Alla inlägg under augusti 2013

Av Beatrice F Wik - 31 augusti 2013 23:00

    

September.

Det känns som igår.

Bilderna ovan är från september 2009.

Det var så mycket som hade blivit annorlunda då. Så mycket som förändrats. Som om jag tagit mig in i framtiden- och så vips- ändrade framtiden riktning och bilderna där... Det är länge sedan nu. Fyra år sedan exakt.

Det här med tid är så fascinerande. Jag förstår det inte riktigt.

Undrar om någon gör det?

På riktigt alltså. Undrar om någon av oss förstår vad tid egentligen är.

Undrar om någon av oss fattar att det här livet vi fått... Vi tycker att det är lång tid. Tio år sedan- det tycker vi är länge sedan. Mycket hinner hända på tio år. Ett barn hinner födas och börja skolan- och dessutom gå några år. En bil hinner bli värdelös, några rynkor till kring ögonen, möbler blir slitna... En katt hinner bli mormor flera gånger om. Med mera med mera.

Men det är en fis i rymden egentligen. En generation ur historisk synvinkel: ingenting.

Prata evolution och då är inte ens fem generationer särskilt mycket.

Titta upp mot stjärnorna. Det finns hur många som helst. Och här går vi, en kort sekund; små, små människor på en blå planet- för dem som eventuellt ser den på avstånd. En liten, liten plutt som går omkring på den norra delen av den euroasiska plattan- det är jag, eller du- fast vi är så små så vi inte syns.


Vi har delat av och strukturerat upp tiden så att den ska bli någorlunda hanterbar för oss pluttar på den blå planeten.

Gör vi inte det blir allt ett virrvarr och männiksan är en varelse som mår bra av struktur, blir trygg av ordning och reda.

Hanterbar; egentligen bara en illusion- men det blir enklare om vi tror att vi förstår tiden.


Nu väntar den månad som vi bestämt ska vara den första av det vi kallar höst.

September. Det förstår vi.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 31 augusti 2013 22:30


Läste en blogg om en flicka som är deprimerad, lika gammal som min son, och jag blir bara sååå ledsen.

När man är så ung...

Å andra sidan känner jag mig otroligt hoppfull för hennes del då jag vet att det går att ta sig ur även det svartaste mörker, och denna flicka kommer som ung vuxen att bära med sig en mycket dyr erfarenhet; hon kommer att bli vis som få- det är ju faktiskt så att det som inte dödar, det stärker.

Låter som en klämkäck klyscha, men det är det inte. Vart enda ord är sant. Den eld du gått igen är ENORMT värdefull när du kommit ut hel på andra sidan.

Det gäller bara att lära sig använda elden på rätt sätt. I början kommer man ju ur den lite svart och vidbränd. Inte särskilt stark (i början) naturligtvis. Men man lär sig efter hand att ta vara på erfarenheten, den lärdom man fick av smärtan, och man växer rejält vare sig man vill eller inte av att veta att man fixat det. Att man tagit sig igenom. Sveddrad men hel. I det läget vill man inte vara utan det man upplevt. Man känner sig rent av ödmjukt tacksam och kan unna sig att le i smyg åt de stackare som beklagar sig när de fått ett myggbett. Som tror att jorden går under om de äter en tallrik pasta för mycket. Förvisso är allt relativt och man kan ju inte förringa en annan människas känslor. Om en människa verkligen tror sig vara deprimerad för att hon väger två och ett halvt kilo för mycket är det ju faktiskt hennes sanning och den är så klart inte mindre värd än min.

Däremot känner jag mig tacksam att det jag upplevt fått mig att se livet lite större än så.

Jag är helt enkelt glad just här, just nu- över att få leva och må bra.

Jag sitter här och skriver, lycklig över att finnas till !!! : ) 


Detta trodde jag nog aldrig skulle ske, hösten för tre år sedan. När jag förbannade varje morgon jag vaknade; för att jag ville verkligen inte vakna till ÄNNU en dag av ångest. En ångest så stark att jag inte klarade av att vara stilla (jag var ute och cyklade, som för att liksom komma ifrån mig själv, till och med när snön kommit och det var iskallt ute.) Och denna smärta... En illamående själ smittar av sig på kroppen. Jag hade ont på alla möjliga ställen (psykosomatiska smärtor kallas det tydligen) och jag hade problem med att få ner maten, för jag mådde konstant illa.

