Jag känner inte för att dö- tror inte jag kommer att göra det än på ett tag heller.

Men om jag oväntat skulle dö vill jag att Någon av mina nära skriver ut den här bloggen i bokform. Jag vet att det går, en kompis jag hade som dog gjorde det. Hon skrev också på Bloggplatsen. Jag vill också att bloggen ska finnas kvar- ingen ska ta bort den! Mina tankar ska sparas till kommande generationer. De kommer att älska att läsa om sin egen historia! Jag vet.

Jag har inte varit inne och anmält mig som donator än heller, men det kommer jag att göra. Om jag skulle dö, eller när jag dör vill jag gärna att någon annan, som är i behov av organ, ska få nytta av mina. Ni får ta vad ni vill om jag ändå inte använder dem, haha!!! =)

Jag är fortfarande hängig, min son liksaså, men dottern är frisk och kry.

Jag har förberett alla veckans lektioner på en och samma gång eftersom jag ändå inte orkar göra så mycket annat, så nu är jag helt insnöad på franska revolutionen, haha!!!=)

Vi lärare har 45-timmarsveckor, obligatoriskt hemarbete, jag vet inte om så många vet det, att vi jobbar in sommarlovet under terminerna. "Vanliga dödliga" jobbar ju 40-timmarsveckor. Bilden av lärarkåren som ett gäng slöfockar med lov hela tiden börjar nog blekna i samhället vid det här laget. Det får man ju tydliga bevis på när man hör att en enda (eller två) ansökte till biologilärarprogrammet. I hela Sverige.

Detta fall, statusmässigt och lönemässigt, känns så typiskt att det ska ske under just min yrkesverksamma tid. Jag gick in i yrket som stolt akademiker, som kämpat hårt under gymnasietiden för att ta mig in på lärarhögskolan (antagningspoängen var höga på 90-talet) - och här står man med studieskulder och en lön som inte riktigt är vad jag hade förväntat mig i alla fall, som ung.

Det ger otroligt mycket- ungarna är fantastiska. Och det är ett roligt jobb.

Men det räcker inte för de ungdomar som kämpat i skolan med betygen och som känner för att satsa några år på en akademisk utbildning. De vill så klart tjäna pengar.

Pengar, pengar, pengar- tänk att så mycket ska behöva hänga på pengar. Men det är ju så vi köper oss status i samhället. Vi måste ju kunna köpa oss en massa flådiga prylar för att visa att vi är lyckade (eftersom många av oss inte har den tryggheten och säkerheten inom sig). Den som har mest pengar vinner loppet. Så funkar vi människor. Tyvärr.