... Du har en fin Valborg! ;)

Själv har jag skippat valborgsmässoelden i år. Mina kids har firat med kompisar; nu är man inne i tonårsperioden... Min man gick dock upp till elden och kollade, men jag har pysslat med annat.

Jag 40-årskrisar, kan jag lugnt påstå.

Skulle bara inte stå ut en enda sekund till, vid den där elden på Stockfallet. Är så innerligt proppmätt på trygghetsnarkomanin, så det står mig långt upp i halsen. Som att käka sockervadd så tll den milda grad, att man slutligen kräks...

Jag har krisat vid så väl 20- som 30-strecket, så jag lär väl krisa vid 50-, 60- och 70- med. Om jag nu har turen att få uppleva dessa åldrar; man ska väl inte ta något för givet...

Men jag osar så uppenbart; nästan stinker 40-årskris. Det började med tatuering... Vi skulle tatuera oss, min vän Staffan och jag. Och förresten, på tal om det, så har jag med mediciner fått bort eksemen, så det kan nog gå vägen nu. :)

Däremot bär jag en massa fula ärr på armar, rygg och nederdelen av benen, som ett minne av vad jag genomlidit under hösten-vintern som gått. Som jag kämpat! Mot ångest, i höstas vareviga dag jag vaknade upp, och allteftersom tiden gått; allt mer sällan, och nu är den nästan borta!!! Ni fattar inte, "vanliga, friska människor" hur det känns att vakna upp på morgonen och tänka "Skit- nu har jag vaknat igen!!! Till denna j-a strid." Men en klump i magen, illamående och huvudvärk. Att inte få ner en tugga frukost, för då kräks man, och att "gruva sig" (som vi säger i Värmland), för lunchen, för man vet inte hur man ska få ner den heller, trots att man vet att man måste äta...

 I alla fall... Mina eksem börjar försvinna och bli till ärr (som jag nog får dras med ända tills jag solat bort dem i sommar) så vi kanske kan göra det nu, Staffan!!!

Usch, nu är jag trött på skrivandet, så jag avslutar nu, trots att jag inte skrivit färdigt...

och jag önskar Dig en fortsatt trevlig Valborgsmässoafton! ;)

... att jag faktiskt kan göra vad jag vill.

Så har jag inte tänkt förut, och att bli fånge i sina egna tankar, saknar väl totalt rimlighet.

Men det slog mig plötsligt, under dagen, att: "Bea, du kan ju faktiskt göra som du vill." Det finns inte längre någon/någonting som styr dig.

Och snälla nå'n... vad terapi jag har fått för att komma hit!!! En gång i veckan samtalar jag med en erfaren beteendevetare, och efter en tids samtal må jag säga att en helt ny värld har öppnats för mig.

"Jag är fri att göra precis som jag vill."

Och jag kommer att göra som jag vill.

Sov sött, får jag väl säga igen ;)

Jag var uppenbarligen på skrivarhumör idag; har nog bloggat vid tre tillfällen! :)

Samtalet med Dina fick "eld i röva på mig". Jag började genast kolla upp antagningspoäng o dyl, för eventuella framtida studier. Malmö eller Göteborg känns mest lockande. Fem år på tandläkarutbildningen. Det är för sent att anmäla sig till hösten, så det får i så fall bli efter jul. Kollade upp vilka bakomliggande studier som krävs- och jag har poängen. Det är nästan nu eller aldrig. Jag blir tyvärr inte yngre för var dag som går...

Jag var ju intresserad av denna utbildning som ung. Har förvisso världens mest givande jobb, men man kan tyvärr inte leva för att jobba...

Pengar betyder en del, trots allt, och vad jag än ska ta mig till- måste jag vidare. NU!

Får väl i så fall bara fundera på hur jag ska lösa allt det här familjära.

Ett alternativ är att mina barn bor kvar hos sin far under veckodagarna, för att fullfölja sin skolgång, medan jag skaffar en lägenhet och bor måndag till fredag där jag nu väljer att studera/kommer in, för att komma hem och leva familjeliv på helgerna.

Ett annat är ett barnen följer med mig, till en ny stad för fem år framöver.

Min man/barnens far är lärare i Karlstad, och nöjd med det liv som levs, så han lär stanna kvar.

Ja. Det ska bli intressant att se vad som händer och fötter.

Ett är i alla fall säkert: Jag måste vidare! ;)

Sov sött, bloggvärlden!

Jag svarar Dina i bloggform.

Ja, lärarna och sjuksköterskorna sitter i samma båt.

