Jag har just hunnit sätta mig ner. Det är bra när det går i ett, då har jag ingen chans att känna hur trött jag egentligen är. ZZzzzZZ... För trött är jag. Ska bli sååå skönt att bara kolla lite film mu, sedan sussa.

Har kört killar fram och tillbaka under kvällen, slögått på Bergvik i samma veva som jag hämtade ut medicin åt stackars nykastrerade Mimmi (hon har ont- det märks) och det var så skönt att bara mållöst strosa omkring under tiden som jag väntade på att hockeymatchen som min son med kamrat var på, skulle vara slut. Köpa en diskborste- en rosa och två små ljuslyktor till nedsatt pris. Mycket avstressande. Och jag har haft lite guldtid med en trevlig person. Lite testosteron kan sitta bra i vinterkylan. Piggar upp.

Och så har jag skällt ut en person. Ångrar det inte en sekund, även om jag skulle ha kunnat bita ihop och vara vanligt snällt svensk. Som jag många gånger är (man måste trots allt välja sina strider annars är man snart i krig på alla fronter! :/ ) Som inte säger något- som tycker att det är pinsamt med högljudda diskussioner där folk runtomkring tittar till. Jag skäller sällan ut personer annat än i uppfostringssyfte vad gäller mina egna eller andras barn. Och det är sällan jag behöver skälla på dem. När jag väl gör det, gör jag det av långsiktig välmening. Det är min f-bannade plikt att som vuxen sätta ner foten när det går över styr- och det kallas att fostra, så jag tror inte jag är någon klassisk grinkärring som går omkring och skäller åt alla håll.

Men det här var en vuxen människa och det var befogat.

Tvi vale vad trött jag är på griniga människor!

Vad trött jag är på folk som tror sig sitta i en sits där de kan tala om för mig vad jag ska göra- och inte. Mig veterligen finns det bara ett par människor som är i sin fulla rätt att tala om för mig vad jag ska göra och det under arbetstid: mina chefer på jobbet. De har betalt för att tala om vad jag ska göra, när och hur, och jag har betalt för att göra det. Men när andra människor börjar fladdra iväg och tror att de också kan tala om för mig vad jag ska göra och inte blir jag pissed off på riktigt. Hallåååå där inne?! Vill jag ha råd ber jag om det, så enkelt är det.

Jag har för övrigt kommit till en punkt i livet där det inte gör mig så överdrivet mycket om människor tycker om mig eller inte. Jag vet att det finns folk som skyr mig som pesten, men vad spelar det för roll? Sådana baggisar kan man inte lägga kraft på. Kraften behövs till vettigare saker; jag har fullt upp med mig själv och med att få min egen stressiga vardag att gå ihop, så jag har faktiskt inte tid att fokusera så rysligt mycket på om för mig inte särskilt betydelsefulla människor avgudar eller avskyr mig. De får tycka som de vill, det har jag inget med att göra.

Förr blev jag jätteobekväm om jag kom i konflikt med någon, nu mera vet jag att det alltid kommer att finnas de som ogillar mig och det kan jag inte göra något åt. Jag har heller ingen lust att göra något åt det för ogillandet är ömsesidigt.

Jag har mina vänner och dem älskar jag. Det räcker gott och väl för mig.

(Vill tydliggöra att ovanstående rör en privatsak- om någon viktigpetter möjligtvis skulle gå in, läsa och tro något annat. Riktigt så korkad är jag inte, lyckligtvis, att jag fläker upp något som rör min yrkesroll i detta forum, där vem som helst kan gå in. Skulle jag gå ut och prata eventuella jobbkonflikter i min privata blogg, skulle jag snart inte ha något jobb över huvud taget.)

Jag borde sova och ska gå till sängs alldeles snart. Men jag vill skriva av mig för kroppen är trött men tankarna snurrar.

Det här samhället... Tragiskt emellanåt, det borde inte vara så här. Vissa dagar, när göromålen bara hopar sig, står på led och bara väntar på mig. När tröttheten värker in i märgen. När jag inte orkar ge en millimeter till, till en annan människa- allt jag vill ha är tystnad.