Så det där med två och ett halvt kilo för mycket... Det finns större problem. Jag lovar.


 

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 30 augusti 2013 18:44


Jag har länge haft funderingar på att göra en sak, som jag nu tagit tag i. Jag vill i nuläget inte tala om vad jag planerar att ta mig för, men det handlar om att göra en insats bara för att det känns meningsfullt. En insats där jag vill visa mina barn vikten av att hjälpas åt i livet. Jag vill verkligen att de ska känna... att hos oss hjälper vi varandra. Här måste jag säga att jag har fina förebilder i mina egna föräldrar. Det har alltid varit en självklarhet i min familj- och jag har stått bara gapande, när jag mött människor som bara plockat på sig av det man gett- och rapat belåtet.

Så otroligt korkat att tro att detta ska funka mer än en gång. I längden förlorar man ju verkligen på det här sättet att bete sig... folk lär ju sig...


Jag vill arbeta mot det där med "mina fina barn och andras ungar." Finns väl inget som stinker så unket som folk som putsar sina möbler men lägger upp fötterna i andras soffor. Som verkligen ser till att de och "deras egna" har det lysande men samtidigt fullkomligt skiter i dem som är runt omkring. Som alltid skyller på grannens ungar när något gått sönder- för ens egna gör ALDRIG några misstag. Urk. Hellre då en stökjocke hela vägen ut. :/


Jag vill jobba för att mina barn ska kunna känna glädje när det går bra för andra (istället för att muttra avundsjukt) men också kunna sträcka fram en hjälpande hand när det behövs. För dem som behöver.

För att vi finns här- för varandra, och inte för att gå omkring och jäsa i stanken av vår egen självgodhet.

För att vi lever i ett samhälle och inte var och en i sin egen värld.

Av Beatrice F Wik - 28 augusti 2013 23:14

 

En regnbåge på ett kg! Storfiskare Gabriel =)

Kvällspromenad. Mys. Elinor & jag.

 

Morfars mastodontgunga. ;)

    

Karlstads Uni.

Avkoppling för mig en söndagseftermiddag. När jag bara vill vara. Jag trivs i universitetsområdet, dras gärna hit när jag vill få ro i sinnet.

Återupplever gamla minnen- hur enkelt livet var då man var student. När det största problem man hade var att klara nästa tenta. Enkelt och okomplicerat liv...


Jag mötte ett gäng studenter härom dagen. Antar att de var på väg på nollning. Några av dem hade lärarförbundets logga tryckt på bröstet. De var glada i hågen.

Jag undrar om de är lika stolta som vi var på 90-talet- då det var konkurrens om platserna på lärarhögskolan.

Vi var stolta lärarstudenter. Stolta akademiker.


Jag fick nämligen nys om antagningspoängen på lärarutbildningen idag och... Ska man bara gapskratta eller gråta?

Vart är den svenska skolan på väg?

Ta och fundera lite på varför läraryrket inte längre är särskilt attraktivt för unga förmågor. (Kan lönen ha betydels månn tro? Jag har inget svar. Jag kan bara se till mig själv: Jag har en dotter som går på gymnasiet. Ställer hon frågan om jag kommer att råda henne att studera fyra och ett halvt år på universitetet för att sedan få den lön som vi har, kommer jag tyvärr avråda henne från att satsa på detta förvisso hemskt roliga arbete. Jag anser nämligen att det ska löna sig- också i plånboken- att studera).


Fundera samtidigt på hur skolan kommer att se ut när lärarna inte längre får fightas om platserna på utbildningen. Vem blir lärare?


Hur ska det bli för barnen- vår framtid?!


Det här känns inte bra. Inte bra alls. :/


Av Beatrice F Wik - 25 augusti 2013 14:10


En sak vi aldrig någonsin ska glömma är att känslor inte är objektiva.

Det finns ingen mall för hur vi ska känna. Jag har rätt att känna precis som jag känner. Det har du med. Bland det svåraste som finns, tycker jag, är när känslor blir förringade eller söndertrampade med orden: "Det där är väl inget att bli ledsen för!" Men vad då? Jag BLEV ju ledsen. Jag tål saker som inte du gör, du tål saker som inte jag tål.

