Det är mycket skönt att bara få gå och skrota.

Så välbehövligt.

Och så underbart skönt att barnen blivit så stora att man slipper stå där med pepparkaksdeg och lussebullsbak.

Been there- done that. Massor med gånger. Julbak.

Julen blev för mig, under en period, en enda stor stress. Och jag avskydde den där julen.

Så illa, att det skulle bli ett tvång av alltihop. Ett tvång som inte var det minsta roligt; när jag gick på julledighet längtade jag många gånger eftar att det skulle vara januari, så skiten var över.

När man gjort detta bak, måste man ju nu för tiden komma ihåg att lägga ut dreten (som vi säger här i Värmland) på Facebook också- så att alla kan se vilken duktig människa man är. Snark. ZZZzzzZZZ.

Gärna med bilder på alla bakverk och maträtter man gör- för uppenbarligen gör man dem inte för sig själv, eftersom man fotograferar dem- utan för omvärlden. Eller, jag kanske har fel.

Jag går just nu här och skrotar.

Jag har en mycket skön lördag.

... prick midnatt, efter en fullfräsig fredag.

Enastående.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Ur Tomten, Viktor Rydberg

I juletider; Gåten är ännu inte löst. Tomtens julgåta från sent 1800-tal.

Det är för stort att förstå, men ändå värt att reflektera över.

Jag åkte förbi huset där min mormor bodde idag, på väg hem från ett besök hos min far.

Eller... jag åkte inte bara förbi. Jag ställde undan bilen och gick ur. Som om något drog tag i mig, drog mig till denna välbekanta plats. Jag var hos min mormor hur mycket som helst under min uppväxt- och jag älskade henne.

Jag tittade upp mot fönstret, bakom balkongen, där hon haft sitt vardagsrum. Så konstigt. Det där var inte bara ett vanligt vardagsrum; där bodde en del av min trygghet, där vilar fortfarande en del av min barndom.

Men min mormor finns inte längre, kommer aldrig, aldrig tillbaka.

Fast jag vet, jag bara vet, att jag kommer att möta henne igen; någonstans, någon gång. Tvivlar inte en sekund.

Ändå är det så konstigt...

Jag VRÄKER på för allt jag har nu; frossar i allt som finns att tillgå för att må gott för att komma i balans- få harmoni. Jobbar halvtid denna vecka och allt jag ska ha är energi.

Jag promenerar, tränar, håller mig till människor som ger mig energi (och försöker tänka bort dem som TAR den), har t o m solat solarium då jag blivit tipsad om att det kan hjälpa mot höstdeppet. Jag vet inte hur sunt det är egentligen, men det är mig veterligen ett sätt för huden att bilda D-vitamin. Den här mörka tiden gör oss ju trötta och nere, pga brist på solljus. Och jag är ju vallon, haha :-), jag ska vara nere vid solen, jag- helst vid Medelhavet! 

Jag förtjänar att må bra- inte bara för min skull- utan framför allt för att jag har energi att sprida till min omgivning.  

Jag har värme och kraft där inne och det där ska jag komma åt.

Idag har jag mått mycket bättre, har jobbat igen- och det kändes bra. Drog ju på mig en ögoninflammation i förra veckan också- som ett brev på posten, då min son hade det veckan innan. Men allt är bättre idag, som sagt- också min sinnesstämning.

Fortsatt högt läsartal på bloggen, vilket känns kul. Fast jag förstår egentligen aldrig det där, vad höga läsartal kommer sig av. Ibland är det få, ibland många, utan att jag alls förstår varför egentligen. Jag fortsätter dock att skriva. Jag skriver och skriver och skriver, jag tänker skriva till den dag jag dör.

Hemma har det gått på som vanliga måndagar med matlagning och allt det där.

Ja, det finns inte så mycket mer att säga så jag tackar för mig.

(Har dock börjat fundera, efter ett samtal med en kollega... ja, det rörde inte mig, men svordomar i allmänhet. Kollegan gillar inte svordomar; för mig, däremot, har svordomarna ingen innebörd (fast jag hatar könsord) utan jag använder dem mest som kraftuttryck. Men... egentligen är det ganska fult... Ska nog tänka till en extra gång över om jag kan hitta något substitut för dem när jag skriver. Apropå ingentingen.(Ja- det ska stå ingentingen. Jag känner för det.))

Jag har gott om läsare nuförtiden. Tack för att Du kommer hit.

Ja, gott om... för att vara amatörbloggare, då. Ett drygt 40-tal unika om dagen. Det känns kul. Det är mycket för mig.

