Undrar varför jag blir så här ibland.

Undrar om alla är så här ibland. Fast man säger alltid "bra" om någon frågar hur det är.

Utom till dem som har ens förtroende; dem man törs öppna sig för.

Dem man vågar säga: "Nej, jag är låg idag" till. Dem man vågar förklara för... hur det egentligen ligger till.

Det är som om man börjar på minus- och varje händelse tolkas ur ett mörkare perspektiv än annars. Ur ett perspektiv som är till nackdel för en själv. Så himla lustigt- eller inte. Olustigt.

Det rör sig ofta om hela dagar för mig. Till synes av helt oförklarlig orsak. Kanske flera händelser som lagts på hög, och så plötsligt blir det en sådan där trist dag. Som om jag skulle samlat på mig alla negativa småhändelser i en ryggsäck och plötsligt, helt ofrivilligt tar jag fram dem och är lite allmänt sur över allt och ingenting.

Grinig och trött. Inte alls i form. Grå, som för att matcha vädret.

Hela jag är hemskt ful också, i dessa lägen. Jag vet inte om det syns på utsidan, men jag känner mig blek och dassig. Saknar utstrålning, saknar glimten i ögat.

Jag antar att det här är livet. En del av livets nyanser. Det med. Glädje, skratt, sorg. Och allt detta glåmiga grå.

Grå grå grå.