Jag fortsätter på nedanstående inlägg.

Har sällan tid att skriva på vardagarna när jag jobbar. Det är fullt upp så klart- med livet, verkligheten. Så när jag väl får lite tid över är det alldeles alldeles underbart att bara vara, skriva. Bla bla bla... =)

Nedanstående inlägg.  Mina senaste fem år. Om uppbrott, uppbrott som gör ont. Oftast klarar jag att hantera det, men vissa dagar gör det ont. Om människor som sprungit in och ut på min scen. De spelar olika roller i mitt liv, och ibland ersätts en viss roll av en annan människa. Och varje gång en går av, lämnar sin roll i mitt liv- för att låta någon annan ta över- gör det lite ont i mig.

Men det är samtidigt hemskt spännande!

"Ja visst gör det ont när knoppar brister

- varför skulle annars våren tveka?"

(Karin Boye- och ja... jag älskar att hon satt ord på det. Och nu börjar min lärarroll dominera här (jag har ju också min roll att spela): Jag har insett att många unga människor är mindre bra insatta i svensk litteraturhistoria, så jag skriver det nu: Karin Boye är en av våra stora svenska poeter. Född 1900, och valde att för egen hand avsluta sitt liv är 1941. Tragiskt, men jag kan faktiskt förstå situationen: Är man en grubblare, som hon, uppenbarligen är, kan man bokstavligen grubbla ihjäl sig. Man bryr sig till slut inte om andra, om man verkar helknäpp eller inte. För smärtan kommer inifrån och då spelar det inte den ringaste roll, det där vad andra anser om en. MIN SMÄRTA LEVER JAG MED oavsett om jag är beundrad och hyllad- eller inte.

Inget (annat än det jag tror på: kärleken, och det håller väl en djupdykare som mig vid liv) kan döda, förinta denna smärta.

... Å så åter till ämnet jag påbörjat att skriva:

Någon har valt att gå, eller skött spelet så illa att jag måste be denne lämna scenen.

Jag kommer att stänga dörren mitt framför din näsa om du beter dig på ett vis som sänker mig.

För på min scen kan man inte bete sig hur som helst, då måste jag bara bryta, det är ett ansvar jag helt enkelt bara har, om inte för mig själv så för de två jag måste finnas, orka vara människa för.

En grabb och en tös, de bästa som finns. Mina barn. <3

Ingen enda individ får suga min energi på ett negativt sätt- för då drabbar det dessa två underbara.

De heter Gabriel och Elinor.

... Och jag har nog hanterat dessa rollbyten på ett helt annat sätt än andra, men inget är ju fel.

Det är bara trist och tragiskt att höra från människor som blir rädda för känslor och relationer.

Hämmande- och hjälp så mycket man går miste om med denna rädsla!

Jag borde väl vara lika rädd jag, att bli sårad, men tänk, det är jag lustigt nog inte.

Jag har fortfarande kvar tron på det där varma, på kärleken, jag.

Antar att jag är som en humla: Det var ingen som talade om för hunlan att hon inte kunde flyga- eller också var det det- men då valde hon att inte lyssna. Så humlan flyger i alla fall. Trots att det är teoretiskt omöjligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...