... på falska egon!

Jag har egentligen god lust, just nu, ska jag säga er, kära Facebookkamrater, för det är väl ni som läser, att ringa upp ett stort ego, be honom ta sitt dubbelspel och bara dra till en plats där han aldrig mera syns. Men jag gör det inte; jag låter det bara vara, men är tacksam över att jag vaknat till liv. Insett att: "va tusan... sluta!!!"

Så ledsen jag varit, och flera med mig, över hur folk beter sig.

Hellre då, tror jag, en riktigt kantig typ, som är ärlig, än en som smygfiser.

 En smygfisare som inte törs stå upp för sina tankar, åsikter, känslor, utan som flyr när det brinner i husknuten. Räddar sig själv helt enkelt. Skiter i omvärlden.

Ja, jag vill inte skriva för mycket, då detta inte bara läses av mina vänner, utan säkerligen också av de som är mindre bekväma med mig- men det är så otroligt gött att få skriva av sig! Så skönt att få sätta ord på allt och bara gå vidare. Lämna skiten bakom mig. Lämna människor som inte respekterat mig, som sårat mig.

 Säkert inte med vilja, men det blir ju så ändå när man inte fixar att vara ärlig.

Alternativt leker- utan att vara man nog att ta konsekvenerrna.

 Jag skriver rent allmänt, om folk jag stött på i mitt liv, och det här kan vara i princip vem som helst. Det finns "smygfisare" överallt, ska ni veta...

Jag är sååå otroligt tacksam över alla de vänner jag har, som rakt upp-och-ner står för vad de tycker.

Som inte hymlar, smyger, eller döljer. Som har modet.

Modet som krävs att bara vara sig själv.

Sov Sött, Alla, o ha en fortsatt fin Valborgsmässoafton! ;)

... som överträffar det där med att finna nya, innerliga vänner.

Jag har nyligen funnit en sådan. En liten väninna som jag känner igen mig så i.

Hahaha... igår var vi ute på galej och kom hem med varandras jackor. Ja, då kan det inte ha varit helt nyktert...

Lotta ringde mig idag och frågade om jag hade hennes svarta skinnjacka här hemma. Hon hade nämligen åkt hem iklädd min!!! Och när jag tittade efter- ja, det var inte min skinnjacka som hängde där i hallen. Så j-a galet! :)

Nu när jag har mina underbara ungar, fina vänner- och ja, jag är ju dessutom "kattmormor". De sover i min säng, de små liven, fyra små ulltussar. Ja, i alla fall... Nu börjar jag känna mig redo för Kärleken. Tror jag. Vill bli så där tokkär igen!!! Så där galet betagen, ni vet ... så ett sms eller ett telefonsamtal gör hela dagen. Jag har inte varit galet förälskad så många gånger i mitt liv. Jag är inte den som går och blir småkär i allt och alla, utan när Han kommer, ska det verkligen vara något alldeles extra, annars kan jag lika gärna vara singel.

Jag har massvis av kamrater som lever i relationer där de tar det, helt enkelt, trots att det inte ger något. Har så svårt att förstå hur de tänker. Jo, barnen, det är en sak. Så levde jag länge, i slutet av mitt fd äktenskap. Vi höll ihop för ungarnas skull, trots att glöden mellan mig och exmannen hade slocknat. Med facit i hand som skild, kan jag nog påstå att det där var ett ganska korkat resonemang. Att se en hukad mamma i en relation hon inte trivdes med, var sämre, det har båda barnen bekräftat, än en levande morsa med glöd i. Detta trots att hon inte bor under samma tak som pappa. En glad mamma, helt enkelt. Som orkar mer, skrattar mer, har mer tålamod.

Så, som sagt... jag är singel jag. Och längtar efter att bli galet kär!!! ;) Men jag tänker inte hoppa på tåget en dag för tidigt, det förvånar mig inte om jag fortfarande är singel om ett år. Jag tänker nämligen inte ge bort mig själv till vem som helst. Roa sig kan man ju alltid göra, men Den där rätte väntar jag tåligt på.

