I början av 1900-talet växte två former av psykoterapi fram, psykoanalysen och beteendeterapin. Psykoanalysen grundades av Sigmund Freud utifrån hans kliniska erfarenheter med neurotiska patienter, och teorin gick ut på att mänskligt beteende till viss del styrs av omedvetna processer. Det terapeutiska arbetet gick ut på att identifiera dessa med hjälp av metoder som fri association. Psykoanalysen ligger till grund till det som idag kallas psykodynamisk terapi (PDT). Beteendeterapin, med förgrundsfigurer som John Watson och B.F Skinner, kritiserade psykoanalysen som "mentalistisk" och utgick i stället från det observerbara beteendet och inlärningspsykologiska upptäckter från experimentell psykologi, som principerna om klassisk och operant betingning. Beteendeterapins vetenskapsfilosofiska grund kallas för behaviorism.

Om beteendeterapin är det ena benet i KBT, så är kognitiv terapi den andra. Den grundades av Aaron Beck på 1960-talet. Beck var psykoanalytiker, och arbetade med patienter med depression. Han observerade att patienternas problem grundades i ett antal felaktiga antaganden om sig själva och omvärlden, och utvecklade en terapiform för att direkt adressera dessa.

Begreppet kognitiv beteendeterapi populariserades på 1980-talet, men vissa menar att den första KBT-inriktade psykoterapeuten var Albert Ellis som, bland annat var inspirerad av moderna och klassiska filosofer, utvecklade rationell emotiv beteendeterapi (REBT) under 1950-talet.^[5][6] Idag kan man med "kognitiv beteendeterapi" mena allt ifrån ren kognitiv terapi a la Beck (Beck använder numera själv begreppet "KBT") till beteendeterapi.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram, med terapiformer som acceptance and commitment therapy (ACT) och dialektisk beteendeterapi (DBT). Denna innebär delvis en återgång till den förkognitivistiska beteendeterapin, på det sättet att man inte längre försöker att direkt förändra kognitioner. I stället har man tagit mycket influenser från buddhistiskt tänkande, bland annat tekniker för att uppnå medveten närvaro och lära sig acceptera sina tankar.

Under år 2010 fastslog Socialstyrelsen efter intensiv kritik sina riktlinjer för behandling av ångest och depression. Resultatet är i hög grad ett förtydligande av de tidigare preliminära riktlinjerna, och innebär bland annat att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av lindrig och måttlig ångest och depression.

Lite historia om något som intresserar mig.

Jag går själv i kognitiv beteendeterapi, var hos min terapeut idag. Mycket intressant... Jag är hemskt intresserad av psykologi och "hur sjutton hamnade jag här?"

 Det jag tänkt behandla är mina sömnstörningar; min oförmåga att varva ner, koppla av. Jag lider av sömnstörningar och gräver för tillfället rätt djupt för att komma tillrätta med situationen.

Jag har bara varit där en gång förut, sedan blev det sommar, semester osv. Sedan var det dags idag igen. Ett halvår, sägs det, krävs för att komma till rätta med problemen.

En timme med en helt okänd man, som jag rent psykologiskt, som terapeuten själv uttryckte det: "tvingas klä av mig helt naken inför. Tycker du att det är jobbigt?"

Jaa, något fruktansvärt. Men också hemskt spännande. En riktigt kunnig person inom ämnet. Jag har många gånger tänkt att det vore hemskt intressant att få "gräva i mig själv." Och nu får jag göra det, fast helt enkelt är det naturligtvis inte. Varför har det blivit så här och vad kan jag göra åt det? Hur kan jag förbättra situationen?

Idag har vi klivit tillbaka till min barndom. "Den rädda lilla flickan, Bea" som fortfarande på något vis bor kvar i mitt inre, har idag, under en timmes terapi, mött den vuxna kvinnan Bea. Dessa två har resonerat, och det ena problemet efter det andra för mig har uppdagat sig. Allt tycks bottna i samma sak, men det tänker jag inte gå in på här. Som ett träd med samma stam, men med grenar åt flera håll.

Jag ser faktiskt fram emot att träffa den här kunnige terapeuten om tre veckor igen. Det här är intressant. Jag känner full tillit till samtalsterapi över huvud taget. Har vid tidigare tillfällen i livet, då svårigheter inträffat, gått i stödsamtal hos kuratorer. Det har gett mig en hel del, men jag må erkänna att det jag nu pysslar med, är något helt annat. Något djupare. Spännande...

"Den rädda lilla flickan Bea" får nu komma till tals. För första gången någonsin. Och nu kommer någon att lyssna på henne. (Pratar om en så låg ålder som 7-årsåldern nu).

Nu möter lilla osäkra Bea en tonårsmor, en vuxen lärarinna med kommunpolitiska intressen. Hon, den lilla, kommer att få berätta vad hon är rädd för, och hon, den stora, kommer att lyssna på henne och förstå hennes rädslor. Som fortfarande lever kvar.

Sov Sött! ;)