När jag har haft som mest ligger det runt 60 och när jag är nere i få läsare är det runt 20, kanske lite drygt. Jag har inte varit med om att det hamnar under 20 på ett bra tag. Jag tycker ändå (trots att jag är en av Sveriges mindre kända bloggerskor:-) att det är häftigt att 40 personer läst här idag. 40 personer där ute, någonstans i Sverige. Idag.

 Fast det var på Facebooktiden jag hade 60; då hade jag bloggen kopplad till Facebook och då kom ju så klart mina vänner dit via Facebook. Det är snällt att vännerna kommer och tittar, fast dem kan jag ju diskutera med i alla fall, så det där med Facebook kan kvitta. Det är roligare nu, när läsare hittar mig på annat vis. =) Tackar ödmjukast för att Du tagit av Din dyrbara tid för att läsa!

Jag läser själv bloggar genom bloggplatsen och på något vis har man ju en tänkt läsarkrets, och jag tänker att jag skriver för andra amatörbloggare, fast man måste ju ha i bakhuvudet att vem sjutton som helst skulle kunna gå in här och titta, så man måste ju kunna stå för det man tycker och tänker. Jag har för övrigt all rätt i världen att tycka som jag vill, så länge jag inte kränker en enskild person. Jag skriver heller aldrig om mina elever eller kärleksrelationer.

Jag är inte på topp just nu; det har varit bättre och det kommer med all sannolikhet att bli bättre.

Det är ganska grått och tråkigt. Rätt segt, tungt, trögjobbat, livet.

Men jag fortsätter simma. Slutar jag- sjunker jag.

God natt.

Elli o hennes bästa kompis <3

Hon får besök i sena fredagkvällen, av en kille jag aldrig träffat. Så hon bad mig att inte säga något dumt.

"Som vad då?"

Typ: "Nu hjälps vi åt lite allihop med hushållssysslorna innan ni går in på Elinors rum. DU (killen) kanske kan ta och tömma kattlådorna för jag gillar inte att städa för då bränner jag så mycket kalorier."

Då kommer nog killen aldrig mer tillbaka.

??? Var får hon allt ifrån? ???

God morgon Världen!

Veckans bästa dag! Fredagar är bra dagar. Jag föddes en fredag. På eftermiddagen. Typskt mig. En fredag eftermiddag är väl ändå bästa tiden att möta världen?! I slutet av april också. Bättre kunde det inte bli. Det sägs att jag var kort och knubbig och hade för att vara nyfödd långt hår, svart. Slog mig just att det är ungefär signalement som jag har än idag, haha! :-) Kort, knubbig, långt, mörkt hår. Jag är väl inte riktigt rund som en liten boll, men jag är mer åt den "knubbiga" hållet än lång och mager. Om jag nu ska använda det ordet. Det var ganska sött. Ett sött litet ord.

Min dotter såg ut på ungefär samma sätt när hon föddes. Hon hade också långt svart hår; det var flera centimeter långt och täckte hela huvudet. Hon var också knubbig men lång- och det är hon än idag. 175 cm. En dryg decimeter längre än sin lilla mor- helt otroligt hur det kan bli. Fast nu är hon långt ifrån knubbig. Lång och smal. Min son såg helt annorlunda ut. Helt flintskallig och när han skrek blev han röd som en tomat, hela han. Sedan växte rågblont hår ut och han har ljusblå underbart vackra ögon precis som min älskade mormor hade. Blåklintsblick.

Jag har läst en hel del när jag varit hemma och det var egentligen det jag tänkte skriva om, men så fastnade jag någon helt annanstans och det är det som är tjusningen med hela bloggandet .Det fria skrivsättet; min kraftkälla. Vad jag älskar att skriva,  vad jag älskar att sitta här i lugn och ro!

Jag tycker om det här kreativa- att skapa något utifrån mig, bara mig, inte utifrån några som helst regler. Vill jag, kan jag skriva apapapapapapapapapa APA här; sida efter sida. Jag skulle förmodligen betraktas som en smula underlig, men jag skulle kunna- om jag ville. Och det gillar jag. Och jag gillar ord- det har jag alltid gjort. När jag började läsa tyska i skolan, i sjuan, var jag helt fascinerad av dessa nya ord. Jag sög åt mig dem och min lärare tyckte det var kul att jag var så motiverad- vi fick ju inga betyg i sjuan. Men dessa ord var motivation nog. Betygen var bara en bonus.

Och här sitter jag än idag och bara leker med mina älskade ord. Så det kan bli... Ha en underbar fredag!