Mina flyttplaner vann motstånd, vill jag påstå när jag yppade dem imorse! Jaja, man vet ju aldrig... Dalarna är i alla fall ett ställe jag under ett bra tag känt för att flytta till. Eftersom vi har släkt där så är vi ju uppe i Falun några gånger per år. I Falun finns mycket gammal bebyggelse; det älskar jag. Och dessa faluröda hus på landsbygden, sjungande härlig dialekt och... jag vet inte hur jag ska beskriva det... det liggen något i själva atmosfären: trivsamt, gemytligt, helt enkelt.

Jag har alltid haft en massa i déer om saker jag vill göra, platser jag vill bo på. Drömmen, verkligen, men detta om något kommer väl med all sannolikhet att sluta som en dröm; är att jobba ett år i Afrika, undervisa och verkligen från insidan se en helt annan kultur.

Jag har ju varit i Nordafrika, men det var på semester och då blir det ju faktiskt en helt annan femma. Icke desto mindre intressant, dock...

Jag är så rädd att livet bara ska gå, för fort som bomben går det ju... och så har man inte sett något annat än Karlstad dag efter dag, och skogen på vägen till min vardag: Grums, där jag tillbringat fem dagar i veckan i tolv år. Tolv år!!! Det är ju jättemycket.

Förvisso har jag hittat på något nytt intressant projekt när jag försökt- så gott jag kan- att sätta mig in i det här med kommunpolitik. Så neeej- det är nog trots allt inte rätt tillfälle att lämna Karlstad nu... (Hahaha!!! Här svänger vi som pendlar!!! ;) Men jag har mina idéer, infall, drömmar, planer.

Vissa av dem förverkligar jag, andra får förbli just idéer, infall, drömmar, planer. Kanske fyller dessa sitt syfte också. Att drömma sig bort från sin egen vardag har sitt värde. Ibland behöver vi fly från verkligheten, som blir för jobbig, tråkig osv. Varför skulle annars filmer och böcker sälja? Snacka om underbar verklighetsflkt på hög nivå!!! Men, som sagt, i vissa lägen kan man ju ge sig den på att förverkliga drömmarna med. Kanske lyckas man, kanske inte. J-igt långt kommer man i vilket fall som helst med rätt vilja.

Jag har en köttfärs/kantarellpaj i ugnen. Denna kommer nu att avnjutas som lördagsmiddag.

Ha en skön kväll! ;-)

Som sagt: ett infall fick jag, att lämna stan. Fick en kommentar från en gammal vän som gjorde mig ännu mer sugen...

Och faktiskt är det inte bara ett infall. Det är något uttänkt sedan många år. Kruxet är ju bara att det är företaget Allan; inte riktigt gjort på en handvänning. Saken är för övrigt den att jag har två barn: 10 och 13 år gamla. Detta har fått mig att tveka. När jag var i den åldern var jag livrädd för att familjen skulle få för sig att flytta till en ny stad: Hujedanemej, att träffa nya kamrater osv.

Numera vet man ju, att det där går ganska fort. I allra högsta grad för unga människor, de anpassar sig snabbt. 

Så jaaa... mycket intressant tanke. Kommer verkligen på riktigt att "luska".

Kram igen

Jag har åkt på bacillusker; det gör jag väl alltid någon vecka efter att skolorna startar, "alla" träffar plötsligt "alla" och byter diverse bakterier.

Vet ni, go, vänner, vad jag fick för infall just nu?

Jo, jag skulle vilja rycka upp familjen, flytta till en ny stad och starta på en helt ny kula. Känns som om det börjar gå slentrian i mitt liv just nu. Jag skulle vilja se nya vyer. Inte för att det är något fel på det liv jag nu lever, men jag är en "vidare-människa". Som jag skrev i tidigare inlägg; inte typen som sitter vid lägerelden och njuter av det gamla invanda, av stillheten, utan den som håller sig i ytterkanterna. Som behöver kickarna.

Och just nu skulle jag vilja ha en förändring. I min fantasi finns Dalarna. Faluröda stugor med vita knutar... Vi har halva släkten där. Tänk att bara få lämna Karlstad för ett tag. Inte på en veckas semester, utan för något helt annat. Detta stannar förmodligen vid en fantasi, eller också är jag kvinna nog att ta tag i hela situationen.

