Halloween.

Den här tiden är så speciell. Jag mår inte bra av mörkret, samtidigt är den här tiden lite mysig.

Det här spökiga passar mig. Min mormor berättade spökhistorier för mig när jag var liten,  jag älskade att bli skrämd.

Vad är det som gör att vi gillar att bli skrämda månn tro?

Eller vissa gör det.

Antar att det har med den där endorfinkicken att göra; adrenalinet som pumpar. En del av oss behöver det i högre grad, andra trivs bättre i det trygga invanda.

När jag blev äldre började jag se skräckfilmer, och det är fortfarande en favoritgenre. Det trista är att man blivit lite luttrad, skräms inte längre av så mycket.

Och jag fascineras av det övernaturliga. Jag är ingen naturvetare- utan tror på det. Inte allt, men en del.

Jag är helt säker på att detta liv inte är det enda vi har. Varför skulle det vara det, i min värld är det helt orimligt!

Det vore himla meningslöst. Dessutom tror jag på karma, vilket gör det svårt för mig ibland... jag kan nog vara för snäll, riskerar att bli utnyttjad. Eller jag vet att jag kan bli utnyttjad, har blivit det. Samtidigt som detta naturligtvis förgrymmar mig känner jag mig i ärlighetens namn nöjd om jag gjort mitt... jag har ju innerst inne den här övertygelsen- om att what goes around comes around och det lönar sig att göra gott, man får det tillbaka.

Lyckligtvis har jag jobbat mig ur den där överdrivet känsliga och empatiska sidan jag hade som mycket ung. Ååå, jag hade så dåligt samvete för allt och alla (jag var i princip världssamvetet personifierad) och tyckte sååå synd om alla möjliga individer. Detta blir ju dock enbart arbetssamt och är föga konstruktivt; det hjälper ofta inte att bara sitta och gråta...

(Ni vet att när Karlstad stod i brand 1865 började den känsliga landshövdingen gråta. Landshövdingen grät och bad, enligt sägen, medan biskopen svor och släckte. Biskopsgården står kvar än idag, landshövdingens bostad brann däremot ner.)

Dessutom jag kan nästan "se" (och då menar jag inte att jag ser det på ytan) på folk vid det här laget, eller känner igen dem ganska snabbt... de som tycks blanda ihop snällhet med dumhet, de som tror att de kan sko sig på andras godhet, de som "sätter sig på näsan på en" som jag brukar säga. 

Usch och tvi. Då stänger vi portarna rätt snabbt.