Usch... bilden nedan är sååå hemsk.

Det är något groteskt över det där med att se någon- djur (uppenbarligen) eller människa totalt nedslagen- och så fortsätter man att slå. Ger sig inte, trots att varelsen (vad det nu är) redan är besegrad, ligger ner.

Mår riktigt alla av det.

Ser en bild framför mig, någonstansifrån, där ett människobarn hade råkat trilla ner i en apbur- och en av aporna tog människobarnet i sin famn. Apan höll verkligen varsamt i människobarnet, tills en djurskötare tog sig ner i apburen och hämtade det.

Jag har tre rovdjur här hemma. Tre små tigrar. De jagar möss och äter dem- det ligger i deras natur och är inget konstigt alls. Men jag tror aldrig ens mina katter med sina små hjärnor skulle låta mössen lida i onödan. Ligga och plågas.

Fy f-n, rent ut sagt!!! Vad förbannad jag blir!!!

Fy f-n över huvud taget för att slå på en som redan ligger- tankarna för mig till annat. Grisiga överfall man läst om där skitstövlar inte bara plockat på sig det de behöver, utan fortsatt sparka och slå- enbart för att skada. Enbart för att göra ont.

Usch och tvi.   

S-M-Ä-R-T-A

Nu har jag kommit en bit med flyttjobbet. Känns okej, bara man kommit igång.

Jag får använda mig av min styrka: mina trogna vänner.

Det bästa med mig- är inte jag. Min styrka är mina vänner.

De som burit mig genom svårigheter, de som finns där.

Love You.   

Till helgen går själva flytten. Och jag har ett helt kompani med mig, som är med och bär, så det ska nog fixa sig.

Stressen håller mitt huvud som i ett järngrepp.

Mitt liv är ett flyttkaos.

Bara allt är klart. Hur f-n ska jag orka?

Det bultar och bultar- skulle vilja skrika rätt ut.

Men det hjälper inte.

Stress, stress, stress.

Så mycket skojigt nätet har att bjuda, trots allt...

Mitt lärarhjärta hoppar till så varmt när jag finner bloggar som mina gamla elever driver; och de skriver så fint och plötsligt så vuxet. Bloggar som ser urtjusiga ut. Och de gamla eleverna har blivit unga vuxna kvinnor.   

Jag har för övrigt kontakt med flera av mina äldsta elever på Facebook. De närmar sig trettiostrecket nu, många har familjer och barn. När jag var deras klassföreståndare var jag yngre än de är nu: bara 24 år- hihi, vilken liten fröken!!! :-)

Jag har alltid varit brådmogen. När jag var 25 hade jag man, fast jobb, villa och volvo och var småbarnsmor. Vid 26 tvåbarnsmor. Kör mina avkommor på i den här farten är jag väl snart gammelmormor!!! :-)

Vi är tidiga av oss i min släkt över huvud taget; min mamma var mormor vid 44. Jag har ju en svärson, men jag får väl hoppas att de väntar LITE med att skaffa barn! Redan när jag var 19 hade jag träffat Mannen i mitt liv (tyckte jag) och ville ju ha barn med honom- han var över 30 och i hans krets levde man familjeliv. Men jag bestämde mig för att avsluta mina studier först- och Elli kom som en pil så fort jag hade påbörjat sista året på högskolan; jag hann inte ens göra klart min slutpraktik. Det var på den tiden det var lätt att få so-lärarjobb. Jag var på en anställningsintervju en fredag. När jag var på väg ut ur skolan kom rektorn efter och frågade om jag kunde börja redan på måndag. "Ja" svarade jag och femton år senare är jag fortfarande kvar. Det finns ingen som kan beskylla mig för att vara ombytlig vad gäller jobb i alla fall. Jag har varit skild två gånger redan, men jobbet består, hihi!!" =)

Nuförtiden är det inte lika lätt att få so-lärartjänster, hemskt trist för studenterna...

Men jag skulle ju egentligen skriva om nätet.

