Det var så sött; jag läste en blogg av en ung kvinna, hon hade en sådan härlig glöd i sitt skrivande; det hon skrev hade så mycket livsglädje i sig, på något vis.

Hon presenterade sig som "Hej, jag heter Si-och-så och jag driver en av Sveriges minst kända bloggar."  Hon hade mycket skoj att berätta, för övrig.

Jag får väl säga detsamma: "Hej och välkommen till beabloggar. Jag är en av Sveriges minst kända bloggerskor."

Jag är ingen kändis utan bara en alldeles vanlig tonårsmamma från Karlstad.

Detta hindrar mig inte från att brinna för att skriva.

Och just idag har det varit många här: 40 stycken. (Många i min lilla värld, alltså.)

Ofta kommer runt 30. Det lustiga är att det kommer så pass många ändå, det är häftigt med sociala medier, att man kan skriva så här, och så kan folk jag inte känner eller har träffat läsa det.

Som att skriva en massa små böcker, liksom. Och så hittar någon den lilla boken i någon affär och köper den. Och väcker jag en liten tanke hos en enda person är jag nöjd. Jag är ju trots allt ingen kändis (lyckligtvis- tror jag att jag tycker. Eller neej, förresten; kunde jag sprida mina tankar till 9 miljoner läsare vore det nog ännu häftigare. Fast jag är gärna utan de konsekvenser ett kändisskap skulle innebära... bevakad jämt; minsta snedsteg och det sitter på löpsedlarna, hualigen!!!) Så det är nog rätt bra som det är.

Tack i alla fall för att Du tagit del av mina reflektioner. ;-)

Jag borde inte sitta här.

Borde städa lite istället. Lyckligtvis är det ingen som kommer och stjäl städningen för mig. Den är kvar tills imorgon. Eller ÄNNU längre, om jag så vill. Man behöver inte utnyttja varje sekund till max. Det går ändå. Men det är svårt, det här, tycker jag, med tiden. Tiden som alltid är för kort. Tiden som aldrig räcker till.

Konstigt resonemang, förvisso. Tid är ju det enda vi har. Vi har en massa tid- eller egentligen är det bara en grisblink, den här stunden vi går på jorden. Och så tycker vi att små saker är sååå enormt viktiga. Vi har konstiga proportioner ibland. Saker som man tycker är SUPERVÄSENTLIGA... vad spelar det för roll, liksom, egentligen?!

Om hundra år är allting glömt ändå. Om hundra år finns varken du eller jag. Det spelade ingen roll om jag städade idag eller om jag kommer att göra det imorgon- eller om jag till och med var så rebellisk så jag sparade skiten ända tills på fredag. Men VAD ÄR då viktigt? Man kan ju å andra sidan inte gå omkring och anse att allt i livet är oviktigt; då det ärndå är glömt om hundra år...

Jag vet vad som är viktigt för mig. Du vet säkert vad som är viktigt för Dig. Det gäller att inte blanda ihop det betydelsefulla med det som saknar betydelse, bara. För mig var det viktigt att få sätta mig ner med Elli i en och en halv timme under kvällen. Hjälpa henne med läxan. Prata med henne, skratta tillsammans.

Det sägs att en förälder i genomsnitt pratar med sitt barn i tio minuter per dag. ???!!! 

Jag hoppas att det inte stämmer. I så fall har vi MYCKET skeva proportioner på saker och ting. Tycker jag. Dygnet har 24 timmar. Lika för alla.

"Och om hundra år är det glömt alltihop."