Idag har jag shoppat lite. Skönt att passa på och åka ut till köpcentret när det är sol, för då är det inte lika mycket folk att tampas med. Puh... långa köer, trångt... bättre kan man ha det.

Saken är bara den att jag är en riktig vimsmaja, så jag får verkligen kolla två gånger när jag provar kläder, så jag inte har på mig något plagg ut. Det vore verkligen typiskt mig- prova och prova, av och på- och sedan gå ut med något litet linne eller så och åka fast för snatteri. Hualigen... det skulle ju verkligen inte gå att bortförklara "Jag glömde bort att ta av mig kläderna jag provade", vem skulle tro på det? De som känner mig skulle förvisso inte bli ett dugg förvånade, men man kan ju inte säga så till någon helt okänd människa. Så jag får alltid dubbelchecka när jag går ut ur klädbutiker.

Läste ett så klokt citat hos härliga Luvcatz, så jag var tvungen att sno det:

(Hoppas det är ok, Luvcatz)  :)

"Allt som är roligt är antingen omoraliskt, olagligt eller fettbildande".

Det tyckte jag om, det är ju så det är. (Jag är inte riktigt så genompräktig som jag kanske gjorde sken av i nedanstående inlägg, sååå duuuktig skolfröken: "Jag gör som man ska jag, minsann!!!"

Ja, ibland är jag himla duktig, och jag tycker om när man gör som man säger, dvs inte säger en sak och gör något helt annat... det gör mig nervös.

Men jag är inte genompräktig jämt, vem är det?!)

I alla fall... Det är ju så, att det som är gott ofta är "dåligt." Har verkligen suttit och funderat över vad som egentligen är nyttigt och gott. Det enda jag kunde komma på som frestar lika mycket som något onyttigt är jordgubbar. För visst är det bra mycket mer frestande med choklad och glass än ett äpple och en morot? Eller lite sparris kanske?

En annan grej som jag verkligen gillar, och som bara är genomnyttigt är mina högt älskade promenader.

Dagens höjdpunkt ofta, då släpper stressen och endorfinet kör igång, eller vad säger man... börjar pumpa.

Och nu är det dags igen... för en liten endorfinkick.

Lovely i den ljumma kvällen.

Alla dessa avbrott i vardagen i maj... gör så att man orkar med.

Läsårets mest hektiska månad. Mitt liv är indelat i läsår och teminer med jullov och sommarlov emellan. Så har det alltid varit. Jag har aldrig tagit mig ifrån skolans värld- blev kvar i denna kultur som andra människor nog kan uppfatta som rätt egen. Fast det förstår ju inte jag; jag är ju mitt i.

Mitt i betygsättning, utvecklingssamtal och nu i terminsslutet studieresor och mina timmar är indelade i lektioner. (Åtminstone till vardags... ;)  )

Skolans värld kanske är stelbent och en aning konservativ, men det är en trygg och ärlig värld, där man gör "som man säger".

En något präktig, men pålitlig kultur.

Jag är allergisk mot alla dessa muppar jag stött på, som säger en sak- men gör en annan.

Det är det värsta jag vet: Lova guld och gröna skogar utan att ens kunna uppfylla hälften.

Då är det väl ändå bättre att bara hålla klaffen stängd, inte så mycket begärt?

Men idag har jag vilodag- och det är så infernaliskt skönt.

Ju mer livet spinner på, desto mer välbehövlig är vilan. Jag märker det allt tydligare för varje år som går- och det är väl det som är att bli äldre... att lugna ner sig en smula.

Här skiner solen idag igen och jag ska ut och njuta av den uuuunderbart ljumma kvällen.

"När du gått så långt

att du inte orkar

ett steg till,

har du bara gått

hälften så långt

som du klarar av."

Grönländskt ordspråk

Jag satt just och tyckte synd om mig själv. Jag har ont i kroppen, inte bara i magen, som vanliga kvinnor har vid mensvärk, utan jag ska naturligtvis vara värst och ha ont i hela kroppen, jag!!! =) Jag mår verkligen fysiskt illa, svagt, men i alla fall... det sitter som en klump i halsen, vilket gör det svårt att dricka kaffe och då är det ju katastrofläge! ;/ Och smärtan i magen går ut i benen, så när jag har mensvärk har jag alltid ont i benen också, ja, det är som jag säger... jag ska vara värst. Kroppen känns precis som om jag varit på världens fest igår, det är som att vara riktigt f-bannat bakfull, fast jag inte ens haft det nöjet. Och dessa fruktansvärda humörsvängningar, så jäkla påfrestande, säkert också för omgivningen. Jag svänger om som en pendel, på två minuter är jag jättearg, sedan går det över. Det sägs att redan de gamla grekerna forskade om vad som hände med kvinnors humör vid pms, jag förstår inte varför man inte uppfunnit något mirakelpiller som bara jämnar ut humöret. Å andra sidan ska man väl inte ta piller för att bli glad, har man något att vara ilsken över är det väl sundast om orsaken kommer upp till ytan. Fast det är slitsamt att vara arg. Hmmm... :/

Men i alla fall. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Jag läste just om en kvinna, en ung kvinna, som bloggar om sin dotter- som hon just förlorat. Om sorgen. Ger mig lite andra perspektiv på tillvaron; det är ju nästan oförskämt att sitta här och klaga och gnälla över lite mensvärk.

(Men jag kommer inte gråta när jag har gått igenom klimakteriet, allt måste bli tjugo gånger enklare utan dessa hormoner som far runt i mig och retar mig så till den milda grad att jag verkligen får ta tre djupa andetag emellanåt, för att inte flippa ur och bli totalt galen).

