Jag skrev ett Lundellcitat som försvann...

Men jag rekommenderar här och nu att lyssna på Mannen på klippan, den är gudomlig.

Och så kommer ett annat citat istället.

"God fostran är inte att inte spilla på duken.

Det är att inte märka om någon annan spiller på duken"

Jag minns bara inte vem som sagt det. Dåligt av mig. Men jag tyckte det var bra.

Analyserar kärringskapet. Vad som händer med flickan när hon plötsligt är medelålders. Barnen börjar bli stora och allt mer självständiga och man kommer in i en ny fas i livet.

Mycket intressant fas! Den här perioden är en av de mer intressanta jag varit i, faktiskt.

Mycket förändras. En grej är den jag skrev om nedan: nöjeslivet slutar locka.

En tråkig grej är att man är lite tröttare, har inte riktigt samma energi som förr. Skillnaden är påtaglig sedan åren runt trettio, det märker jag väl på min träning. Man kan ju förvisso fortfarande träna upp sig rejält, men då måste man ha motivation på ett annat sätt. Nu mera räcker den här må-bra-träningen. Man slutar träna för att se bra ut, gör det istället för välmåendets skull.

Perspektivet flyttas från utsida till insida till stor del. Blev uppenbart för mig igår. Jag käkade en massa fredagsmys, vilket förr skulle kunna ha varit ångestladdat på så vis att jag var rädd att bli tjock. "Hjälp, nu har jag ätit så mycket skräp, nu blir jag fet". Den tanken faller mig inte längre in, det är inte lika viktigt det här med hur man ser ut, utan snarare: "Hjälp, vad mycket onaturligt skit det måste finnas i det här godiset. Färgämnen... usch, jag vill äta så naturligt som möjligt". Det är från insidan välmåendet kommer och med detta måste man ju tänka på vad man plockar i sig. Jag skulle aldrig kunna hälla i mig en massa etanol (alkohol) på samma sätt som jag gjorde förr heller. Etanol är ett gift för den som inte behärskar konsten att använda det på rätt sätt. Ett gift som i mitt fall kan ge upphov till ångest. Hualigen, big no no... Ingen lär få se mig packad igen- det är under min värdighet. Jag har redan gjort mina misstag, jag, och tack så mycket, jag klarar mig bra utan dem.

Fulla kärringar är bland det osexigaste som finns, ju.

Välmående och hälsa har blivit viktigt för mig. Jag har insett att det inte är något man kan ta för givet.

Man slutar bry sig i samma grad som tidigare om vad folk runtomkring har för åsikter om en, blir mycket mindre konflikträdd. Får större tillit till sig själv. Jag har mina fel och brister men så länge jag gör mitt bästa och beter mig på ett sätt som jag känner mig nöjd med gentemot andra finns det ingen anledning att inte känna sig bra nog.

Svinerier gentemot andra människor skulle jag däremot inte acceptera från min egen person. Då skulle jag må hemskt dåligt.

Om jag å andra sidan blir utsatt för att människor beter sig illa gentemot mig- får det stå för dem.

Det är inget som jag kan bära eller må dåligt över och det finns så otroligt många fina människor i den här världen så det finns ingen som helst anledning att lägga ner varken tankeverksamhet, kraft eller energi på dem som inte kan bete sig som folk. 

Tiden är för kort och halva mitt liv har redan gått (om jag har tur och får bli 80) så jag måste fokusera på det som är positivt.

Ja, det är en intressant förändring som sker när flickan blir kvinna. (Hahah, kanske inte ska smickra mig själv för mycket... Kvinnan blir tant kanske blir bättre) ;)  Men nuförtiden kan jag nog påstå att flickstadiet med utseendefixering, "omogna" värderingar mm pågår rätt långt upp i åldrarna.

Man blir inte längre kvinna vid tjugo som förr.

I alla fall var så inte fallet för mig. Jag kan bara prata för mig själv, det här är mitt eget perspektiv.

Jag får nästan ångest, får lite dåligt samvete... för att jag får ha det så här bra ibland.

