Jag har flera manliga vänner; tycker det är enkelt att umgås med karlar. Detta kan många uppleva som lite underligt, då kvinnor ska ha väninnor alternativt är hon ihop med mannen hon umgås med.

Jag är inte ihop med någon av mina vänner, vare sig kvinnliga eller manliga- men de är lika mycket vänner- oavsett kön. Jag tänker inte heller låta någon annan människas förutfattade meningar komma i vägen för någon vänskap. Varför skulle jag?

Nu talar jag om förutfattade meningar, dvs vad folk tror (ja, vissa åtminstone): "Men j-ar vad många män hon har den där Bea. Igår såg jag henne med en man, idag en ny."

Jaja, då får de väl tro det då. Om de inte förstått att en kvinna kan ha en vän med snopp utan att hon för den sakens skull måste hoppa i säng med honom. Hallå, liksom!? =)

Vad som också kan finnas är kontrollerade svartsjuka. Mina kärlekar har inte varit lagda så, förvisso; de har förstått att jag har flera nära manliga kamrater. Är de svartsjuka funkar det inte. Men man har ju sett svartsjuka... usch, det är så destruktivt. Så förtärande. Å andra sidan kräver ju detta av mig att jag är accepterande och jag är (har blivit, med åren) av den inställningen att man inte kan tvinga någon till något. Den som älskar måste göra det av egen fri vilja och har jag ingenting för att kontrollera någon eller stänga någon inne. Skulle aldrig falla mig in att läsa någon annans sms, mail eller liknande. Det är integritetskränkande och respektlöst och jag förstår faktiskt inte syftet.

 Och skulle det visa sig att min tillit varit missbrukad finner jag ingen anledning att bygga upp en relation över huvud taget. Då kan det lika gärna kvitta. Så enkelt är det.

Idag träffade jag en av dem (ja,dessa vänner med snopp), vi har en sådan speciell vänskap. En sådan som inte kommer och går- så är det ju med många människor, och så ska det väl vara. Livet förändras och vi med det. Så är det. Jag tycker inte man ska bli för sentimental; det tillhör ju livets gång, liksom. Sån't är livet.

Men vissa finns förhoppningsvis alltid kvar. Det är så ironiskt; jag hade en gång en kärlek (ja, jag har haft flera kärlekar i mitt liv). Den här kärleken hade en god kamrat och denne blev en av mina allra bästa vänner. Kärleken dog- men vänskapen till hans gode kamrat består. Så lustigt. Kärleken kommer och går- vänskapen består.

Fast inget "minne" slår väl mina barns far!!!

 Den karln är också historia i mitt liv, men han lämnade två underbara ungar efter sig- det var väl inte så dumt, hihi! :-)