Söka nya lärarjobb, träffa nya människor. Se något annat. För här, i det gamla invanda, är det lätt att "snöa in" i gamla, föga konstruktiva tänk; det är lätt att fastna i tankebanor som inte leder en centimeter längre och det är livet alldeles för stort för.

Ärligt talat funderar jag faktiskt; inte imorgon men kanske om ett litet tag, på att lämna stan.

Mmm... vem vet? Jag kommer härifrån, har alltid bott här och självklart skulle det vara kul att se något annat. Skulle faktiskt behöva lite nya vyer. "Because I'm leaving": låten dök bara upp i min skalle... "No room to grow"

Sov sött, alla <3

Miracle... du måste verkligen hållla ögonen på mig och se till att jag rör på mig!!! ;)  Det känns stressigt att få in "motion" på ett redan fullspäckat schema, men jag mår så bra av att röra på mig. Vi är ju gjorda för att vara i rörelse; att jaga vår föda och sedan äta den med njutning.

Vår rörelse; vårt arbete, sätter igång endorfinet. Inte sjutton fattar stenåldershjärnan att detta för länge sedan är förlegat. Att vi köper maten och äter oss proppmätta, utan att anstränga oss ett dyft.

Det leder bara till att vi mår allt sämre, tror jag.

Jag är en "kickmänniska". Behöver adrenalinet, endorfinet. Får jag inte det mår jag dåligt.

Har läst om detta någonstans, någon gång, fast i psykologiska termer som jag nu inte minns. "Kickmänniskor"  (fast det kallas något annat egentligen) är de stenåldershjärnor som går långt ut från lägerelden. Som tar sig till främmande marker och som mår bra av att befinna sig i ytterkanten. Som "kickar" på endorfinet som det nya, främmande innebär. Rädslan som övervinns.

Sedan finns det också de som njuter av stillheten; av att bara sitta vid lägerelden. Som inte har något alls behov av att ta sig från tryggheten, som finner harmoni i det de finner invant.

Tror att vi är skapta för dessa olika roller för att tillsammans försvara gruppen mot inkräktare. För våra hjärnor är kvar i stenåldern, det är jag helt säker på.

Ojojoj, vad jag svävar ut...

Ville egntligen bara säga att jag har motionerat idag, trots att det är en smula "full rulle" med allt annat. För att jag mår bra av det, av att "bekämpa latmasken i mig".

Citatet om latmasken kommer från dig, åter igen; älskade vännen Miracle.

Sov gott i natt! ;)

Var med min son på uppropet på hans nya skola imorse. Nu börjar han 4:an och min dotter går på högstadiet, så jag kan tänka mig att jag gjort det för sista gången. Följt med vid skolstarter, alltså...

Fick värsta svallningarna när jag var inne i sonens klassrum. Tror att jag befinner mig i någon form av förklimakterium, eller också har jag fel på termostaten: jag blir brännhet, känner mig som en bastu. Frågade bästa väninnan, vars dotter går i min sons klass, om det märktes att jag svettades:

"Joo, det syns..."

Jag blev t o m blöt i håret. Kände för att slänga upp fönstret, men då hade jag ju verkligen skämt ut sonen, så jag stod där och bara led. Och höll på att brinna upp. Detta har hänt mig också på jobbet, jag blir brännhet och illamående och frågar kollegor om det är varmt:

"Neej... det är lagom."

Ja, puh... myckat skall man uthärda. En av mina plågor i livet består alltså i att jag tror att jag skall brinna upp!!! =)

Sov Gott, alla klimakteriekärringar!!! ;)

Igår förmiddag var jag med och öppnade Kristdemokraternas valstuga på torget i Karlstad. Jag har aldrig valarbetat förut, men det känns som om jag fått fina mentorer, så det här skall nog lösa sig. Intressant värre, med nya erfarenheter. Alla partier har nu "slagit upp" sina valstugor på Karlstads torg, så jag föreslår att Du som läser tar dig en tur och kollar runt inför valet.

