Alla inlägg under juni 2015

Av Beatrice F Wik - 30 juni 2015 21:20

Jag befinner mig just nu på Kreta. Försökte ladda upp bilder, men det får vänta tills jag kommer hem. Man ska väl inte skriva så här öppet att man är på semester av inbrottsskäl, men för mina tjuvars del spelar det ingen roll om jag är hemma eller inte. Jag har tre katter hemma- med kattvakt.


Jobbat klart på sommarskola, njuter just nu bara av livet. Njuter så infernaliskt av livet😊

Våren som gick var intensiv, arbetsmässig. Och rätt krävande- känslomässigt. Jag har kämpat mig fram så jag förtjänar absolut att må lite gott- om jag får säga det själv.


Och som vanligt har jag landat på fötterna.

Det stör mig inte nämnvärt om det blåser till lite ibland.


Nu är det sommar o sol, allt gott☀️☀️☀️

Återkommer, kära läsare... När läget att skriva är bättre. :)


ANNONS
Av Beatrice F Wik - 25 juni 2015 22:45

      

Skilda kvinnor...

"I have needed you so long

but I just can't keep holding on

She never meant to come back home

and if she did

- she never did say so to daddy"

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 21 juni 2015 06:30

... härliga Dolly. <3


"One is only poor- only if they choose to be

It is true: we had no money- but I was rich as I could be

in my coat of many colors my mama made for me"




Av Beatrice F Wik - 21 juni 2015 05:32


God morgon!

Jag är vaken med tuppen jag, så här på söndagsmorgonen. Får sådana här ryck ibland, har sovit rätt dåligt i natt.

Läddar för sista jobbveckan, sedan väntar SEMESTER.

Och Dolly, älskade Dolly. Jag bara älskar den här... Working 9-5... det är ju så livet är. Vaknar på morgonen och häller i sig "ambition". Fast det där hon gör med chefen skriver jag då inte under på. Min närmaste chef är en härlig kvinna- henne vill man inget ont.


Av Beatrice F Wik - 19 juni 2015 23:00


Jag har sedan två veckor kört en ny diet, halkade in pga min väninna. LCHF. Av rent principiella skäl, som vuxen förebild för unga tjejer, bantar jag ju inte. Det har jag nog tjatat om till dödagar här på bloggplatsen. Men jag har ett liv som kräver. Jag har mina två barn, jag jobbar heltid samtidigt som jag är ensam mamma och utöver mitt jobb är jag också kontaktperson åt en kille. Jag har alltså inte tid med grejer som skadar min hälsa på något vis- måste vara så fit som någonsin är möjligt- och då syftar jag inte på hur jag ser ut, på min kroppsform. Jag måste vara i någorlunda fysisk form för att orka det här livet jag valt. Har ingen marginal alls för att bli liggande på sofflocket.

Så jag kör sedan ett par veckor en diet som sägs vara bra mot trötthetsdippar- då blodsockret håller sig på jämn nivå. Perfekt! tänkte jag så klart. Hur roligt är det när blodsockret går ner på bott framåt arbetsdagens slut- och man häver i sig något sötsliskigt- för att bara bli ännu tröttare halvtimmen efter? När man är på väg hem och förväntas ta hand om hushållet?

Nej- det där söta är något av oss människor enbart påhittat, inget vi egentligen behöver eller mår så bra av, tror jag. Vi väljer ju gärna den enkla vägen, då det söta rätt omedelbart triggar vår belöningssystem. Det är därför vi älskar sötsaker.


Två dagar tog det, efter att jag valt bort kolhydrater- innan sötsuget gav vika. Jag bestämde mig att vinna kampen- och det har jag i nuläget gjort. Inga sötsaker här inte. Och jag är definitivt typen som kör på om jag fått en idé. Jag gör det. Helst igår, här blir det inga halvmesyrer, utan jag går i princip alltid helhjärtat in för det jag bestämmer mig för.

En konsekvens av min nya diet är att jag också börjat tappa i kilon- och det måste ju trots allt vara sunt?

Min väninna märkte det rätt tydligt snabbt, hon ser mig varje dag "Nu har du gått ner i vikt".