Nästan lite chockartat när det bara stannar upp mitt i intensiteten: "Oj, vad ska jag göra nu för att klokast utnyttja den här tiden, för att inte slösa bort denna ljuvliga lördag?"

Helt fri lördag, barnen är med sin pappa och jag har bara mig själv att tänka på.

Jag älskar barnen, jag älskar att jag har ett bra jobb, det är inte så att jag skulle vilja ha en massa "fria" dagar jämt, men när de väl inträffar är vilan sååå skön.

Ensamheten är så gudomlig; jag har gott om tid, är totalt avstressad.

Tyvärr är jag smått förkyld, annars hade jag åkt och tränat. Har varit så här i flera veckor nu- det ger sig inte.

En promenix i det vackra höstvädret tänker jag i alla fall unna mig.

Såå skönt att andas, komma ikapp. Jag klarar det mesta, bara jag får de här små avbrotten.

Har blivit en sådan där tråkig kärring som tackar nej till att gå ut med vänner, för att vara hemma och läsa, bara vara.

Är det åldern eller vad är det?

Nöjeslivet intresserar mig inte alls just för tillfället. Då kan man ju tro att jag är deppig, som undviker folk, men så är inte alls fallet. Jag är inte det minsta deppig, är bara inte särkilt intresserad av fester och tillställningar just nu.

Jag har varit ute mycket i vimlet i mina dagar. Mycket, mycket. Kanske har jag gjort det där färdigt- en gång för alla?

Hualigen, vad jag har jobbat under veckan som gått. Utöver vanlig arbetsvecka har jag haft ett föräldramöte och två ledsagartillfällen. Jag jobbar som ledsagare också, vid sidan av min lärartjänst.

Att vara ledsagare är ett uppdrag som jag verkligen vill prata gott om, sååå värdefullt arbete. Jag får naturligtvis inte prata om just mitt jobb, eller om just min kund, men jag kan berätta lite om ledsagaruppdraget i allmänhet, kanske väcka intresse- för vi behövs!

Som ledsagare handleder man en person som har någon form av funktionshinder, i all form av samhällsliv, kan man säga. Man stöttar i det vardagliga livet, deltar i sociala aktiviteter.

Verkligen jättegivande jobb, som sagt. Det är inget jobb som man kan försörja sig på utan snarare något man gör lite grann vid sidan av, omfattningen på uppdraget varierar från person till person.

Jag halkade in på detta uppdrag genom att jag vid ett tillfälle blev tillfrågad om att vara stödfamilj åt en flicka. Det blev inte så, för jag kände just då att jag inte kunde tillgodose hennes behov på bästa sätt och blev istället ledsagare.

Men jag rekommenderar verkligen dem som känner att de har ork och lust att ta en titt på det uppdraget med. Också ett hemskt värdefullt "jobb". Som stödfamilj stöttar man en familj som har svårt att fungera; det kan bero på missbruk, sjukdom eller annat och man öppnar upp sitt hem för det här barnet, låter henne/honom ta del av det familjeliv man själv har. Som sagt: Otroligt värdefullt. Jag anser för övrigt att "kan man hjälpa, ska man hjälpa".

Det kan precis lika gärna vara jag som behöver hjälp nästa gång.

Så har det förresten varit. Jag var rejält sjuk för en tid sedan. Då var det jag som behövde hjälp för att ta mig upp till ytan igen. Och det fick jag. Farlig indelning det där med "Vi och dom". Du vet inte vad du själv kan drabbas av så var försiktig när du dömer andra!!!

Och jag är nog lite av en arbetsnarkoman. Jag tycker om att jobba mycket, har alltid jobbat mycket (utom när jag var sjuk för några år sedan). När jag hade småbarn jobbade jag också heltid, större delen av tiden. Jag hade förvisso gärna varit hemma just när barnen var små, men det fanns ingen ekonomi till det, utan det var bara att ge sig iväg på morgnarna. Och barnen tycks ha klarat detta med. De är trygga och glada, har alltid varit.

Söndagkväll=arbetskväll här.

Både yrkesmässigt och på hemmaplan.

Ikväll har jag dessutom varit extremt stressad, det kommer alltid fram något mer än det jag planerat att göra.