 Den förlamande tröttheten.

Jag mår rent illa nu, måste in i duschen innan sängen men vet inte hur jag ska orka med det varma vattnet utan att bli yr. Jag hinner inte duscha på morgnarna, går upp tjugo i sex för att transportera mig till jobbet, och duscha då är liksom överkurs.

Jag har brist på tid, jag slåss mot klockan.

Smygfotograferad av en buse ;-) ätande både kakor å pizzabitar med kollegorna.

Tänker bara "F-n, ser jag ut så där?!"

Stillbilder när man inte ler och åtminstone försöker se liiite bedårande ut och är med på fotot kan bli helt vidriga, ju.

Får upp Mia Skäringers boktitel eller vad det är i skallen (vet inte ens om jag citerar rätt): "Underbar- och älskad av alla."

Eller... kanske inte det, nähej....

Men jag bjuder på´t idag.

För hela dagen har varit en dålig dag för mig, en sådan där då man inte riktigt är i högform.

Can´t win all the time... Eller?

Tur att dagen är slut så jag bara får lägga mig under täcket och vara sur. Och ful. ;/

Jag såg en film igår kväll. Den utspelade sig i Paris. Å, vad jag älskar de där avenyerna (boulevard säger man kanske om de breda gatorna i Frankrike), 1800-talshusen. Jag har aldrig ens varit i Paris, bara sett foton. Men det där är verkligen en stad jag vill resa till! Lustigt att det aldrig blivit av att jag åkt dit, jag har rest en del i Europa; har sett Wien, Budapest, Berlin, Edinburgh, Hamburg, Bratislava, Munchen, Krakow och Rom, bland annat.

Men aldrig Paris. Jag har mycket kvar att se! Känns bra... Man vill ju inte ha gjort allt som kan göras. liksom... skulle betyda att man var lastgammal! Å det är jag ju inte... otroligt ung är jag, hihi... har knappt hunnit göra någonting!

Tänk att få se det här i verkligheten!

Känna atmosfären, höra bara franska runtom sig!

Franska är världens vackraste språk. Sensuellt och mjukt.

Fast jag är så invaggad i det där, så jag tycker säkert om det just därför. Jag har ju ett franskt namn: Beatrice, det är en del av mig och vart jag än vänder mig heter jag ju så, så man är så illa tvungen att tycka om det. Sitt namn kommer man ju liksom inte undan, det finns med en, hela tiden... (Förvisso är det få som säger hela detta långa; det blir bara Bea, och så vill jag ha det. Min pappa sa "Beatrice" med sträng röst när jag skulle få tillsägelser under min uppväxt och därför är jag nöjd med bara Bea. Fast folk jag inte känner får inte kalla mig det, då ska det vara formellt. Säger man Bea betyder det att man känner mig personligen. Jag blev skitsur på en person som var smått otrevlig vid ett tillfälle och sedan talade till mig som: "Du Bea..." fast jag inte kände henne, det var bara formellt.

"Ursäkta, känner vi varann? Du kallar mig Bea, jag heter faktiskt Beatrice."

Grrr...

Jag har blivit tagen för att vara fransyska också, fast det i själva verket är min kompis som är från Frankrike, men jag tar det bara som en stor komplimang att se fransk ut. Hur nu sådana ser ut... )

Det blev en lång parantes! =)

Hit bara SKA jag innan jag dör. Det ligger inte så rysligt långt bort, men känns ändå så exotiskt. En helt annan kultur än vår svenska.

Moskva vill jag till också.

Att resa är bland det bästa jag vet.

Öppnar upp alla sinnen: Nya smaker, dofter.. allt nytt man ser och hör: Underbart! Det är omöjligt att vara deprimerad och resa samtidigt. Man sköljs med av alla nya intryck och vaknar till liv mentalt vare sig man tror sig orka, vilja eller inte. Att resa är för mig att leva fullt ut.

... Och gamla hus- det är en passion som jag har. Var och varannan dag går jag längs kvarteret Almen i Karlstad- det är så vackert med de där gamla husen.

Så mycket känsla...