Sov Sött, Världen! ;)

Hm... törra fröken ibland.

Det där med särskrivning betyder nog en del, trots allt... Eller hopskrivning.

Jag har alltid fascinerats av ord. Ord på alla språk. Jag gillar att leka med ord; pratar alla möjliga löjliga språk... Typ rorövovarorsospoproråkoketot. Kokanon dodu dodetot?

Jovisst, barnsligt...

Men det är väl så barn lär sig. Leka med orden.

Idag har det varit min dag, och jag tackar Alla som uppmärksammat mig!

F-n, jag har inga alls problem med att ta mig ett år närmare döden.

Jag är från hjärtat bara stolt.

Jag har också varit 25, och Ni är gudomligt vackra- donnorna! ;)

Ta vara på den där tiden- den kommer aldrig mer igen! :)

Ni kommer hit en dag, Ni med.

Inte för att jag är lastgammal, men jag bär rynkor och valkar med heder.

Jag får lov att acceptera att ämnesomsättningen avtar, parallellt med de 40.

Jag skulle inte vilja se ut som en ung flicka igen, för det där har jag ju redan gjort.

Det finns något som är mera betydelsefullt, och det kommer Du att upptäcka med åren.

Tryggheten, säkerheten, modet.

Det är häftigt! :)

Sov Sött; Alla!!! ;-)

Har sen lunch, och känner att jag måste meddela mina kära Facebook-kamrater att jag blev "kattmormor" i morse! ;-)

(om någon som inte är min Fb-vän skulle råka läsa här, så är min blogg direkt kopplad till mitt Fb-konto o det är väl där mina läsare finns, förstår jag, bland mina goa vänner!)

Min Tessan har fått fyra underbara ungar!

Två helvita, hon är själv vit, en röd-creme-färgad och en svart/grå. :)

Jag har bara träffat dem en liten stund, men jag har "hälsat" på dem alla (var tyvärr tvungen att åka till jobbet se´n, men Tessan klarar dem själv antar jag)... Längtar hem!

Mycket stolt mamma, kan jag meddela!

Well well, antar tat jag måste återgå till jobbet, men jag ville berätta!!! :-)

Ha en fortsatt fin dag, Alla därute!

Inlägget jag skrev nedan, ledde mig till nästa tanke.

Må jag här och nu få skrika ut mina tankar för dem som fortfarande anser att "Sverige ska tillhöra svenskarna".

Hjälp, vilken föråldrad syn!

Jag bor i en stadsdel, som är ganska invandrartät. Kronoparken. Jag bor förvisso i "det vita radhusområdet" men tvärs över vägen bor många invandrare. Kronoparken har genom tiderna blivit kallat "Persiska viken" eller "Pakistan". Nedlåtande...

Och?!

Vad skulle det vara för fel med att komma från Pakistan?

-Jag har verkligen ingen aning...

Vad i hela fridens namn gör mig, som infödd värmlänning, till en bättre människa, än den som är kurd?

-Mycket underligt resonemang.

Två av mina allra bästa väninnor är av utländsk härkomst.

Tänk om jag varit så inskränkt, att jag nonchalerat deras vänskap bara för att de inte är svenskfödda- tänk så mycket värme jag gått miste om då! :) Det hade varit hemskt tråkigt, faktiskt.

Go Natt!

Läste i Aftonbladet att Carola Häggkvist åkt till Sydafrika och adopterat en dotter.

Carola är 45 och singel, men hennes längtan efter ett nytt barn blev så stark att hon adopterade ett. Flickan är ett "hittebarn" och jag är säker på att hon kommer att få ett bra liv här.

Härligt, tycker jag! Carola och hennes tjej kommer säkert att få ett bra liv tillsammans. Hade jag inte redan haft två ungar, som jag är nöjd med, hade jag själv gjort samma sak. Att vara ensamstående mamma, går det med. Carola menade att hennes starka sociala nätverk gjorde att hon kände att hon skulle klara av det, och jag säger samma sak. Utan mina släktingar som ställer upp, hade allt varit hemskt mycket kämpigare, att ensam fostra två guldklimpar.