Regn i Karlstad idag, men vi får hoppas på vackert väder inför morgondagen, för då ska vi ha loppis, en kollega och jag.

"Tycker ni inte det är pinsamt att stå och sälja en massa saker, tänk om ni ser någon ni känner?!" undrade en annan kollega.

Och jag är väl som jag är, men jag förstår inte alls vad det skulle vara för pinsamt med det- det skulle bara vara roligt att se någon man känner. Vi har så mycket prylar som vi samlat på oss och jag älskar verkligen loppistanken- ÅTERVINNING. Det känns sååå bra att inte bara köpa och köpa, en massa skit som aldrig används- för att sedan bara slänga. Oanvänt. Jag säger inte att det är skit som vi säljer, då skulle vi aldrig sälja det, utan det är bra saker som inte används av oss längre- och då är det bättre att det kommer till nytta någon annanstans. Hos någon som uppskattar det. Haha!!! :) Det är som med gamla ex. De är inga skitstövlar bara för att inte jag längre vill ha dem, men tröttnar man på dem är det klokare och bättre att någon annan kvinna tar över- någon som uppskattar dem. =)

Nu... flera timmar efteråt fattade jag förresten på vilket sätt det skulle kunna vara pinsamt att ha loppis (som den tredje kollegan menade). Jag är inte så snabb, hihi! :)

Det kanske ser ut som om Grumslärarna (nu blir vi ev tre stycken) är så fattiga så vi måste sälja allt vi äger på loppis. Det vore å andra sidan enbart bra, blir kanske en tankeställare för allmänheten: Nu är det verkligen på tiden att lärarlönerna höjs, nu svälter de stackarna! ;)

Det var så ljummet och ljuvligt ute ikväll, så det var helt otroligt.

Syrénerna har slagit ut, och jag var bara tvungen att gå fram och bara luuukta på en lila syrénhäck på vägen. Måste vara en av de mest underbara dofter som finns. Doften rymmer så mycket: Så mycket skönhet och så mycket av den där känslan av förgänglighet; den här tiden, då syrénen står i blom... så kort, så kort.

Nästan lite kusligt. Det går så fort och vi har så brått med allt som måste göras. Så brått att vi nästan bommar allt det vackra, det går oss förbi helt enkelt, medan vi hastar med vardagsbestyren, grunnar över alla problem som måste lösas. Så typiskt oss små människor. Vi fattar nog inte riktigt vad vi har, vi har skallen så full med en massa trams istället. Kanske är det enklare så. Kanske gör det för ont att inse vad som egentligen är betydelsefullt; det är på tok för stort, för ogreppbart. Övermäktigt och svårt att hantera.

 Så det kommer över oss en kort sekund- det är allt vi klarar av.

En kort sekund med näsan i en syrénhäck alldeles utanför mitt hus, innan jag hastar vidare hem- och tar tag i tvätten.

Vi människor är ett lustigt släkte. ;-)

... Och vad jag älskar att skriva <3

Kvinnan är oberäknelig, sa någon till mig en gång och jag får väl hålla med.

Helt plötsigt vaknar jag klockan sex, pigg som en lärka. Brukar alltid vara stendö' på morgnarna annars, men jag upphör aldrig att förvåna mig själv!!! =)

God morgon Världen, det ser ut att bli vackert väder i Karlstad idag så det får bli klänning för min del... jag har inte kommit så långt än, att jag hunnit klä på mig utan sitter här med min ljuvliga kopp kaffe i soffan och iakttar mina tre vilddjur till katter medan de far runt och jagar varandra.

Jag tror jag ska ringa min kollega som jag samåker med och kolla om han vill åka till jobbet lite tidigare idag, jag har massor som ska göras och det är så skönt att få undan saker. Har en del samtal att ringa, men å andra sidan kan jag ju inte börja ringa runt till folk klockan sex på morgonen, misstänker att de skulle bli rätt trötta på mig då.

Aproå att kvinnan är oberäknelig- ja, det är hon minsann, kom jag på ett sämre citat på samma tema:

"Lita aldrig på någon som blöder en hel vecka i månaden utan att dö"

Ja, visst är vi mystiska. Men inte opålitliga för det.

Min dator bara tvärdog så nu använder jag sonens för att skriva.

Så starkt är mitt skrivarbehov... jag ger mig inte, ens för att datorn läger av. Då löser vi det på annat sätt. Fast jag måste så klart fixa min lilla älskade dator- om det går, för på den här kan jag inte lägga in bilder.

Förgrymmat också att jag hann göra ett läxförhör på den trasiga datorn, utan att skicka det till min mail- för nu måste jag göra om det.

Men men... shit happens- och är inte problemen större än så är livet rätt ok.

Det är så otroligt stressande med människor som blir galna över småsaker... finns nog inget som gör mig så illa till mods. Eller, jo, det finns det säkert, men det är mycket olustigt. Det hjälper ju inte att bli galen för att datorn stendog med alla mina bilder och ett nyss färdiggjort arbete- skulle det hjälpa att skrika och svära vore det en sak, men nu gör det ju inte det.

Att höra människor skälla på ungar som av misstag gjort just ett misstag är också vidrigt.

Man vet mycket väl, barn som vuxen, att man inte får spilla mjölk på fina mattan. Man gör det ju så klart inte med avsikt. En helt annan sak om ungen frivilligt ställer sig och häller ut ett mjölkglas, men misstag sker. Av oss alla.

Det är därför vi är människor, med fel och brister- och inte perfekta gudar.

Och det finns ingen som kan tukta en annan människa att bli foglig, man kan inte skälla på någon- för att man inte får kärlek.

Respektera din avbild så lovar jag att du kommer få respekt tillbaka.

Vänlighet föder vänlighet, och kärlek föder kärlek.