Alla inlägg under september 2013

Av Beatrice F Wik - 29 september 2013 21:00

... när jag skriver ibland. Ååå, så duktig jag är på alla de vis, då.

Den bilden av mig stämmer dock inte.

Präktiga felfria människor är det tråkigaste jag vet. Och jag garanterar att jag inte är så fruktansvärt duktig hela tiden i verkliga livet. Önskar ibland att jag var det; det vore skönt att kunna berätta för andra vad som är rätt och fel.

Men när man skriver så här... å, det blir så väääldigt ibland.

Fru Perfekt har talat, liksom.

I verkliga livet är jag stundom Pippi Långstrump med rufsigt hår och sprucken kjol (så gick jag omkring i fredags- jag LYCKAS då verkligen ibland... ;( Jag har en extrakjol liggande i skrivbordslådan för det är inte alls ovanligt om man går i slitsad kjol- i alla fall för mig- att de slitsar upp sig lite VÄL mycket om man springer ex.vis riiitzz- snyggt- nej), jag kan gapskratta på tok för högt och jag är f-bannat morgontrött. Med mera med mera.


Men ibland blir jag så himla präktig... Och det kan jag väl unna mig ibland. :0


ANNONS
Av Beatrice F Wik - 29 september 2013 08:00


Började på en novell igår men hann inte riktigt skriva klart den. Det jag skriver om är självupplevt och får jag den såld kommer du att kunna läsa den i tryckt form. Just denna finns det inga hemligheter i (det gör det i mycket annat jag skriver, eftersom jag ofta skriver om relationer till andra människor- och jag lämnar inte ut andra människor) så därför kommer jag här på bloggen berätta , om den blir såld, vilken tidning den kommer att finnas i. Jag har flera tidsskrifter som jag säljer till, nämligen.

Skriver jag om relationer ändrar jag alltid historien en smula, så att ingen GARANTERAT ska känna igen sig. Jag skriver dessutom anonymt då, eller under pseudonym, rättare sagt.


Måste bryta... I'll be back...

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 28 september 2013 22:01


Har aldrig upplevt dess like i Karlstad idag. Det var rent omöjligt att få en parkeringsplats! Vi fick ställa oss vid järnvägen för 25 kronor i timmen! Alla är väl "kung i baren" när lönen kommer antar jag.

Vi var det i alla fall. Jag firade lite med E (ja, inte i baren men väl på ett café) för att hon fyller 16 alldeles i dagarna. Älskade vackra dotra' mi'! Nu blir det födelsedagsfirande för fulla muggar när både hon och G fyller i oktober.


För övrigt har helgen som vanligt varit alldeles för kort (hittills) men tiden är ju lika för alla, trots att vi kanske ser det hela subjektivt. Samma fulla fräs hela tiden hos mig. Antar att det är så för de flesta.

Nu blir det en sen kvällspromenad... G och jag. Jag ska åtminstone försöka bli kvitt stressen jag går och bär på. "Utnyttja tiden, kom igen nu, snabbare kan du!!! Då hinner du med en sak till, kom igen, kom igen, kom igen!!!" Just så känner jag det just nu. Ett lätt ångesttryck över bröset. Tungt att andas.


Djupa andetag. Ta det lugnt. Nu går vi ut och promenerar och det jag inte hinner denna helgen, det hinner jag inte. :/


... Och alla motgångar jag inte dött av gör mig lite, liiite starkare!

Haha!!! Här går en luttrad själ med ett starkt hjärta. Jag har varit med förr, och jag vet att jag reser mig igen.

Jag reser mig alltid- igen! =)

Av Beatrice F Wik - 26 september 2013 19:14


Snart har ytterligare en arbetsvecka passerat, då.

Jag har haft feber och varit dålig, men är nu lite bättre. :)

Innan jag blev sjuk hann jag med både föräldramöte för dottern och utvecklingssamtal för sonen.

En mycket speciell känsla att komma till dotterns gymnasieskola och känna atmosfären på Älvkullen; en av tradition gammal gymnaieskola för tekniker. Träffade flera föräldrar som själva gått där för x antal år sedan och de var sentimentala samtidigt som de bar på en stolthet över skolan och tiden där, och en härlig vi-känsla. Det är ju en tuff utbildning- vilket brukar generera stolthet och stark gemenskap. Nu mera är det ju många tjejer som fastnat för teknik, matte och naturämnen, men fortfarande är killarna dominerande i antal.