Sjuksköterskorna har ju för övrigt ansvar för medicinering och hela faderullan. Skulle kunna ta kål på folk om något gick snett...

Jag kan faktiskt förstå dem som väljer bort dessa yrken idag, till förmån för andra jobb. Hade jag varit ung igen, hade jag nog gjort detsamma. Varför gå tre-fyra-fem år på universitetet och få en lön som ligger ett par tusenlappar över dem som inte ägnat minsta svettdroppe över ett ynka universitetspoäng, när man kan välja något annat?

Tyvärr, tyvärr..

Ärligt talat, har jag faktiskt själv lite tankar på att läsa igen. Mina barn börjar bli stora, och det är ännu inte för sent. Tandläkarutbildningen jag som ung valde bort ligger ganska nära. Det kommer inte ske imorgon, men inom en inte alltför avlägsen framtid. Eventuellt. Specialpedagogik har jag också funderat på, om jag nu ska stanna kvar inom läraryrket. Det är också något som ligger mig nära. Har dessutom haft tankar på att fördjupa mig inom historieämnet. Jag tycker ju om att skriva, och när jag läste historia var jag inne på ett efter min lärarexamen söka vidare till forskarutbildningen. Hade t o m bestämt ämne för min avhandling,  pratat med min lärare om mina planer, och han kunde tänka sig att handleda mig.

Men så kom Elinor, och då ville man bara ut i arbetslivet; var ju tvungen att dra sitt strå till stacken för att försörja vår lilla familj.

Men som sagt- mina barn börjar bli allt mer självständiga...

Ha en jättemysig fredagskväll, Alla ;)

Läste följande, bl a, hos en kollega/vän:

(Källa: Regionala Nyheter)

Få vill bli lärare

- drastisk minskning av antalet sökande.

Lärarutbildningarna minskar i popularitet. En enda person har sökt till ämneslärare med inriktning mot gymnasieskolan, Samhällskunskap/Svenska på Mittuniversitet.

Ja, det stod en hel massa, men det här gör mig alldeles stum!

Vad i hala fridens namn är det som har gått snett?!

Alla har vi väl våra teorier, men det här är ju ett jättenederlag framför allt för våra skolbarn/ungdomar och deras föräldrar!

Att lärarnas status gått förlorad har jag skrikit om i åratal, men problemet är ju så mycket större än så! Det handlar ju om hela vårt framtida samhälle, då grunden till all kunskap förhoppningsvis läggs just i skolan. Sveriges framtid!!!

Skolan ska fostra kompetenta samhällsmedborgare (tillsammans med vårdnadshavare- naturligtvis) och här ska barnen/ungdomarna sätta rötterna till framtida kunskaper, vilket yrke eleven än må välja.

Jaa. Något har alltså gått fruktansvärt snett; vi har inte lyckats för fem röda öre!!!

Varför vill "ingen" bli lärare längre?

Det kan man ju fråga sig. Jag sitter inte på svaret.

Bara på de kalla fakta att så sent som i början av 90-talet sökte jag själv in till lärarhögskolan. Jag har inte siffran för alla inriktningar, men för att ta sig in på just den inriktning jag läste krävdes 4,2 i medelbetyg. Från treårig teoretisk gymnasieskola. Jag sökte också till läkare (där jag hamnade på typ 300:e reserv  =)  Där skulle man i princip ha 5, 0 i medel) och tandläkare, där den lägst intagna (på något universitet i Sverige- minns ej vilket) hade medelbetyget 3,9 från naturvetenskaplig eller teknisk gymnasiesutbildning. 

Det var alltså ganska svårt att ta sig in på lärarhögskolan för mindre än 20 år sedan. Jämför exempelvis lärarlönen med tandläkarlönen. Nu antar jag att deras jobb är hemskt krävande, men jag kan så här i efterhand säga, att jag åtminstone rent ekonomiskt, drog en rejäl nitlott när jag nobbade platsen på tandläkarutbildningen.

 Å andra sidan är det ett stimulerande jobb jag har.

Men det räcker uppenbarligen inte, för att locka nya studenter till ett av Sveriges viktigaste yrken.

Vad i hela fridens namn är det som har hänt?!

???

... har jag fått idag, trots att jag kommit ett år närmare döden! :)

Jag har fyllt år; den 26 april är min dag på året och idag har jag blivit uppmärksammad av nära och kära, vilket känns roligt!

