt, men det är inte där vi kommit åt sanningen om oss själva.

-Den finns i djupet, i det mörka, det tunga.

I det svarta bor i alla fall svaret på gåtan om mig.

Fast den är ännu inte till hundra procent löst, det där är nog en livslång historia, antar jag.

Hehe... Jag har mycket att fundera på, jag... Det är tamejf-n inte nyttigt med påsklov!!! =)

Jag har för mycket fritid! :-)

Grubblaren/filosofen i mig vaknar med en gång.

Och filosofi är sååå intressant! Jag bara ÄLSKAR svar som kan vridas åt alla de håll.

Naturvetenskapen med alla sina självklarheter kommer inte i närheten  av dessa frågor... som å ena sidan kanske har ett glasklart svar, å andra kan allt- hela teorin falla- bara min hittar rätt infallsvinkel.

Det gäller alltså inte i första hand att hitta rätt svar. Det gäller att ställa rätt frågor.

Very interesting.

Jag bär fortfarande spår av den sjukdom som drabbade mig för snart fyra år sedan.

Själsligt tar jag det lugnare, pressar inte som förr. Dygnet har definitivt fått färre timmar! Det är trist att se sina begräsningar, men nödvändigt. Det var en häftig känsla att köra på, inte se några gränser.

Men men... Jag har mina begräsningar, precis som alla andra och jag måste acceptera och ta hänsyn till att det är så. Det har jag lärt mig och det är oftast inga problem.

Jag mår bra själsligt nu också, härligt nog.

Värre är det med kroppen, som blivit så mycket skörare. Idag har jag haft problem med migrän, förra veckan drog jag på en envis förkylning. Och så här rullar det på. Och DET HÄR är tufft att acceptera. Vem vill inte vara stark?

Stark och frisk, inte se några som helst hinder?!

Utmattning är ett så diffust begrepp, dessutom så det är hemskt svårt att ta till sig emellanåt. Säkert också för omgivningen. Och utmattningsdepression- är det ens en sjukdom?

Ny forskning visar, hörde jag av en vän som också varit drabbad, att hjärnas drabbas på samma sätt som om man fått ett pistolskott rätt in i skallen. Allt bara kollapsar.

Jag har suttit på sängkanten och sett blommorna dö, mitt framför mina ögon, utan att kunna göra någonting åt det.  Kraften fanns inte, ens att vattna dem.
Och hur kan man kräva, att de som är vid sidan av, ska förstå vad som händer inuti en, när man inte ens själv gör det?

Men nu är det flera år sedan och det där är historia.

Det har varit, jag har lämnat det bakom mig.

Fast helt utan spår kommer jag nog aldrig vara. Så klart.

Härliga Annie skrev härom dagen att hon är lite trött på alla viktminskningsbloggar här på Bloggplatsen och jag kan ju inte annat än hålla med. Vidare skrev hon att hon tränar för att bli fri från värk och för att må bra, och inte för att bli smal- och så vet jag ju att det är. Jag följer ju fina Annie.

Jag är ikadan. Inte för att jag har problem med värk just nu (mer än migrän ibland) men när jag tränar gör jag det verkligen inte för att gå ner i vikt. Jag har också tagit del av det där tåget, som ung, men åren går- och man inser vad som egentligen betyder något i livet- vad som är viktigt, och mindre viktigt.. Jag tränar naturligtvis för att bli pigg, glad (rörelse är ju en endorfinkick- kroppens eget knark) och framför allt för att orka med vardagen som heltidsarbetande mamma. Man måste ju ha liiite kondition i alla fall...

Och motgångarna hanterar man bättre om man har lite kondition. Man vill ju inte bli liggande platt när man får en smocka av livet. För smockor av livet får vi alla ibland, allt annat är en lögn. Det är inte bara en dans på rosor, det ska gudarna veta.

Men ibland är det alldeles, alldeles underbart- och just nu ger solen mig den där kicken. Sååå härligt!

Och nu på lovet ska jag passa på att träna, och försöka komma igång mer regelbundet. Som sagt: Det gör mig så pigg och glad!

Men vi är alla olika, och var och en får (som jag brukar säga) vara precis som man vill- och göra precis som man vill. Och jag var likadan för tio år sedan, att vara smal var viktigt för mig. Sedan fick jag nya perspektiv på livet och som 40-åring kan jag säga (fast det är lite provocerande, när en kvinna säger så här): Nej, jag bantar inte och jag njuter av god mat. Jag trivs bra som jag är.

En påhängsen förkylning har förföljt mig under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött; det är så slitsamt att gå omkring och vara halvrisig, vardagssysslorna blir så mycket trögare än de brukar vara.

Så när den här veckan var över på skärtorsdagen kändes det helt underbart. Att bara få vara en stund, ha lite vårledigt.

Lättja!

Och nu börjar förkylningen släppa, så jag känner mig plötsligt tre ton lättare!

Sol vill jag ha, sol och långa promenader.

Och idag är vi bjudna på påskmiddag, ska bli så trevligt, så.

Jag känner bara för att leva. Leva, låta leva.

Illustrerande: Ååå, en tio år gammal schlager: la dolce Vita, det ljuva livet. =)

Hehe, sicka goa "brudar" !!! :-)

 BTW: GLAD PÅSK där ute!!!
(En parantes från en vimsig förken: Vi talade om nätspråk och förkortningar inom nätspråket i skolan och jag tänkte på "By the way" (BTW)  men skrev av någon outgrundlig anledning WTF (What the fuck) istället på tavlan. Stackars barn...

Var snabb att rätta, dock)

Måste stanna upp emellanåt och vänta in tanken =). Kommer handling först kan det bli hur galet som helst... Hmmm.