Jag är förkyld. Igen. Jag har av någon anledning rätt dåligt immunförsvar, blir ofta sjuk.

Och så hör man talas om folk som "inte varit sjuka en enda dag sedan 1985" och blir liiite smått avundsjuk. Jag käkar c-vitaminer, tycker att jag lever rätt sunt- har ett ganska stressigt liv förvisso (och försöker prioritera bort, bort, bort så gott jag kan), men jag får ändå all skit.

Tråkigt. Men det är som det är.

Jag har ett stressigt liv, men jag gillar att jobba. Det har jag alltid gjort. Så ironiskt när jag för fyra år sedan fick en utmattning och blev sjukskriven från jobbet. Där och då miste jag fotfästet- det var bland det värsta jag kunde råka ut för. WTF... är man inte redan deprimerad, så lär man ju bli- om man tvingas ligga i en säng och stirra rätt upp i taket dag efter dag. Nej, för tusan... vi ska vara i rörelse- vi är gjorda för att vara i rörelse. Simmar du inte, sjunker du. Det gör alla. Dessutom har jag mycket svårt att tro att någon kan bli dålig i psyket av att slita. Man får jobba jäkligt hårt om man ska jobba ihjäl sig.

Men omständigheterna runt omkring kan göra dig sjuk av ditt jobb, det är ju rätt uppenbart.

Jag är som sagt förkyld. Jag snarkade i natt så min son vaknade och gick in och filmade mig. Hahaha!!! =) Det var bland det mest osexiga jag skådat i hela mitt liv, jag lät och såg ut exakt som en gris. (Nästan så jag skulle lägga ut den här... det vore grejer det!)

Lite Boye kommer passande in här:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd

- men det är vägen, som är mödan värd.

Den bästa vilan är en nattlång rast

där elden tänds och brödet bryts i hast.

Bryt upp, bryt upp- den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr!