Halloween.

Den här tiden är så speciell. Jag mår inte bra av mörkret, samtidigt är den här tiden lite mysig.

Det här spökiga passar mig. Min mormor berättade spökhistorier för mig när jag var liten,  jag älskade att bli skrämd.

Vad är det som gör att vi gillar att bli skrämda månn tro?

Eller vissa gör det.

Antar att det har med den där endorfinkicken att göra; adrenalinet som pumpar. En del av oss behöver det i högre grad, andra trivs bättre i det trygga invanda.

När jag blev äldre började jag se skräckfilmer, och det är fortfarande en favoritgenre. Det trista är att man blivit lite luttrad, skräms inte längre av så mycket.

Och jag fascineras av det övernaturliga. Jag är ingen naturvetare- utan tror på det. Inte allt, men en del.

Jag är helt säker på att detta liv inte är det enda vi har. Varför skulle det vara det, i min värld är det helt orimligt!

Det vore himla meningslöst. Dessutom tror jag på karma, vilket gör det svårt för mig ibland... jag kan nog vara för snäll, riskerar att bli utnyttjad. Eller jag vet att jag kan bli utnyttjad, har blivit det. Samtidigt som detta naturligtvis förgrymmar mig känner jag mig i ärlighetens namn nöjd om jag gjort mitt... jag har ju innerst inne den här övertygelsen- om att what goes around comes around och det lönar sig att göra gott, man får det tillbaka.

Lyckligtvis har jag jobbat mig ur den där överdrivet känsliga och empatiska sidan jag hade som mycket ung. Ååå, jag hade så dåligt samvete för allt och alla (jag var i princip världssamvetet personifierad) och tyckte sååå synd om alla möjliga individer. Detta blir ju dock enbart arbetssamt och är föga konstruktivt; det hjälper ofta inte att bara sitta och gråta...

(Ni vet att när Karlstad stod i brand 1865 började den känsliga landshövdingen gråta. Landshövdingen grät och bad, enligt sägen, medan biskopen svor och släckte. Biskopsgården står kvar än idag, landshövdingens bostad brann däremot ner.)

Dessutom jag kan nästan "se" (och då menar jag inte att jag ser det på ytan) på folk vid det här laget, eller känner igen dem ganska snabbt... de som tycks blanda ihop snällhet med dumhet, de som tror att de kan sko sig på andras godhet, de som "sätter sig på näsan på en" som jag brukar säga. 

Usch och tvi. Då stänger vi portarna rätt snabbt.

Jag vet inte hur jag bära mig åt för att inte alltid tycka att jag har alldeles för mycket runt mig.

Jag vet att det är så här folk har det, men jag är typen som sällan får långtråkigt, hur jag än gör så har jag full fräs och det är min lediga tid som stressar mig mest. Och jag har alltid varit mer eller mindre lagd så- men när jag var yngre vågade jag inte erkänna det för mig själv eller andra, då skulle jag i princip ha blivit idiotförklarad, och det blir jag säkert nu med, när jag skriver det här. Skillnaden är bara att nu mera bryr jag mig inte så mycket.

Jag skriver för att få utlopp för min frustration över att min tid är för kort.

Men alla har ju lika mycket tid... jag gör ju fel på något sätt som inte får den räcka till till allt jag känner att jag måste göra.

Nu har jag novemberlov och har sparat mycket till lovet. Saker som bör göras hemma och med barnen och människor jag bör hälsa på och ta mig tid till. Detta trots att jag helst av allt önskar mig lugn och ro. Jag drömmer om obokad tid, ensamma promenader, jag drömmer om stillhet. Träna. 

Träna har jag hunnit med både idag och igår, så det är jag hemskt nöjd med. Mycket positivt. Extra nöjd är jag när jag gör det tillsammans med min son så att vi kan vara nyttiga och umgås samtidigt.

Men nu har jag huvudvärk av stress. Det här känns inte bra. Vad f-n ska jag göra?

Dra i bromsen och bara säga: "Nej, nu ska jag vara ensam och göra det JAG vill."

Vilken svår balansgång!

Folk blir så klart ledsna om jag prioriterar bort dem. Hemmet och barnen måste skötas och få sitt.

Så kanske borde jag ändra inställning. Men hur gör man?

Hur gör man för att som en del andra tycka att ensamhet och stillhet är tråkigt?