Jag har upplevt en lustig grej genom sociala medier: Jag fick en ny, nära och kär väninna för snart två år sedan. Inget konstigt med det. Det konstiga är, däremot, att när vi lärt känna varandra upptäckte vi att vi redan var vänner- på Facebook. Fast vi aldrig hade träffats.

Hur detta gått till vet vi inte; hon menar att hon fått en vänförfrågan från mig, vilket jag då ifrågasätter: Hur i hela fridens namn skulle jag kunna skicka en vänförfrågan till någon jag SKULLE KOMMA ATT BLI vän med, i framtiden? Jag visste ju inte vem hon var, hade aldrig ens hört hennes namn, hon kommer inte ens från Sverige.

Ja, det var lite komiskt. Vi blev vänner på Facebook utan att någon av oss visste vem den andra var. För två år sedan kom vi sedan att bli kollegor- och bor nära varandra- och på så vis träffades vi.

Reflekterande dag. Jag har varit låg idag.

Får inte fastna i grubblerier... Jag mår trots allt bra.

Men det är lätt att fullt upptagen av vardagen förirra sig i livets labyrint. Välja fel vägar.

Kan inte låta bli att grubbla över det som varit. Det förgångna. Det finns inget att ångra- det går ju inte.

Ändå undrar jag vad som egentligen hände?

Helt plötsligt står jag här. Det sa bara "pang" och så var jag på en plats i livet jag aldrig kunnat drömma mig om att jag skulle befinna mig på. Surrealistiskt. Det gick så fort, alltihop. Hände parallellt med vardagen- där mina tankar var, där mitt fysiska jag var.

Jag ser tillbaka på min ungdom- känner mig fortfarande lika ung- fast allt har förändrats. Som i en dimma, en dröm hände livet medan jag fostrade barn och jobbade. Tvättade, tömde diskmaskinen och promenerade.

Det är så lätt att inbilla sig att livet står stilla. Så här är det nu. Idag.

 Men imorgon kan det vara helt annorlunda. Saker förändras- det sker så hastigt, medan vi håller på med annat.

Kärlek som dör. Sjukdomar. Död. Det kan ske när som helst.

Jag är inte odödlig. Det slår mig nu. Jag vet att jag en gång ska dö. Ändå är jag typen som mycket väl skulle kunna utmana ödet- för det där är så fruktansvärt ofattbart, ogripbart. Att en gång inte längre finnas till.

Jag var nog inget enkelt barn; är nog ingen enkel kvinna. Haha =) ... nu fick jag upp ett gammal citat. Ja, ett personligt. En god vän till mig berättade om kvinnorna runt honom- jag är en av dem. "Och det är ju inte direkt de okomplicerade kvinnorna, heller" menade han. Jag skrattade. Tyckte att det var lustigt att han upplever mig som en komplicerad person. Men jag är tillgiven dem som kommit under mitt skal. Lojal mot dem som inte sviker. Inte bryter löften eller utnyttjar.

Och jag ska aldrig bli bitter. Så länge det finns liv finns det hopp. Och jag är mitt i detta fantastiska kaos som kallas LIVET. Möter hela tiden nya människor. Det finns främlingar där ute; människor jag inte mött- som kommer att korsa min väg, förhoppningsvis har jag ännu många nya spännande möten framför mig. Jag är intresserad av människor- samtidigt som jag emellanåt är en glasklar solitär. Ensamvargen utan något som helst socialt behov. Emellanåt.

Jag tycker om Karin Boye.

    Det här är ett av hennes mästerverk:

I Rörelse

Den mätta dagen är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Till dessa tio punkter lade han till ett elfte bud som brukar kallas ” Jantelagen strafflag”.

Det är ett förtäckt hot i form av ”Tror du inte att jag vet något om dig?”.

En gång för alla talar jag nu om för den där Jante att om han har det dåliga omdömet att uppenbara sig i min närhet en enda gång till kommer jag att ha en banan i varje öra.

Adjö Jante.