"Det ska vara lika. Vi skär av alla plantor så ingen växer sig för hög. Då är det bättre att ALLA plantor är tunna och små."

Han var ironisk och det var Göran Hägglund som sa det.

Jag må säga att han är en hemskt bra talare, han är karismatisk.

(Jag sitter och tittar på TV:n, från Almedalen.)

Fem år är ingenting längre, känns det som.

Snälla nå'n... Ett nyfött barn hinner nästan börja skolan, en ny bil börjar bli smårisig, fem år borde ju kännas som låååång tid. Men det gör det inte längre. Fem år går rätt fort.

Det är fem år sedan nu i juli jag startade upp den här bloggen och nu är den en av de mest kära sysselsättningar jag har. Jag började blogga ett år tidigare åt mitt dåvarande jobb. När jag blev tillfrågad fattade jag först inte riktigt hur jag skulle skriva. Vad då blogga?! Den termen är relativt ny, fanns inte när jag var liten. Jag var liten på stenåldern. De flesta som bloggar är ganska unga, genomsnittsåldern här på Bloggplatsen ligger nog på 20, men det finns en del erfarna skribenter med. Skrivandet har ingen ålder i sig, kanske bara sättet att skriva.

Intresset för att lägga ut Dagens outfit finns ju exempelvis inte här. Fast det ska jag göra idag... bara för sakens skull. Idag har jag träningskläder på mig, för jag är ledig och jag tvättar och städar och så ska jag gå och träna när jag tvättat klart. Nu vet ni det. Det var väl intressant vetskap?

Ja, intressena varierar genom livet, så är det. I min vardag är jag van att vara den äldre, den som ror båten. Så är det när man är lärare och ensamstående mamma, en stor del av min värld består av unga förmågor. Och jag kommer på mig själv med att prata med alla möjliga som om de vore små, talar om för dem när de är "duktiga" t ex, men jag har förstående människor runt mig, och det är mig veterligen ingen som känt sig kränkt hittills.

Nu ska jag laga lite mat åt mig och en av mina yngre förmågor. Hej då, bloggvärlden.

Annie (se länkar) är så duktig med sin träning och så bra på att motivera och inspirera oss andra slöfockar (ja, i alla fall jag). Jag har promenerat varje dag under terminen som gått (jag är så yrkesskadad så jag delar in mitt liv i terminer med lov emellan) men jag har varit JÄTTEDÅLIG på att träna styrka mm. Men nu har jag kört igång och jedrarimejen... jag SKA hålla det här igång och verkligen träna styrka hela sommarlovet för nu kan jag inte skylla på att jag inte har tid- nu finns inga ursäkter och det är ju så gudomligt skönt med de där endorfinkickarna och skönt att vara i någorlunda god kondition.

Jag är på många sätt en solitär och tycker det är ljuvligt skönt att åka iväg ensam till gymmet och träna- eller gå ut och promenera- ensam. Många tycker bäst om att träna i grupp och det gäller väl bara att finna sin grej.

För min del beror det nog på att jag har ett jobb där jag har folk runt mig hela tiden och dessutom har jag en social sida med, jag gillar så klart att umgås med mina vänner och vi har en rätt härlig krets runt oss, jag och mina barn.

Många skulle säkert tycka att situationen var lite skruvad: Igår var min son och jag hemma hos en av mina bästa väninnors exman och grillade, tillsammans med deras son. Väninnan själv var inte med eftersom hon var upptagen med annat, men varken hon eller jag är särskilt svartsjukt lagda, så situationen är rätt självklar för oss. Jag och hennes ex är vänner och det är roligt för pojkarna att umgås, så det är inga konstigheter, verkligen inte.

Men som sagt... Ibland uppskattar jag det här ensamma. Tystnaden, lugnet, bara mina egna tankar. Kanske är det ett ärr jag bär med mig av svek ur min historia, det här med att jag bygger mycket kring mig själv, men det är en god investering. Den som blir vän med sig själv och sitt inre blir aldrig ensam. Den viktigaste relation du någonsin kommer att ha, är faktiskt den till dig själv. Så är det. Ibland svajar det till runt en, det kan blåsa snårigt emellanåt och då har man glädje av att ha byggt upp stabil grund att stå på.