Stugorna kommer att bemannas av Karlstads kommunpolitiker från diverse färger. Det hela rör ju faktiskt Dig: du som bor i Karlstad. Det som beslutas kommer att beröra Dig, så din röst är viktig.

Själv är jag ju då Kristdemokrat, och hoppas innerligt att Du kommer att rösta på oss. Jag kan "från insidan" säga att Peter Kullgren, "ettan " på Kd:s lista i Karlstad, verkligen är så ödmjuk och vänlig som han verkar. (Han sitter ju på affischer all over the place i Karlstad.) En varm man.

Nåväl... tänk efter ordentligt vem Du ger din röst. Men kom ihåg att det faktiskt berör Dig. ;)

Jag är ju citatfascist. Svenskalärare blir gärna det... ;)

Råkade bara gå förbi min dotters TV (hon har en på sitt rum) och hörde något bra:

"Den viktigaste relation du någonsin kommer att ha, är den med dig själv."

Vänner kommer att komma och gå... Vissa; speciella kommer dock, förhoppningsvis, att bli kvar... män kommer att svika. That's life.

Men du har en viktig person kvar; den som står dig allra närmast: DU!

Ta hand om dig, finn harmoni och nöje i ensamheten och i ditt eget sällskap... Tider kommer att komma, då du inte kommer att kunna förlita dig till någon annan än dig själv.

...inget alls illa ment, men ibland kan det bara vara kul att säga/skriva saker som folk hajar till på. Se nedanstående inlägg: Att vara "stolt älskarinna" är väl en smula provokativt. Höll på att skriva att jag skojar, men det gör jag ju inte heller. Däremot roar jag mig med att skriva det som kanske inte förväntas. ;)

 För mig innebär ordet "älskande kvinna" för att förtydliga allt. Det är möjligt att jag har fel, att det inte alls betyder det egentligen, men detta var min definition av ordet. Jag stal för övrigt dessa ord : Mamma, hustru/älskarinna... osv från Gudrun Schyman. Hon beskrev sig själv så och jag tyckte det lät bra. Hennes syfte var att rangordna sig själv som människa: hon menade att hon i första hand var mamma, i andra hustru/älskarinna och så sa hon säkert något mera, men sist av allt kom "politiker".

Sedan revolterar jag kanske mot mitt eget ibland, präktiga, beteende. Inget illa ment mot väninnan som kommenterade, utan det är nog snarare en spark mot "gamla duktiga Bea". Som jag blir så innerligt trött på ibland. Pratade igår om att jag går i kognitiv beteendeterapi och är just nu i full färd med att rannsaka mig själv...

Jag tror att det händer något med oss kvinnor när barnen börjar växa upp, när vi hamnar i 40-årsåldern och inte behöver vara söta små duktiga tjejer längre. Männen är på en annan nivå; de har tagit plats sedan länge. Det här är ju en sanning: pojkar tar mera plats i klassrummet än flickor (rent generellt sett), pojkar som mår dåligt bråkar. Flickor blir tysta. Skär sig själva och vänder destruktiviteten inåt.

Det låter som om jag är värsta feministen.... Och det är jag kanske. Men jag tänker bråka på mitt sätt, om jag nu känner för det. Skulle aldrig falla mig in att vända det som andra lagt på mig, mot mig själv. Jag säger det inte för att verka stark och "duktig", för som sagt; den duktiga rollen är redan axlad, utan jag säger det till Er väninnor som läser för att ge Er styrka. Om männen kan; kan väl också vi! ;)

På tal om feminism, förresten: Feminister förväntas kanske inte bete sig som "urkvinnor." Min prototyp av feminister är kortklippta kvinnor, som klär sig som män. Detta behöver inte alls vara fallet. Själv är jag nog en av kvinnligheterna personifierad, men anser ändå inte att jag och mina ideal på något vis skulle vara mindre värda än de i kostym.

Må bara få påtala att Ni män är alldeles underbara. Tycker dock inte, att ni i egenskap av det manliga könet, är mera värda än vi. Hemskt att jag behöver skriva det. Det borde ju vara en självklarhet... :)