Jag har varit hos läkaren idag, med halva kommunen med mig. Angående min sjukskrivning. Facklig representant, rektor och en hälsoinspiratör.

Ojojoj, hur tusan har man hamnat här?

Trist känns att jag blivit sjukskriven under en ganska lång tid, och blivit ombedd att inte ha någon annan kontakt med skolan, pga av mina stressreaktioner, än med rektor. Jag måste gå ner i varv, annars kommer jag att dö inifrån. Måste tänka på bara mig själv nu. "Var egoistisk" sa läkaren t o m.

Jag ville bara ringa upp min närmaste kollega; Jonas, och förklara allt. Usch, vad jobbigt det blev. Joo, jag kommer förhoppningsvis tillbaka om ett tag, men nu känns det rätt svart.

Det är alltså så här det är att vara utbränd.

Intressant upplevelse att få prova på det med. ;( Jag kan ju inte missa någon form av upplevelse den dag jag dör.... Nu har jag verkligen varit på alla platser, och erfarenheter lär jag inte sakna!

 I alla fall... när jag pratat med närmaste kollegan grät jag. "Det här känns jättetungt" sa han. "Jag måste ju respektera det här... och jag kommer inte att ta någon kontakt med dig."

Asjobbigt. När jag vill vara där, och hjälpa till.

Andra fina kollegor också. Om ni läser: Jag kommer tillbaka; när jag läkt färdigt. Saknar Er!

Men... jag måste stänga dörren nu. Måste få tid att bli människa igen. Jag har gått på högvarv under lång tid och måste ge mig själv den tid som krävs för att få harmoni. För att bli människa igen. Jag kommer att stänga av alla telefoner och bara ge mig själv tid att andas. Just nu kan jag inte finnas där för någon annan. I'm sorry, men funkar jag inte finns inget att ge.

Just nu finns bara ett par personer i mitt liv som jag mäktar med att engarera mig i och över huvud taget umgås med.

Jag är ledsen. Men jag antar att jag kommer tillbaka.

Sov sött; alla;)

Pedagogisk utbildning för flera hunda tusen har jag.

Jag skall veta hur man beter sig,

Men för i h-vete!!! Ibland tycks det bästa var att bara skrika "NEJJJJ!!!"

Önskar ibland att jag haft mage att fostra ungarna och mig själv på " det hårda viset".

När grabben börjar trilskats borde jag bara ha skrikit "NEEEEJ!" istället för att... ååå... så pedagogiskt.... lugnt försöka förklara hela läget.

Jag skall bli hårdare.

Tänk om jag skulle ta och sticka upp fingret istället för att bara snällt se på.

Inte för att jag fattar att man över huvud taget skall tvingas?: Varför skall  man behöva skrika?

Nu kommer jag för övrigt av smärta tvingas att skrika.

Jag slår och skriker av smärta. För första gången i hela mitt liv.

...eller någon tolkar det som om jag är arg på en person. Jag är inte arg på någon person, i så fall på mig själv då. Jag är däremot arg på hela min situation. Och, ja igår kände jag faktiskt att "nu skiter jag i det här."

Jag har ju berättat att jag plötsligt "blivit vuxen." Fast inte på ett positivt vis. Jag har varit en sorglös och flamsig tjej, under alla år. Visst har jag haft djup, men aldrig några större problem. "Och den ljusnande framtid är vår." Ungefär. Sedan, under loppet av några år fick jag ett antal slag, rakt på varandra. Tog av reservkraften och stretade på i alla fall.

Så helt plötsligt, började jag få "somatiska styptom" dvs smärtor i kroppen som kommer sig av att själen är ansträngd. Så till den grad att jag inte mäktade med det jag brukade.På långa vägar. Under sommaren började även min starka spirande livskraft att dö. Sakta. Nu upplever jag mig bara som en skugga av mig själv. Sjukskriven igen.

Och jag saknar den pigga, glada, tramsiga tjejen. Jag saknar Bea, saknar mig själv. Kommer hon någonsin att komma tillbaka eller har hon för alltid gått förlorad?

Jag vet inte och det är därför jag är arg. Trots att jag vet att man har ett val. "Man kan välja glädje" som Pollak skriver.