Personligen har jag inga problem med att hantera situationer där jag vet att jag blir attackerad i min roll, t ex. Kan vara i min roll som mamma. Tonåringar är tonåringar och jag tar inte ta illa upp för att de har tonårshormoner exempelvis. Andra tycker att tonåringar kan vara påfrestande.

Men jag kan inte säga till de här personerna att de inte får tycka att tonåringar är påfrestande, för det tycker minsann inte jag. Jag kan försöka förklara för de här människorna hur det ligger till med hormoner, gränstestande osv, men jag kan inte säga till de här människorna att de inte får bli ledsna.

JAG kan inte tala om hur DU måste känna.

Hoppas jag möts med samma respekt.

Av Beatrice F Wik - 24 augusti 2013 23:15

 

   

Tyvärr blev inte skärpan så lyckad på det nedersta, men det är sista minnet av Mimmis & Dagges ungar (Röd o Lilldagge) innan försäljning.


Röd & Lilldagge överst.


Lilldagge & hans underbara far Dagge i mitten.

Lilldagge blev min absoluta favvis, men det är spelets regler: De ska till nya hem. Jag vet.

Lite tårar, sedan är det bara att gilla läget och glädjas åt de stora katterna. Så är livet.

Av Beatrice F Wik - 23 augusti 2013 21:46


... igår.

Hela dagen hade jag lullat omkring i min egen och mina elevers trygga värld i klassrummen i Grums, dvs inte lyssnat på radion, så jag hade ingen aning om bombhotdramat i Karlstad förrän jag kom till Älvgatan vid halv fem-tiden.

Vad i hela fridens namn är det som händer???!!!


Reporter Bea var framme med kameran ;-) 

   

 

Eftersom området var bombhotat var det i princip tio människor som stod vid kvarteret Almen när kungaparet kom. Har därför sett kungen och drottningen på ca en meters avstånd.

Sedan väntade världens folksamling på dem vid Torget, men jag lyckades verkligen komma i exakt ögonblick. Ovetande om att området var bombhotat, kraftigt förundrad över denna polissamling!!!

Nämen tjena kungen, liksom :-)



Av Beatrice F Wik - 22 augusti 2013 23:10


Snart har första skolveckan passerat. För mig väntar veckans utmaning: Att inte stressa mig grinig under helgen. Låta helgen bli vila. Jag har upptäckt att det är under min lediga tid jag är mest stressad; ganska typiskt kvinnor. Män varvar upp när de ska gå till jobbet, kvinnor när de lämnar jobbet, för att hinna med allt hemma.

Jag har tidigare använt helgerna till all form av ta-igen-tid. Ta igen hushållsarbete som lämnats på hög under hektiska vardagar. Förbereda veckans mat och tvätt, veckans stryktvätt. Hinna vara social. Inte bara med vänner utan i första hand familjen. Ta igen arbete jag inte hunnit med under arbetsveckan, samt lite egna studier. Och det som lockar mest, men är svårast att få tid till: Min träning.

Nu j-ar anamma ska jag göra på annat sätt. Jag lämnar huset stökigt för att träna, jag MÅSTE ju träna och förra helgen hann jag inte. Barnen måste hjälpa till mer. BARNEN MÅSTE HJÄLPA TILL MER!!! Ni är stora nu, det är bara så!!!

Gabbe har börjat högstadiet. Elli går på gymnasiet. För första gången i mitt liv är mina elever yngre än mina egna barn. Elli har börjat på teknis. Känns kul. Det blir hon och grabbarna; ja, några tjejer är de.

Jag hade det också så på gymnasiet. Gick natur, och på den tiden var de flesta natuvetarna killar. Vi var några få tjejer, men jisses vad mycket sköj vi hade med grabbarna. Naturvetarna var Tingvallagymnasiets plugghästar. Lite nördiga, så där... tyckte säkert andra gymnasister men det struntade vi högaktningsfullt i. Vi hade RIKTIGT KUL under gymnasietiden; mycket fester, hårt plugg och jättemycket roligheter. Jag unnar verkligen min dotter en precis lika rolig tid, och har gjort allt som står i min makt för att lotsa in henne på den väg jag anser bäst. Men naturligtvis är det hennes liv.

Nuuu: Duschen, sedan sängen. <3

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Augusti 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se