"Det är i skydd av varandra

-som vi människor lever."

Irländskt ordspråk

Jag undrar vad det beror på... det där med statistik och läsarantal. Idag har bara 13 stycken besökt Beabloggar, vanligtvis ligger det på drygt 30, ibland kan det gå upp mot 50 besökare per dag.

13 på ett dygn är bottenbottenrekord sedan många år tillbaka.

Fast jag skriver aldrig för läsarna, även om jag uppskattar att folk kommer hit och tittar- då vet jag att mina tankar förs ut.

Bloggar är extremt bra opinionsskapare... eller vad heter det?
Jag pysslade med lokalpolitik under en period (kandiderar fortfarande till kommunfullmäktige i Karlstad- till valet 2014) och i samband med detta var jag på en föreläsning om sociala medier som medel att nå ut till allmänheten och det förhåller sig faktiskt så att sociala medier (facebook, twitter, bloggar) är ett av de mest slagkraftiga verktygen som finns. Detta pga att folk litar mer på det kompisens kompis skriver än det de läser om i pressen. Kompisens kompis är närmare och det blir mer verkligt, mera i ens egen värld. Det är lättare att ta till sig

Det går att sprida tankar lättare än man tror, bara i sin egen krets- den är med all sannolikhet bra mycket större än man tänker sig.

Tänk på alla människor du känner, och alla människor var och en av dessa du känner i sin tur känner.

Det blir rätt många.

Jag skriver aldrig för läsarna, menade jag, men det var ju bara halvt sant. Självklart vill jag att folk läser, annars skulle jag lägga allt i en byrålåda, men jag vet inte vem som läser, så det går inte att rikta det jag skriver utan jag skriver det jag känner för att skriva, inte vad jag tror att någon vill läsa. Jag har ett stort behov av att få uttrycka mig i ord, det har jag alltid haft. Jag bara måste få skriva. Skriva, skriva, skriva. Så menade jag- nu blev det rätt.

... Och jag älskar det där citatet:

"Du som tror att du är för liten för att påverka- har aldrig sovit tillsammans med en mygga."

Jag har just varit med om något otroligt lustigt.

Vi har en tvättstuga här ute på gården, men det är inte många som använder den, de flesta har väl egna tvättmaskiner, men jag gillar att tvätta i tvättstuga, det blir strukturerat på något vis: Jag avsätter en viss tid för tvätt och kör och torkar allt på en och samma gång. Så är det klart. Skönt. Och jag tycker om att tvätta. Vet inte vad det är med tvätt, men det är lugnande för stressade nerver att göra rent allt... stå där i den fräscha lukten.

Näväl... ikväll upplevde jag någonting lustigt!

När jag kom in i tvättstugan stod två män där inne, de var portugiser visade det sig. Jag har aldrig sett dem förr och vet inte om de flyttat in här, eller bara hälsade på någon. De bad mig tala om hur tvättmaskinerna funkade- på engelska, så det gjorde jag.

Men sedan... när jag skulle gå och hämta tvätten- åååå, där kom det där som jag som kantig svensk hade svårt att hantera. Männen hade gjort en pil av sopkvarstarna till torksåpet och tvättmaskinerna var tomma. Istället hängde all min tvätt snyggt och prydligt- och TORR i skåpet. Det pinsamma var att de hade hängt upp alla mina underkläder, bland annat, på rad och jag var sååå generad när jag plockade ner dem, och vet inte vad jag ska säga om jag möter dem igen?

Fast det var så gulligt gjort.

Men som svensk har man helt enkelt svårt att hantera sån't här... I alla fall jag.

Helt okända människor... man är liksom van att var och en bara sköter sitt. Tyvärr får jag väl säga.

Jag gillar egentligen det där sydeuropeiska, det öppna, ibland lite eldiga och det är en del av resandets tjusning (jag älskar Medelhavsländerna!), tycker jag: Möta människor från andra kulturer och i vårt land är vi ju så fruktansvärt tillknäppta.

