Skärtorsdag imorgon. Gamla minnen av min barndoms "påskinköp" fick mig att reflektera över ödets ironi...

Jag kommer ifrån en liten håla två mil väster om Karlstad. Ytterligare en mil västerut arbetar jag nu.

Varje måndag, när jag var barn, åkte min familj den där extra milen västerut och handlade på Domus i Grums. Vi handlade jätteofta där. Så också på skärtorsdagarna. Alltid; vi hade vår båt liggande i Grums vintertid. Intressant är att jag kan se bilden av Domus i Grums, en av min barndoms mest besökta butiker, tydligt framför mig.

Parkeringen, ingången... Hur jag köpte mandelmassa när jag fick (det var mitt favoritgodis), hur jag gick och tittade på intressanta prylar, frukten, brödet; allt som finns i en butik.

Inget konstigt hittills. Underligt värre blir det dock om man betänker att på exakt denna plats tillbringar jag numera hela min vardag. Grums gymnasieskola (numera är namnet dock utbytt) flyttades, innan jag kom med i bilden, till en av min barndoms gamla butiker.

Domus gjordes om till en skola. Och där arbetar jag alltså nu.

Komiskt att veta att på min "lilla plätt", dvs min klass hemklassrum, har jag spenderat ett otal timmar också som liten flicka. Fast då i en mataffär, måndag efter måndag med mor och far....

Undrar om det var meningen (jag tror på Ödet...) att jag som vuxen lärare skulle återkomma till denna plats?

Den geografiska plats jag är så innerligt trygg med, som "sett mig växa och utvecklas".

Minns skymningen utanför Domus; vackert, hur jag undrade vad som fanns bakom den dåvarande parkeringen (numera är det personalparkering högre "upp på slänten"), snön, kylan, mörkret... Och stekhet sommar.

Jag har massvis av minnen från den här lilla delen av vår stora värld.

Som om allt går igen, liksom...

Där är du ämnad att vara, Bea. Dit återkom du, varje måndag (och säkerligen ännu fler dagar i veckan emellanåt) som barn, år ut och år in och där är du också nu.

På exakt samma geografiska plats.

Jag måste bara säga att det som händer i livet omöjligt kan ske rent slumpmässigt.

Jag tror naturligtvis att människans fria vilja är omåttligt stark. Visst har vi makt att förändra. Och visst har vi möjlighet att göra skillnad.

Men jag tror också på predestination. Vissa saker är bara menade att inträffa. Vi hör hemma, känner oss trygga, på vissa platser, geografiska eller inte.

Och jag vet inte riktigt om jag är kapabel att förklara orsaken...

Sov sött i natt, Bloggvärlden ;)

Vill på intet sätt utlämna någon människa, så därför skriver jag lite kryptiskt idag. Men jag skriver i alla fall, för att få ur mig lite känslor.

Jag kan nu förstå att jag har världens viktigaste jobb.

För tillfället jobbar jag med i det närmaste vuxna ungdomar, men jag har likväl fått Den Stora Äran att tillbringa en herrans massa timmar med det allra dyrbaraste Någon har. Jag har fått det fina förtroendet att forma och göra mitt allra bästa för någons allra käraste ägodel.

Fick idag höra något som berörde mig, djupare än jag hade trott att det skulle göra. Som sagt; Jag vill på intet sätt säga för mycket, men jag hoppas på det allra bästa, känner stor empati och konstaterar att:

"Handen som gungar vaggan, är handen som styr världen."

All värme och allt gott från mig...

Såg du körslaget?

Under all kritik. Först åkte det ena laget ut. Hmm, tråkigt...

Det andra laget jublade.

Tjugo sekunder senare ändrade sig läget och programledare Forsell låter meddela att det var uppenbarligen inte lag B utan lag A som åkt ut...

Jag skäms så jag rodnar framför TV:n i vardagsrummet. :(

Sov sött, Bloggvärlden.

Tar nu bort den omröstning jag startat för att få svar på vem Du är som läser i denna stund. Nu vet jag vem DU är!!! :)

40 personer deltog. Av dessa uppgav 25% att de hamnat här av en slump. 10 personer har alltså surfat och bara råkat komma in på "beabloggar." Dessa kan jag räkna bort i min trogna läsarskara.

Nu återstår 30 personer, som jag kan räkna med följer mig relativt trofast.

50% av hela skaran uppgav att de "läser för att de känner mig." 20 personer kommer till min blogg för att de känner mig. Här är alltså mina bloggläsande vänner (för jag hoppas inte att du känner mig, men ser mig som en fiende;)

Ytterligare 25% av hela skaran, dvs 10 personer, uppgav att de kommer till "beabloggar" för att de tycker om det jag skriver.

Inte är jag någon August Strindberg, men visst får man vara glad åt det lilla. Här får jag utlopp för min skrivarlust och jag kan åtminstone låtsas att jag är författare och fortsätta drömma..

 "Den som inte kan vara glad åt lite, har nämligen inte så mycket att vara glad för."

Och vet Du vad; En kollega och vän sa någonting bra till mig i samband med ett arbete som skulle göras.

"Man kan inte räkna med att man kan förändra allt på en gång.

Men fortsätter droppen envetet att droppa och droppa, kommer den till slut att nöta sönder ett stort berg."

Den lilla droppen har alltså förmågan- och kommer med tidens hjälp- att med ihärdighet och envishet urholka det massiva berget.

Så fortsätt, små droppar, att droppa i samma riktning. Det kommer jag att göra.

Tack förresten för att Du kommer hit och tar del av mina tankar. <3

Igår försvann min bloggförbindelse med Facebook. Ska, enligt anvisningar fortfarande vara sammankopplad, men något skevade.

Kollar detta nu.

Av The Miracle - Torsdag 25 mars 20:02

Tänkte faktiskt inte skriva någonting alls ikväll. Är fortfarande inspirationslös. Men en liten kommentar från Tina fick mig att tänka till lite (se nedan; kommentarer)

Hårt och tufft är livet emellanåt. Men himla spännande.

Inte alls rättvist, tyvärr. ;(

Men emellanåt alldeles, alldeles underbart. ;)

Sov gott.

Antar att jag är inne i en kreativ svacka. Anti-kreativ, eller vad säger man?

Får inte fram någonting alls... Kanske vore det då bättre att hålla klaffen, men det vill jag inte heller. Jag gillar ju min lilla stund här vid datorn. Så det må vara öken i min skalle. Jag sitter likväl och bloggar.

Ordspråk kan man ju alltid bjuda på, dock.

Så här kommer ett av Anne Morrow Lindbergh:

"Bara i växande, förändring och utveckling finns paradoxalt nog verklig trygghet."

Sov sött, Bloggvärlden.