Att vara mamma är verkligen det vackraste jag upplevt!

Karlarna kommer och går, höll jag på att säga, men nej- så illa är det väl inte ;), men kärleken till sin avbild, vare sig det rör sig om blod eller inte- överträffar allt för mig.

Ha en fin lördagkväll! ;)

... idag är det bara vi två... (Ulf Lundell)

Lundell är en av mina stora favoriter.

Barnen har åkt till sin pappa. Här sitter jag och myser i TV-soffan, med katten som troget sällskap.

"Idag är det bara du och jag, Sotis" :)

 Hennes syster är dräktig. Kattungar väntas om en vecka, ca. Leveransklara i juli.

Hör av Dig, om Du är intresserad av kattunge.

Mamman; min Tessan är kritvit, halvbirma, jättesocial och mysig. Pappan är norsk skogskatt, så det kommer nog bli fina ungar. För mig känns det viktigt att de kommer till bra hem, viktigare än själva pengasumman för dem. Men jag kommer att ta några hundralappar i betalning, som en markering för att jag vill att deras nästa ägare ska vara seriös. Välkommen, framöver, om nu någon är kattsugen...

Själv skulle jag aldrig kunna leva utan dessa underbara varelser.

Min exman fick två på halsen i samband med vår skilsmässa förra året. Vi hade två bondkatter, Nisse o Smulan- ja, fast egentligen var väl det hela min idé, det där med katter, jag hade en innan också. När jag skulle flytta tog jag med mig katterna, men de skulle prompt hem till sitt gamla hus, de skulle minsann inte flytta på sig...

Så historien slutade med att exmannen, som bor kvar i huset, fick mina katter på halsen.

 Så nu bor de där, med honom.

Kommer jag dit någon gång, rusar båda till mig, så de har inte glömt mig. Men de skulle prompt bo kvar i sitt gamla hus och jag antar att de har det gott där de är.

Gammal vänskap...

Jag har en gammal väninna, som jag känt i princip genom hela mitt liv. Vi har delat många hemligheter, glada och tråkiga stunder. Växt upp tillsammans, tjuvrökt, pratat, skrattat, dansat, sovit och hånglat (ja... inte med varann, då... vi är båda heterosexuella:) på nattbussen till Vålberg genom vår glada ungdom. Så j-a roligt att du fortfarande finns kvar, Malin!

Sov Gott; Alla!

... att jag skulle börja blogga igen.

Än mindre ta del av Facebook-världen.

Jag hade gjort det där, tyckte jag och jag står för att jag är innerligt trött på det där ytliga "visa-upp".

Men så gick jag in här på bloggen med anledning av att jag efter påsklovet kommer att jobba med "sociala medier" (dvs facebook, bloggar, twitter mm) i en av klasserna. Likaså återaktiverade jag mitt Fb-konto. Jag är en sådan j-a tekninsk nörd, så jag tog mig inte ur Fb under kvällen, men återgick dagen därpå för att fortsätta.

Men- så hade jag fått fina kommentarer i form av "Välkommen tillbaka" och ja... då ändrade jag mig.

Faceboook är uppenbarligen mer än jag tänkt mig. För tusan- här finns ju mina vänner.

Jag kommer säkert inte logga in särskilt ofta, men det är gött att veta att jag har Er här på plats. <3

Ganska enkelt på detta vis att skicka ett simpelt meddelande. Så jag stannar. :)

Ska berätta en hemlis för Er därute... när jag ändå är igång. ;)

Jag är ju skild. Men när jag gifte mig, var det jag som friade. Och, ja... jag blev gift.

Men jag vill sända en hälsning till alla män som "går på".

Som böjer Er på knän och friar- och skulle Ni få "nej" är ändå hälften vågat hälften vunnet. ;-)

Stor eloge!

Jag är från hjärtat trött på alla som går runt...

Så mycket energi man kunde sparat.

Hoppas Du redan sover sött!

Kram, Alla Facebookvänner... gött att Ni finns där <3