Själv har jag fått en tjusig våg i julklapp, men väger mig aldrig- vad spelar det för roll hur många kilon man väger, liksom? Måste väl ändå finnas viktigare saker i livet att fokusera på- om man passerat de 40?

Fast hon tyckte jag skulle passa mig för att köra på för hårt, det är ju jag, Bea, kurvig och stolt kurvig, dessutom. Tycker själv att det är kvinnligt och snyggt med dessa former. Sedan får andra tycka som de vill.

Jag är ju som jag är, det passar just mig.

Och du är som du är- vem du nu är.

Unna dig känslan att bara vara glad och nöjd, för att du är du.

Unna dig att känna harmoni! Du har inte tid med något annat- du lever för kort tid och är död alldeles för länge. (Du kommer ångra dig sen, när du är död- jag lovar... att du inte bara utnyttjade de här futtiga åren och bara var glad. Gjorde det bästa av situationen.)

Av Beatrice F Wik - 13 juni 2015 21:15

...Så var de här sista stressiga skolveckorna över.

Skolavslutning. Skolbal för min del. Hemskt smickrande och jättekul att bli inbjuden av gamla elever till deras skolbal. Så fina ungdomar, såååå...

Nu väntar två veckors sommarskola, för fröken fräken, men det är kul, lugnt, något jag själv valt att delta i, man sitter med ett fåtal elever som jobbar upp sina betyg- ingen belastning alls. Eller ingen större belastning. (Hoppas inga rektorer läser här: DET ÄR SUPERTUNGT skriver jag i så fall) =)

Och om två veckor, när jag jobbat klart, åker jag till Norge. Jag åker ensam till Norge för att träffa någon.

Den svenska frun kommer nu- äntligen!!!



Men innan jag åker ska jag vara som läraren i videon =)

"Those were the best days of my life"


Livet är nu!!! LEV! <3



Av Beatrice F Wik - 12 juni 2015 23:00


Jag har förstått att det här med självkänsla, att tycka om sig själv och framför allt sin kropp (hos kvinnor) inte är helt på topp alla gånger. Där får väl jag (och det är därför jag skriver- bland annat)- trycka på lite.

Pratade med en väninna härom dagen som berättade att hon i sin tur har flera väninnor, högt upp i åldrarna, som har det tungt med det här med sina kroppar. Käkar, kräks, känner sig fula och feta.


Och jag, helt lyckligt befriad från allt sådant här av någon lustig anledning, som jag inte vet själv, förmodligen kommer det från min uppväxt. WTF- vi är olika alla; en del är smala, en del runda- men det finns väl ingen mall för hur det SKA vara?! Eller? Det är väl bara härligt så länge våra kroppar fungerar och vi kan använda dem?


Nej, dra åt skogen... Släpp allt det där, tjejer!

Livet är inte så jättelångt, däremot kommer vi vara döda i evigheter efter det här lilla, korta livet vi fått.

Så släpp sådana petitesser, DU HAR ärligt talat INTE TID!

Var glad och nöjd åt den kropp du fått istället, var glad att den fungerar.

Är den för kort, tjock, lång eller smal är det samhällets problem- inte ditt.

Om samhället inte accepterar din kropp som den är... ja, det är illa. Men inte ditt problem.

Vi har alla rätt att vara de här få åren vi går på jorden.


... Och jag undrar stilla vad de bantande kvinnorna tycker om mig.

Jag som äter, är nöjd, motionerar och tar hand om min kropp så gott jag kan. Personligen är jag lagd åt det rundare hållet, inte fet, men långt ifrån smal. Men nöjd. Och det är det som är grejen- hamoni jag gärna delar med mig av.

För livet är större!

Se upp över horisonten kära medsyster!


<3

Av Beatrice F Wik - 6 juni 2015 09:58


Jag kan verligen unna mig att vara lite svensk idag. INGEN kan nog någonsin anklaga mig för att vara rasistiskt lagd.Två av mina bästa väninnor är "svartskallar". En fransyska och en kurd och det skär så klart i hjärtat på mig när jag hör någon kallas "neger". För det hör jag ibland. Så är det.