Min dotter verkar mycket nöjd hittills och jag kände en viss saknad efter min tid som gymnasielärare (nu är jag på grundskolan) men var tid har sitt. Sina glädjeämnen och sina sorger och jag är glad över det jag har just nu.

Det värsta man kan göra är att börja gå tillbaka, alltför grundläggande, i tiden tankemässigt, börja rota i det som redan är historia. Låt minnen vara minnen. Då var då. Nu är nu. Det som är gjort är gjort. Misstag man gjort kan man inte få ogjorda. Det gäller bara att lära sig accaptera att det blev som det blev. Se framåt- göra om, göra nytt av sådant som blivit fel. Gör om, gör nytt, gör rätt! Och var inte rädd att göra fel; det är av misstagen vi lär oss, ju! :)

Man kan inte heller längta efter tider som svunnit. (För mycket har ju varit bra i det som varit också...)De har ju redan passerat.

Snart, sååå snart är 2013 historia med.

"Minns gårdagen, dröm om morgondagen- men lev idag!"

(Slarvmaja bryr sig inte om källa just nu.)  =)

Och min son har börjat på högstadiet. Var på utvecklingssamtal med honom härom dagen och det gläder mig något oerhört att det går bra för honom i skolan, också. Han är skötsam och är en fin kamrat, har inga problem kunskapsmässigt, mår gott och har funnit sig i den nya klassen.

Det är precis allt, och lite till... jag någonsin kan begära <3

Av Beatrice F Wik - 23 september 2013 21:45


Så underligt man drömmer emellanåt.

Jag drömde i natt att jag fick en lillasyster. Min mamma skulle adoptera en unge, men vi visste inte hur gammal hon var. Hon fick heta Filippa. Filippa Linnéa. Linnéa är ett släktnamn som jag bär efter min mormor, Elsa Linnéa. Det är egentligen ett vackert namn, men det är ju så, att kommer namnen i ofas (eller vad heter det?) med namntrenden rent tidsmässigt, gillar man det inte som barn. Barn vill vara som "alla andra". Linnéa hette inga barn då jag var barn, bara gamla tanter. Nu är det åter ett vanligt flicknamn.

På min tid hette flickorna Helena, Carina, Carola, Camilla, Eva, Maria, Marie, Malin och Lena. Och Anna, så klart. Det måste väl vara de vanligaste namnen på 40-åriga kvinnor?

Jag hade så klart ett ovanligt namn, vilket störde mig då.

Nu mera är det bara kul. Det är jag som är Bea. Det har nog faktiskt präglat min person lite. Jag är sällsynt!!! =)


Jag drömmer ofta att jag försöker gå och springa, men jag tar mig ingenstans alls. Den drömmer är ju ganska lättydd i alla fall, men mycket frustrerande. En annan återkommande dröm är att jag bor på flera ställen på en och samma gång. Oftast bor jag i mitt föräldrahem mestadels, och när jag ska åka hem till mitt riktiga hem är det så länge sedan jag var där, att maten ruttnat och blommorna vissnat. Jag är rädd att det ska finnas råttor och likmaskar i mitt hus. Hualigen!

Spöken finns det så klart alltid i mina drömmar. Ibland är de skrämmande... fruktansvärda, men ibland ingår de som ett naturligt inslag i min tillvaro. Då är de mestadels till nytta. Exempelvis har jag kontakt med en osynlig ande som hjälper mig att flytta föremål med blotta tanken. Ingen förstår att det är jag (och anden) som flyttat föremålen bara genom att tänka. Jag försöker visa dem: "Titta här... Nu tittar jag på den där boken. Om en sekund kommer den att flyga ut ur bokhyllan tack vare min tankekraft"

Och boken flyger ut, men jag får aldrig den uppskattning jag tycker att jag förtjänar.

Fast jag vet ju själv att jag har kraften- och det är väl egentligen det viktigaste.

Av Beatrice F Wik - 22 september 2013 20:46


Skönt att vara laddad inför veckan som kommer, då det blir fullt upp på kvällarna med både föräldramöte och utvecklingssamtal för barnen. Sådant där tycker jag förvisso är kul; jag vet att det är ett ganska udda nöje, men skolan är så viktig för mig, det är faktiskt ett intresse jag har.

