Nu får det vara slut på svarta tankar =)

Haha, jag fick in din stil (ditt teckensnitt, comic sans), Annie, när jag snodde bilden!

Bilden är snodd från Annie som i sin tur lånat den från Face book.

Eller, neej... Annie! Du har heller inte comic sans som teckensnitt upptäckte jag just....

Undrar varför jag fick upp det här plötligt, utan att ändra mitt snitt?

Mycket underligt, som vanligt när du och jag gör något på den här bloggen. ;)

Bloggen lever sitt eget liv.

Dags att gå iväg och rösta imorgon då.

Jag vill inte poströsta, tycker det är lite högtidligt att gå iväg på själva valdagen.

Vid förra valet bodda jag på ett annat ställe, i ett annat område. Mitt liv såg helt annorlunda ut då. Jag hade t o m en annan arbetsplats. Samma jobb, men en annan skola. Fast inte samma liv. Jag var gift och bodde i ett villaområde. Ett område där man efter alla år hunnit lära känna många och om inte annat bli bekant med en hel del. Ett litet idylliskt område- där jag aldrig var riktigt hemma.

Jag gillade inte kedjehusmentaliteten, trots att människorna var trevliga. Jag är alldeles för mycket av en ensamvarg, alldeles för egen av mig för att trivas med det där att alla helst ska göra allt samtidigt. Och vi umgicks mycket, kom varandra nära på gatan. Inget fel med det, de blev ju mina vänner, men jag gillade inte just den där typen av liv. Får jag inte bo i ett ensamt hus vid vattnet bor jag hellre i stan, där man är anonym.

Jag kan för tillfället inte bo exakt som jag vill, har två barn att ta hänsyn till. Men när de lämnat boet kommer mitt boende med all sannolikhet se helt annorlunda ut än idag. Jag undrar om jag någonsin kommer att gifta mig igen?

Den som lever får se. Jag vill gifta mig igen, fast inte direkt just nu... jag fattar inte varför en del har så bråttom- fast det är ju upp till var och en. En del hinner knappt låta skilsmässan gå igenom innan de plockar på sig en ring på nytt. Som om det brinner någonstans, brinner där ringen brukade sitta. Men det är ju inte min ensak, verkligen inte.

Jag vill verkligen inte komma mina grannar nära; bara hälsa artigt och sedan gå.

Stänga dörren till mitt. (En konsekvens av mitt jobb, tror jag. Jag har ett jobb med människor, mitt ibland människor, (mina ensamma sekunder på arbetstid är lätträkande) och får det där sociala tillfredsställt till stor del på jobbet. Som om inte det vore nog delar jag sju mil om dagen i bil med samåkande kollegor, dessutom. Sedan måste jag ju ha kraft att ge av min person till mina nära. Den sociala biten av livet är enormt energikrävande, men kan också ge en hel del- om man träffar "rätt" människor. Men jag tror ingen kan klandra mig när jag suktar efter den ljuvliga stillsamma ensamheten på ledig tid.)

Och nu bor jag i Karlstads största stadsdel så här känner man få. Ingen vet att jag är "läraren", som jag är i kommunen där jag jobbar. Efter många år i en liten kommun där man träffar många föräldrar varje år (och barn- så klart, som blir stora) är man föga anonym där. Det stör mig inte alls, eftersom jag åker därifrån på eftermiddagen- hem till mitt liv.

Men det här känns bra. Passar mig där jag är just nu.

Fyra år, en mandatperiod- och för mig ett nytt liv.

Härligt, jag känner verkligen att jag kommit närmare mig själv. Närmare den som är jag och inte den jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. Tänk att det skulle ta sådan tid!