Jag hör många som tycker att det känns tragiskt att sitta ensam en lördagkväll, för mig är det en favorit- lyx på hög nivå och jag förbannar mig själv om jag tackat ja till en tråkig fest jag inte alls känner för att gå på (så känner jag dock INTE för helgens 50-årsskiva... det ska bli sköj), när tiden är så dyrbar.

Jag har ju uppenbarligen svårt att få till det, tiden räcker aldrig till!

Blä. Sur.   

Jag är ett trotsigt barn som inte vill.

Ps... Nu tänker väl någon klok person att jag är underlig som har tid att sitta här och blogga, när jag är stressad. Då ska jag be att få tala om att det här är en antistressmedicin utan dess like. Att skriva är en enormt fin terapi för mig. Jag kan ofta SKRIVA bort huvudvärk (fast just idag lyckades jag inte- tyvärr).

Ååå, härlige Cornelis!

Jag lyssnade mycket på honom förr, brukade sjunga vaggvisor av hans musik för barnen när de var små och min grabb somande alltid tvärt till "Jag hade en gång en båt". Ögonen gick snabbt i kors och så... snark...zzZZZzzz.

Helt apropå min lilla kompis (Agda, se nedan) lyssnade jag just på Hennes låt =) av Cornelis. Den är ju bara för rolig!!!

Här är en annan goding!!!

Å snälla!!!

Låt mig få vara som jag är, med fel och brister!

Det är det som gör mig mänsklig; låt mig få vara tillräcklig, duga så här... älskad oavsett prestation!

Jag vill inte vara perfekt, kan aldrig bli... jag är så trött på det där... trött, trött, trött!

... är att min lilla bebis kör bil.

Hur kunde det bli så här? Är vi lika gamla nu, eller? ;)

Agda & jag.

(Fast egentligen heter hon Sven)

Veckans bästa, hittills!

Äntligen lite lov- och jag är sååå övermogen för lite roligheter och lättja.

Sara... Ska vi spräcka kjolen? (Ska ni ut till helgen din lilla partypingla vill jag med... bara se folk o skratta... Känner för det sååå. Å daaaansa!!! =) )

Jag tänker fortfarande på incidenten igår med den rädda kvinnan (se nedan).

Det är så fruktansvärt fegt att ge sig på sin kvinna på ett eller annat sätt, jag blir så förbannad så jag kokar. Bara mycket ynkliga män gör det, de som kanske inte vågar säga ifrån på minsta sätt till andra- utan tar ut sin frustration där de törs, ger sig på den som borde vara det dyrbaraste som finns, usch och tvi!!!

Att ge sig på en annan gubbe i samma storlek är illa det med, men inte lika ynkligt fegt som att attackera kvinnor och barn.

Att trycka ner en annan människa psykologiskt är för övrigt minst lika bedrövligt. Vad vinner man på att få en annan människa att känna sig dålig, värdelös? Jag antar att de som gör på detta vis tror att de i relation till "den dåliga" själva anser att de framstår som bra. "Bredvid henne- den där lilla värdelösa masken- är jag helt ok. Jag måste få henne att inse att hon är dålig, så hon får upp ögonen för att jag är bra".

Eller?

Jag är ingen psykolog, men det behöver man kanske heller inte vara.

Dålig självkänsla måste i alla fall vara en stor orsak. Det och problem med att uttrycka sig i ord, åtminstone när det gäller fysiskt våld. När orden tar slut, när man inte mäktar med att säga: "Så här känner jag... för att... och konsekvenserna blir..." blir man säkert hemskt frustrerad.

Och ett kontrollbehov. Att vilja ha kontroll och så märker man att kvinnan inte gör som man tänkt. Det blir säkert också frustrerande Att inse att hon är sin egen person som ingen äger eller kan styra över annat än genom vänliga handlingar. Genom att vara vänlig kan man binda en person till sig, men att hota eller tvinga någon till kärlek... Det säger sig ju självt: DET GÅR INTE!!!

Nåväl. Jag vet inte...Det är aldrig ok i alla fall. Aldrig ok att slå till en annan människa, dra henne i armen så hårt att hon får blåmärken eller trycka in henne i en vägg.

Det finns inga ursäkter, finns ingen som är så otroligt värdelös som person att hon förtjänar att få stryk.