Jag är ingen föreningsmänniska, däremot, som vill vara med på alla fotbolls- och bandymöten, men det beror väl på hur man växt upp. Jag har aldrig varit intresserad av bollsporter över huvud taget. Hatade idrotten i skolan när vi hela tiden spelade basket, innedandy och handboll. Nu mera lägger idrottspedagogerna ju upp idrotten på ett annat sätt; och jag gillar att träna, så nu mera hade jag nog tyckt om idrottslektionerna. Det måste ju vara lite variation: Jag är helt säker på att det finns minst en sport för alla. Dock gillar inte alla att springa efter bollar. Själv fattade jag aldrig ens syftet. Men gammal hederlig gymnastik är kul. Med redskap och hela faderullan. Många tjejer framför allt, tycker ju sådant är jätteroligt.


Jag har haft en toppenskön helg; igår gjorde jag alla måsten och laddade med egentid, idag har jag umgåtts med barnen och annat trevligt sällskap.

Livet rullar på och jag känner mig harmonisk. Jag har upptäckt att den där plattformen man står på... Det betyder nästan allt för hur man ska klara av att tackla livets glädjeämnen och motgångar. När den där plattformen kommer i gungning- då är det inte roligt.

Nu blir det lite söndagsmys. Fridens.

Av Beatrice F Wik - 22 september 2013 07:30

Jag har huvudvärk idag.

Och jag har en brokig historia vad gäller trötthet och smärtor.

Jag drev mig själv till utmattning för tre år sedan. Slutade lyssna på kroppens signaler. Omedvetet. Helt plötsligt var jag aldrig trött. Kontakten mellan kroppen och mig hade blivit en aning sval, kan man säga. Jag slutade känna hunger också, vilket i ett samhälle som detta väl ses som positivt, då kvinnokroppen helst ska vara mager.

Jag tycker inte det, längre, jag, ser ni. Jag har upplevt för mycket.

Kvinnliga kurvor är ju så vackra! Marlilyn Monroe- där var det inga bantningskurer för att göra om kvinnokroppen till en flickkropp. Me like :)


Sedan sprang jag ju in i den berömda väggen- det tog bara stopp.

Och så skulle man börja lyssna på kroppens signaler- som vid det laget skrek rätt ut.

Enda sättet att bli av med symptomen var att inte kämpa emot, sades det.

Och vidare, sjukperioden tog slut; jag förväntades vara frisk igen- och då: att lära sig lyssna på kroppen så där lagom mycket, det var inte lätt det heller.

Å ena sidan finns det inte en arbetsgivare som står ut med en medarbetare som konstant måste känna in kroppens signaler, å andra sidan finns det inte en kropp som klarar vilken press som helst.

Det är en balansgång- och det gäller att hålla sig på tråden hela tiden.

Börjar det svaja åt ett eller annat håll är det lätt att trilla av. :(


... Och du, kvinna: Bär dina kurvor med stolthet!!!


Av Beatrice F Wik - 21 september 2013 18:32


Just nu är det gratis att påbörja släktforskning via nätet!

Rekommenderar Dig som är historieintresserad!

Eller som vill bli historieintresserad!!! =)

Vi är alla egon, mer eller mindre, vi lever med oss själva som centrum. Så är det ju. Jag är ju faktiskt i mitt centrum, Du i ditt.

Även om man inte är historieintresserad så där i allmänhet är det ju alltid kul att ta reda på lite fakta om just sin egen släkt.


ancestry.se.


Det kostar pengar i vanliga fall...

Så passa påååå!!! :-)


Hahah!!! Folk som är rädda för ensamhet, och ha "långtråkigt":

Sådant här skulle jag kunna sitta med i 20 timmar i sträck, om jag hade den tiden. =)


Det är så komiskt, många människor utgår i all välmening från att alla stämmer överens med en "mall" där det är hemskt att vara ensam. Gång på gång tvingas jag förklara att när jag är ensam njuter jag.

Det är min guldtid :-)

(Måste ju också poängtera att jag gillar människor, så ingen runt mig tar illa vid sig. Både och- i en bra blandning! :)

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13 14 15
16 17
18
19 20 21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se