Idag, för 17 år sedan, blev jag mamma för första gången.

Ett av mitt livs största ögonblick när en liten svarthårig flicka tittade ut i världen.

Hon kom till världen med segerhuva. Det är ganska ovanligt att barn föds så, kan inte riktigt siffran men min dotter hade en del av fosterhinnan kvar runt huvudet och barnmorskan utropade: "Här kom en stor en, med segerhuva!"

Hov var lång och stor. Det är så typiskt mig, jag tar alltid till när jag gör saker. Har kanske blivit mildare med åren men när jag födde mitt första barn gjorde jag det på ett sätt som var typiskt mig. Hon kom en vecka före beräknad tid, såg ut som en tremånadersbaby med fullt av hår och så stor att jag knappt fick på henne den första uppsättningen kläder som vi hade köpt. Helt otroligt att inte hela jag gick itu.

Och hon har alltid varit mogen och försigkommen. Tidig med allt från att lära sig prata, läsa och gå till att inleda ett seriöst kärleksförhållande. Jag gissar att min dotter blir en tidig mamma. Ingen tonårsmor, det vet jag att hon inte har för avsikt att bli, det är alltid bättre, anser i alla fall jag, att skaffa sig en utbildning först. (Men det är upp till var och en, inte min ensak hur andra väljer.)

Trygg och stabil, med båda fötterna på jorden, har inte alls mammas lätt neurotiska drag... jag kan stressa upp mig, jag... Men sällan min Lilla Docka.

En riktig stjärna som alltid skött sig fint, klarat skolan bra och framför allt har en stark empatisk sida. Hon tycker inte om att tala illa om folk och säger tydligt ifrån om någon annan gör det.

Typen som inte skräms i första taget. När hon var liten hade hon glasögon. Förr var det ju så att en del kunde retas för detta men det störde aldrig min tjej. Hon satte stolt på sig sina nya glasögon och spatserade iväg till skolan. Kom hem och berättade att en kille kallat henne "Glasögonorm". Det gjorde han aldrig mer, ingen annan heller mig veterligen; exakt vad hon svarat minns jag inte men hon fortsatte stolt att bära sina glasögon, som hon uttryckte det "kunde hon inte själv rå för att hennes syn var dålig" så hon tänkte minsann inte ta några barnsliga glåpord på grund av det.

En stark tjej är inte alltid enkel att hantera för lilla mamma (som nu är en decimeter kortare än dottern) men jag är ändå glad för hennes skull.

Hon kommer att klara sig bra i livet, hon kommer att se till att klara sig bra i livet, för så ser det ju ut: Väldigt få av oss föds med en silversked i munnen. Vi får helt enkelt se till att göra det bästa vi kan- av det vi har, många gånger med mycket svett och tårar, något annat går inte att förutsätta.

Grattis grattis min älskade stora lilla Gumma   

Idag är ingen vanlig dag!