Jag bor på i en stadsdel där det finns många "svartingar" också. Kronoparken är ett lite ökänt område i Karlstad. Många tror att det enbart består av ett rörigt centrum- och ja. Det finns ett centrum där det händer saker. Ibland. Där bor dock inte jag. Jag bor i en av radhuslägenheterna mot skogen. Men jag skulle absolut kunna bo i Kronoparkens centrum med. Fast jag gillar inte trapphus, vill ha egen ingång, därför bor jag här. Mina katter ska få gå in och ut som de vill utan en port först, anser jag. Mina katter (crazy cat lady- jag har en hel kattarmé)- mina högt respekterade vänner! :)

Priserna har stigit enormt på bostadsrätterna här de senaste tre åren, kan jag stolt tala om. Hoppas folk inser att Kronoparken inte förtjänar sitt dåliga rykte!

Men på Coop i centrum möter jag så klart en massa svartingar. Huuu- de är läskiga, de är ju så svarta. Svarta människor är farliga, påminner om apor har jag hört, och då jag inte har så mycket innanför pannbenet tror jag så klart det. Känner att jag snart måste flytta härifrån så de inte våldtar mig, alla samtidigt med. Hualigen.


Jag gillar för övrigt den typen av människor skarpt. De som högaktningfullt skiter i vilka adresser eller områden som har staus- och inte. Antar att det inte är en slump att en av mina bästa vänner är Anders Holmgård, son till sjukhusdirektör Holmgård (tyvärr nu avliden) på Centralsjukhuset i Karlstad. Doktor Holmgård valde att bo i Slottsbron, utanför Grums. Det är inget "fint" område i Värmland men han hade uppenbarligen tillräckligt med pondus i sig själv för att helt och hållet skippa statusjakten. Me like. Mycket like, bara människor med svag självkänsla har behov att visa upp sig rent materiellt. Fast man måste ju bekräfta dem med, förvisso, jag kan tänka mig att de har det jobbigt många gånger, man ska väl passa sig noga för att döma, antar jag. Döma och se ner på andra människor. Mycket man inte ser, inte vet, som folk kämpar med i sociala situationer.

Alla har inte grundtryggheten och då måste man naturligtvis försöka stötta dem. Precis som jag själv behöver bli stöttad ibland så klart. Snälla nån... Jag som har tandläkarskräck o jag har haft alla möjliga fobier... Jag är inte helt trygg själv alla gånger. Fast just det där sociala, grundsäkerheten i min person, det har jag nog fått med mig i ryggsäcken någonstans. Jag vet vem jag är- och jag står för det-  tror jag i alla fall.

Relativt trygg och säker, märker jag när jag ser vad andra andra människor kämpar med.

Liksom mina barn. Trygga i sig själva och säkra på sin sak. Och jag har suttit i utvecklingssamtal där både jag och läraren lagt locket på: "Man måste inte ha A i alla ämnen- det går ändå"

 Det tackar vi för, det är inget som är givet- att man ska få trygga, högfungerande och självsäkra ungar.


Men jag har nog det där i mig, från barnsben. På åttiotalet kom en hel drös kurder till min hemort. Många tyckte nog de var konstiga, suspekta, på riktigt, vi var ju så insnöade då och visste inte bättre, så vi blev nog lite rädda för det där som var främmande. Men jag minns min härliga mamma. Hon åkte buss till och från sitt jobb och gick rätt fram till den där "kurdhögen" vid busshållplatsen. "Hej hej". Hon pratade med dem, tog sällskap med dem på hemvägen. Många gånger gjorde hon så.

 Andra tog avstånd men inte min lilla mamma inte. Härliga kvinna! Jag såg att folk tittade snett på henne... ni vet obildade människor, vars förstånd inte riktigt räcker till ända fram (så man får ha överseende med dem) men det struntade hon fullkomligt i. Hon vet nog inte ens om det, än idag.


Vet du förresten varför vi firar idag?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523, sen kom en ny regeringsform med, 1809- också den 6 juni.

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se