Å vilken fin midsommar vi fick, firade verkligen från morgon till kväll!

Sååå trevligt. Vi var bland annat på Gustaf Frödings barndomshem Alsters herrgård som ligger bara någon kilometer från mitt hem och det är så förtrollande vackert där att man nästan tappar andan.

Nykter midsommar (precis som du, Annie :) och det var så klart underbart att vakna tidigt, pigg och glad på midsommardagen, utan vare sig huvudvärk eller bakfylleångest. Tyvärr vaknade jag inte särskilt stark eftersom jag fortfarande inte är frisk från den segdragna förkylningen och just nu har jag en whiskeyröst som heter duga och jag ser ut som sju svåra år, även om jag inte gjort mig förtjänt av det. Lyckan bor inte i spriten (tyvärr- det vore hemskt enkelt, livet- om det vore så... bara att supa sig full och va glad) men faktiskt... just nu.. i detta spirande med hela sommaren framför mina fötter känner jag mig rätt lycklig över livet.

Ja, jag vet att det vänder nu efter midsommar, blir lite mörkare nu för varje dag som går- men min ledighet har inte börjat än, jag jobbar fortfarande en vecka till på sommarskola, så för mig känns sommaren ny och jag har den här barnsliga bubblande känslan i mig av att jag kan göra precis vad jag vill av den. Den kan regna bort, det vet jag ingenting om- men den känns fortfarande lite magisk... bara det här att ha tid över, få lite värme och ljus, slippa stressa och passa tider, få lite tid över att umgås med människor jag försakat för att jag helt enkelt inte hunnit med dem... Det känns bra.

Midsommar igen. Härliga högtid! Sommar, lättsamhet. Vi ska hinna med att fira på två ställen, det finns många goa människor vi vill hinna med att träffa, och fira sommar med. Vi ska inte stressa i alla fall. Dessutom är jag fortfarande sjuk. Har jobbat idag i ändå (det är faktiskt jättetrevligt att ha sommarskola), gått på Alvedon. Så länge de sitter i, i fyra timmar, är det onda i halsen borta, men det märks jättetydligt när de går ur kroppen och så får man proppa i sig två nya, lite kaffe för att hålla borta tröttheten, och efter en halvtimme har tabletterna verkat och det är bara att köra på, på nytt. Jag vet att man inte ska göra så här, man ska lyssna på kroppens signaler, men skulle jag lyssna på varenda signal jag får av kroppen skulle ingenting bli gjort.

Och det är som om jag "lånar tid" när jag går på Alvedon. När jag kämpat på en dag fast jag egentligen inte borde är jag helt SLUTKÖRD när kvällen kommer och det tar säkert dubbelt så lång tid att bli frisk. Men men...

Jag älskar i alla fall att bli bortbjuden på högtider; slippa stå med maten. :-) Bara få sätta sig vid ett dukat bord, ljuvligt.

Big mama är så innerligt trött på städning och matlagning så det finns inte.

På tal om ingenting (Eller på tal om mama)... Jag har ju fyllt tant, vilket innebär att jag måste börja gå på mammografi och jag blir så fascinerad över hur rykten sprids. De flesta som pratat om mammografi säger att det gör så ont, det är världens grej och det drar ut tuttarna så de blir typ sju meter långa och man blir i princip upphängd i brösten.

Jag var livrädd när jag kom dit... tänkte att jag mer eller mindre skulle bli korsfäst i tuttarna, men det var ju INGENTING! Här och nu tänker jag ta död på alla hemska rykten om mammografi. Det är jättebra att det görs så att eventuella tumörer kan upptäckas i tid och det gör inte ett dugg ont. Det är en vanlig röntgen som möjligen trycker ihop brösten lite någon minut- det är allt. Däremot tyckte jag att det gjorde fruktansvärt ont i början när jag ammade, båda mina barn spydde blod som nyfödda och det kom från mig, jag fick sår där de åt. Och det gjorde ont. Tyckte jag.