Om man ser sig omkring i ord och skrift (jag är som Du kanske märker fascinerad av ord) upptäcker man ganska snart att ord kommer och går, precis som vilket mode som helst. (Jag knyter nu an till nedanstående inlägg, gillar att ta upp trådar, hihi!;) ) "Hållbar värld" syftar jag på. Ungefär.

Just nu är ordet "hållbar" ett inneord. Hållbar utvecklig, hållbart samhälle (en kurs på gymnasieskolan som jag upptäckte att jag fått behörighet att undervisa i), hållbar miljö, hållbar ekonomi, hållbar... you name it.

Jag vet inte om det är pga att jag influerats av omgivningen eller om det bara råkat bli så i alla fall, med anledning av att jag befinner mig i mitten av livet och kan nästan säga att jag tvingats tänka till på mitt levnadssätt (Vi lever tyvärr inte för evigt), men då det innebär något gott behöver jag heller inte analysera det, utan det är bara att köra!

Jag jobbar med pedagogik och talar därför ifrån en padagogs synvinkel (det är ju min värld- i alla fall fem dagar i veckan) och kan påstå att inom skolan märker man ganska tydilgt om man varit med i spelet ett tag vilka ord som hägrar för stunden. De kommer nämligen och går i cirklar och det slår tillbaka som en pendel, så det ord som varit inne ett tag ersätts efter en period med ett som ligger ganska långt ifrån. Sedan går det runt. Under mitten och slutet av nittiotalet var gränssättning ledordet inom barnuppfostran. Att sätta gränser, påvisa tydliga ramar. Alla föräldrar måste sätta tydliga gränser- det är a och o. Snart kom ett ord för slapphet, ett svar på upptagna heltidsarbetande mammors och pappors dåliga samvete. "Curla". Ett ord som betyder (som ni vet) att sopa banan för barnen. Det var ett skällsord. Man curlar ungarna för man har så fullt upp med sig själv. Dövar samvetet och orkar inte ta några konflikter hemma och gör allt de ber en om.

Under sjuttiotalet var det fritt. Fri uppfostran är det bästa.

Numera är det mycket helhetsidéer som hägrar i min värld, dvs med barn och ungdomar. Helhetsidéer och entreprenöriellt tänkande. Samarbete mellan ämnen. Allt ska höra ihop i ett sammanhang.

"Tydliga regler" värderas också fortfarande högt. Konsekvenser av rätt och fel.

Undrar vad som kommer härnäst?

Jag gissar att det går tillbaka mot mera fritt tänkande igen inom barnuppfostran. Rutiner, regler och struktur har varit "inne" nu ett tag, så det är snart dags för pendeln att svänga över, det kommer att gå mer åt det kreativa hållet, skapandehållet. Tror jag. Ska bli spännande att se om jag har rätt. :-)

"Tänk" var ett inneord under en period också. Kanske inte så mycket i  just min vardag som lärare, utan mera allmänt. Vi måste ha ett "tänk".

Förutom "sammanhang" är det ju som sagt modernt att vara "hållbar".

Så intressant, tycker jag. Hur man påverkas av mode och svängningar. För det gör vi, vare sig vi vill eller inte.

Dock är det viktigt, anser jag, att vi reflekterar över alla tankar, ord och begrepp som hängs upp där på tapeten- och skaffar oss en egen uppfattning. Det är inte nyttigt att okritiskt svälja allt man hör med hull och hår. Bara apa efter och göra och tycka "som man ska." Då blir man snart en papegoja.

 Man måste fundera lite emellanåt också.

Kom ihåg att Hitlers idéknippe i många sammanhang ansågs som inne under mellankrigstiden. Många svalde det han sa utan att fundera.

I alla fall till en början.

 =( 

Myser och tar det baaara lugnt i vinterkylan på lördagsmorgonen.

I min ljuvliga morgonrock.

Fler än jag gillar den. Vi är två som går omkring i min morgonrock.