Bäst idag var nog när det ringde på dörren och en okänd man stod utanför med en bukett blommor. Det var ett blombud, som kóm med en vacker bukett från min pappa och Gull-Britt. Tusen tack, fina ni! Jag blev så glad! Det är så speciellt det där, just när det kommer ett blombud, som frågar: "Är det Beatrice Wiik?"

Då känner man sig som en riktig prinsessa! :-)

Jag minns när jag var liten och mina föräldrar gav mig blommor via ett bud: Det ringde på dörren och där utanför stod en karl, och jag blev hemskt blyg när han frågade om jag var Beatrice Wiik och överlämnade en blombukett till mig. Jag fattade verkligen inte hur det där gått till! Hur sjutton kunde han veta att jag fyllde år just idag?!

Tackar ödmjukast för alla fina hälsningar jag fått överallt!

Alla goa Facebook-kamrater, tusen tack för att ni uppmärksammat mig så idag! Det gör mig så varm och glad!

Jag vet inte vad det här är för blomma. Bilden är tagen i Skottland. Den påminner i alla fall om orkideen, min älsklingsblomma.

Den här är till Dig, som uppmärksammat mig idag!

...Som gjort att min dag blivit lite ljusare!

Varm kram, Bea

Sitter här vid datorn, mitt i sena natten, såg att jag fått Facebook-hälsningar... Idag är ju ingen vanlig dag, förstår ni, idag fyller jag år. Jag fyller 19 ungefär. =)

Sitter här med örhängen och halsband (som matchar mitt armband) och speglar mig i dessa, som jag tycker är så fina och som låg på mitt köksbord när jag kom hem från Sälen-som en födelsedaspresent från kattvakten. :-) Och utan Gittis skulle mitt liv vara bra mycket fattigare. "Om Du inte finns till- vad ska jag göra då?" (Från en gammal låttext som dök upp i min hjärna.)

Eftersom jag nu anser mig befinna mig i 19-års-åldern :-) måste jag berätta om något roligt som inträffade under Sälenresan.

Igår, när jag gick mellan slalombacken och stugan, kom det en vit bil. Bilen stannade till, och jag hörde en vissling. "Visslar de efter mig?" Ja, det fanns ingen annan där, så de måste ha stannat upp och visslat efter mig.

Jag gick bara vidare, vågade inte titta. Snälla nå´n- jag har inte blivit visslad efter sedan eldkvarn brann. Män i min ålder stannar vanligtvis inte och visslar efter kvinnor de finner attraktiva.

Så slog det mig plötsligt att grabbarna nog på håll visslat efter fel person. MIn tonårstjej är vacker, och kan säkert ha blivit inspanad. Så kommer det en på håll liknande, som går mot samma stuga, med samma gångstil och samma mörka hästsvans... jag måste ha sett ut som Elinor på avstånd. Det var förmodligen henne grabbarna visslat efter; tur att de inte kom nära:

"Oh, sorry, frun"... Eller kärringen!!! =) Det var din dotter vi var ute efter, inte dig!!!

Men jag hann njuta ett tag...

:)

Jag är ganska nyligen hemkommen från några fina dagar i fjällen. Återkommer med bilder när jag hunnit ladda ner dem. Det har i alla fall varit jätteskönt! Hoppas att ni haft en bra påsk med. Nu kommer våren, nu kommer värmen och ljuset. Nu kan det bara bli BÄTTRE!

Läste i Aftonbladet; någon kvinna bloggade ilsket om påsken och våren. Hon menade att "påsken är skräckhögtiden då kärnfamiljerna bråkar som mest mellan laxen och påskgodiset. För att sedan lägga ut fina bilder här och var om hur otroligt trevligt allt varit."

För några år sedan hade jag med all säkerhet också reagerat så här. Numera har man väl lärt sig att saker och ting inte alltid är som de ser ut, och för många är det en sköld att sätta upp en fin fasad. Förvisso lätt genomskådad, men livet tycks ofta enklare om man håller ansiktet utåt.

Så tyckte nog jag också, om livet i stort- tills jag drabbades av en utmattning. Då betyder det inte lika mycket längre, vad andra tycker. Då värderar man plötsligt andra saker: Man längtar bara efter att vara frisk. Eller ja- vilken sjukdom man än har, har man nog en önskan som står över alla andra. En önskan att bli frisk.

Sedan finns det säkert en hel massa kärnfamiljer som faktiskt är så lyckliga som det ser ut- och det är väl bara roligt!

Så: nej, inga vårdepressioner för mig!

 Och jag tycker fortfarande mycket om påsken!

Hoppas du sover gott i denna sena timme! ;)