Fats det är ganska lätt att säga. När man börjar ge upp då; vad gör man då?

Jag ska anstränga mig. Måste hitta tillbaka till mig själv igen. Måste hitta tillbaka till glädjen. Jag är för ung för att bli så här bitter. Är ju för sjutton i mina bästa år och jag vet att det är jag som är herre över mitt eget liv. Men det är inte alltid enkelt. Jag känner mig sjuk i själen. Har liksom fövirrat mig i en labyrint av svärta.

Tack till alla Er som stöttar och förstår. Jag ska kämpa för Er, jag ska bli mig själv igen. Ni ska få Bea tillbaka.

Kram till alla goa! <3

...vad händer då?

Vad händer om jag inte orkar kämpa mer, om jag bara lägger mig ner platt nu?

Du som tagit mig för given... tänk om jag ger upp nu?

Jag kan inte bara ge och ge. Alla resurser är tömda.

 Noll, tomt.

"I'm sorry, det finns ingen här." J-ar, vad jag har kämpat. Och j-ar, vad dåligt jag har mått. Men det finns gränser. Och jag tar det inte längre.

Sov Gott!

Sitter och tittar på vackra Celine Dion (se inlägg nedan) och fascineras av  modellgången. Höga sylvassa klackar är det en konst att spatsera omkring i. Jag har vurpat vid ett flertal tillfällen ( är rätt klumpig över lag, tror jag!!! ;) och värst var nog när jag för många år sedan var ute och åt en avslutningsmiddag med hela mitt dåvarande kollegium på en krog i stan.

När maten kom, skulle jag gå och hämta något, minne ej vad, men jag minns vurpan desto tydligare: Plötsligt vek sig klacken på något vis under mig. Jag tappade balansen och låg på en sekund raklång på golvet.

En servitris skyndade fram: "Men snälla, lilla du, hur gick det?" och jag hastade ilsnabbt upp: "Må jag bara få försvinna". Fullt med folk på krogen, hela kollegiet vid bordet, och där ligger jag...

"Vad sjutton hände? Du bara försvann plötsligt. Och sedan lika snabbt upp igen!" sa en av mina vänner.

"Jovars. Jag jgorde väl det."

Måste vara tydlig med att tala om att jag vid det tillfället inte hade tittat för djupt ner i glaset. Kvällen hade för övrigt bara börjat. Jag kan vara så klumpig i alla fall.

;)

Just idag är det 10 år sedan min lille son kom till mig. Ärkeängeln Gabriel. Oro har han iband gett upphov till, ibland har han retat mitt tålamod till max, men framför allt har han skänkt oändligt mycket kärlek och lycka!!!

Jag är så lycklig över att få vara din mamma, min rågblonde, nordiske prins!

Förresten; Grattis också gamle Muppen! =)

Hoppas dagen varit bra!

Sov gott, alla!

Guldlåt och underbart sensuell kvinna med världens vackraste röst, tror jag nästan.

"Du är helt enkelt bäst. Bättre än alla de andra."

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">

Lars Winnerbäck väcker mig varje morgon (har hans musik som väckarklocka.) Detta är verkligen en av mina favvisar. Han är tamejf-n lika depressiv som jag!!! ;)

För ungefär ett år sedan såg jag honom här i Karlstad. Å, vad kul det var på konserten! Jag var där med två manliga vänner... haha.... jag hade köpt sittplatsbiljett och killarna ståplats, av misstag, men jag lurade vakterna och smet in till dem i alla fall. Det är ju roligare att lyssna till en konsert i sällskap, liksom... En annan kul grej: Jag behövde gå på toaletten, men kön till damernas var (som vanligt) megalång. Så en av kamraterna mina knuffade in mig på herrarnas: "Kom nu, Bea, så går vi. =)

Där stod de vid pissoaren och in kom jag. "Tjena!!!" ;)

Den här låten bara äääälskar jag. En av mina bästa väninnor tycker att den bara är "ååååööööööåååååååååå............" Superseg. Och att Winnerbäck är pretentiös.

Men det tykcer inte jag. Han är bra.