Det var så ljummet och ljuvligt ute ikväll, så det var helt otroligt.

Syrénerna har slagit ut, och jag var bara tvungen att gå fram och bara luuukta på en lila syrénhäck på vägen. Måste vara en av de mest underbara dofter som finns. Doften rymmer så mycket: Så mycket skönhet och så mycket av den där känslan av förgänglighet; den här tiden, då syrénen står i blom... så kort, så kort.

Nästan lite kusligt. Det går så fort och vi har så brått med allt som måste göras. Så brått att vi nästan bommar allt det vackra, det går oss förbi helt enkelt, medan vi hastar med vardagsbestyren, grunnar över alla problem som måste lösas. Så typiskt oss små människor. Vi fattar nog inte riktigt vad vi har, vi har skallen så full med en massa trams istället. Kanske är det enklare så. Kanske gör det för ont att inse vad som egentligen är betydelsefullt; det är på tok för stort, för ogreppbart. Övermäktigt och svårt att hantera.

 Så det kommer över oss en kort sekund- det är allt vi klarar av.

En kort sekund med näsan i en syrénhäck alldeles utanför mitt hus, innan jag hastar vidare hem- och tar tag i tvätten.

Vi människor är ett lustigt släkte. ;-)

... Och vad jag älskar att skriva <3