Tutankhamun =)

Ju längre tiden går, och ju äldre man blir, desto mer funderar man över vad som händer med den här planeten. I alla fall gör jag det. Har jag tur (om jag får den stora äran att fylla 80) har jag levt halva mitt liv nu. Jag börjar inse att min tid är begränsad, att den här tiden jag har här faktiskt är ett lån och det gäller att använda det här jag fått låna på ett förnuftigt sätt.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag och min färdkamrat börjat busspendla till jobbet (7 mil t o r från mitt hem) från början pga bilkrångel i kylan :/ och det känns så jäkla gött nu när vi väl kommit igång.

(Lilla Latmasken är en ful f-n som ständigt måste bekämpas. I den stund man ger upp för den är man förlorad. Förtappad, hehe!!!.)  =)

Av ren slöhet väljer man ofta bilen, men har man väl fått upp den där feta ändan ur vagnen och kommit sig för att ändra sina vanor känns det mycket bra .Jag rekommenderar verkligen fler att resa kollektivt, framför allt pga miljön. Det känns så fruktansvärt bra i sinnet att veta att man inte tär i onödan på den här jorden som vi fått låna av våra barn och barnbarn i några år! Visst, det kostar kraft (jag måste exempelvis pallra mig upp ur sängen en timme tidigare på morgonen om jag bussar), men vinsten är så mycket större. Att veta att jag inte lämnar ett enda spår efter mig (bussen skulle gå i alla fall) i samband med min resa betyder mycket för min sinnesro. Det känns gott där inne i själen!

 Jag tycker många gånger att vi värderar helt fel saker; vi lägger fokus på fel punkt- hela tiden med oss själva i centrum (så klart): jag, jag, jag, min tid. Min tid är så klart kvalitetstid för mig. Men att veta att det man gör innebär någonting gott (inte bara för just mig) är harmoni för själen i allra högsta grad. Jag anser mig i ärlighetens namn inte ha rätt att komma ner hit (som jag ser det; gå några decennier på jorden) och bara slösa och ta för mig- lämna platsen mer förstörd än den var innan. Mycket kan vi inte göra så mycket åt (jag är ingen miljöaktivist in absurdum, verkligen inte...) men det vi enkelt kan göra, som innebär förändring, menar jag också att vi SKALL göra. Det är vår plikt. Vi har en massa rättigheter som människor. Det är bara att ta för sig av allt naturen har att ge. Men med detta härliga följer också ett ansvar. Det är helt enkelt en förutsättning för livet. Man kan inte bara plocka åt sig av det goda och sedan lämna vidare det man använt i en jäkla röra. Usch- vem kan leva med det på samvetet och samtidigt tycka sig ha ett gott liv!? Då måste man vara totalt befriad från ansvarskänsla anser jag. Egocentrisk. Kom ihåg att Du är viktig, unik och betydelsefull- men Du lever inte ensam på den här planeten - och Du är inte den sista människan här. Det ska hålla långt efter att Du lämnat in också.

Bilen är en av våra allra största miljöbovar (om Du inte redan hade koll på det) och det är det lilla som räknas i långa loppet. En kan inte göra allt, men om alla bidrar med sin lilla del kan vi komma en bra bit tillsammans!

Nu kommer det utlovade svaret på gåtan, som löd:

"Vet du vad det är för skillnad på en struts?"

Mmm... Har Du nu funderat ordentligt?

Svaret är:
"Båda benen är olika långa. Särskilt det vänstra."

Jag har stulit den från en kollega vid namn Mattias. Han är rolig, ser ni! =)

Jag har så där törr humor. En annan grej jag höll på att skratta ihjäl mig åt igår:

Det var tragiskt egentligen. En kille som driver en blogg här på Bloggplatsen, han berättade om sitt narkotikamissbruk, och det är ju minst sagt roligt. Men jag kunde inte låta bli att skratta när han beskrev ett amfetaminrus på en festival. Han visste inte vad han gjort, och berättade hemska saker. Men så började jag skratta när jag läste att han frågat sin kompis:
"Hade du på dig benen när vi kom?!"

Törr Beahumor. :/

Få saker i livet är så allvarliga att man inte kan skämta om dem, anser jag.

Kanske just för att de är så alvarliga anser jag istället att man ska skratta åt dem.