Börjar få ont i halsen igen också... skit! ;/

Jag har inte tid att bli sjuk igen, har verkligen inte tid med det...

Ska allt flyta på under veckorna när man är ensam med hela hushållet måste en hel del vara klart redan på söndagen. Jag försöker handla och planera maten under helgen, tvättar och stryker alla kläder, och inget får trilskas just när man ska iväg. Min vardag bygger på att allt ska klicka, en av orsakerna till att jag har svårt för spontanbesök. Jag har inte utrymme tidsmässigt, jag är som en myndighet, haha =) man får boka tid först, annars faller schemat som ett korthus. Inte särskilt charmigt egentligen, men det är så här mitt liv ser ut -för tillfället i alla fall, men åren springer fort.

Jag är heltidsarbetande ensam mamma- med dåligt samvete åt alla håll.

Nu är det snart natta i alla fall, så skönt.     

Jag skulle fortsätta när jag fick tid skrev jag igår.

Fast nu är jag så vimsig att jag redan glömt bort vad det var jag skulle skriva. Det var på det där temat att jag var sjuk, men exakt vad jag ville berätta minns jag inte. Det är ett ständigt återkommande tema i min värld så jag lär nog ta upp tråden igen.

"Tänk inte så mycket på det" finns det de som säger. "Varför ska man tänka svarta tankar?"

-Därför att de är en del av livet och det här livet är inte enbart himlastormande lyckligt och rosaskimrande.

Svarta tankar bör inte slå rot i skallen men jag tycker inte att vi ska sopa undan dem helt och hållet, gömma undan dem för de ger perspektiv åt vardagen, framhäver allt det ljusa som finns.

För övrigt går de inte att sopa undan. Bättre att acceptera dem och försöka lära sig att hantera dem.

"Det här kanske inte är den bästa av världar- men det är den värld som finns" sa någon klok en.

Livet är underbart många gånger, men det är också hårt arbete, grå tristess och det är mycket, mycket man måste igenom som inte är särskilt roligt eller lustfyllt. Det är inget att hymla om- det är så det är.

Framför allt ungdomar kan vara lite oförstående inför det här med livet inte bara är lättsamt. En del vuxna med för den delen, de försöker få det att se ut som om deras liv enbart är en dans på rosor.

Och jag är tyvärr inte jordens medelpunkt, eller lyckligtvis, får man väl säga. (Haha, :) vad skulle det bli för värld, om den kretsade kring mig?)

Men det tycks finnas de som lever i den tron. Att världen kretsar kring just dem, de har svårt med andra perspektiv än just sitt eget- för övrigt värsta typen av människor att diskutera med! De som inte förstår att det just de tycker och tänker kanske inte är den objektiva sanningen, utan bara en enda människas åsikt.

En människa av nio miljoner- enbart i vårt lilla land.

Att skriva är en terapi för mig. Jag sätter ord på känslor och tankar och får liksom ut dem, de behöver inte slå rot inuti mig. Goda vänner som varit inne på beabloggar och läst har nämnt: "Du är alldeles för öppenhjärtlig emellanåt. Tänk på att vem som helst, också dem du inte riktar dig till, kan gå in här och läsa."

Jag vet. Och jag är inte alls öppenhjärtlig med mycket, (hehe... ni skulle bara veta!!!=)), det finns mycket jag aldrig berör, men det finns också mycket som jag tror att folk som läser kan ha nytta av att jag skriver. Därför är jag öppenhjärtlig ibland.

Men jag återkommer ofta i tankarna till min tid som sjuk, det var så totalt livsomvälvande för mig, förändrade allt.

Nästan dagligen faktiskt. Och det är inget som gör ont längre, tiden har läkt såren efter den kraftiga smärta jag bar. Fast ärren kommer alltid finnas kvar. Och vetskapen om att min psykologi funkar så. Jag kan hamna där igen.

Jag måste ständigt vara på min vakt,

Hualigen... är klockan så mycket?! Jag lovar att fortsätta när jag får mera tid.

Det var en man ifrån Mön,
Som bestämde sig för att byta kön.
När detta var gjort,
han ångrade sig stort,
För han fick nämligen lägre lön.                          

Gunnar