Jämlika. Kvinna-man. Eller hur? Mannen tar pappaledigt, kvinnan jobbar.

Verkligen...

Jag har flera manliga vänner som lever som jag. Ensamma med barn (ja, när de inte är hos sin mor, då). Denna pappa FÖRVÄNTAS helt enkelt inte ha det lika städat och snyggt som jag; han är ju man. Han är hemskt "duktig" som klarar av barnen ensam och ingen förväntar sig att han ska fixa med barnkalas när barnen fyller år eller stå med middagar vid högtider. Äter han på restaurang med barnen är det inte ett dugg konstigt. Han är ju man, och inte sjutton kan väl män laga mat. Kan de det, är de "duktiga." Definitivt en bonus om en man kan laga mat. För att inte tala om en man som bakar. Wow! Han kan ju faktiskt unna sig att köpa sina bullar på Coop om han nu får besök. (Om inte besöket har med eget fikabröd, naturligtvis, man kan ju inte ta för givet att en man haft tid över till sådant.)

Går kvinnan ut och äter på restaurang med sina barn är hon "lat" som inte lagar maten från grunden.

Hör och häpna: Hennes dygn är också 24 timmar. Det är lika långt som mannens, inte en sekund längre.

Förutsätt att kvinnan också jobbar heltid- exakt lika många timmar som mannen. Har hon inte sitt hem rent och snyggt är det ju lite konstigt. Hon är ju kvinna. Kvinnor gillar att städa och hålla rent och snyggt och har hon inte hunnit med att städa för att hon haft fullt upp med ungarna är det lite sunkigt. Hon skulle kanske kunna vara på två ställen samtidigt? Egentligen skulle hon nog kunna jobba heltid och vara hemmamamma på en och samma gång. Återhämtning- vad är det?

 Kvinnor gillar så klart att laga mat och fixa bjudningar för allt och alla. Eller hur? Det tycker hon är roligt, män kan ju inte sådant. Men att hon jobbar heltid på detta, kanske till och med studerar också, det är inte särskilt duktigt. Det är självklart; helt enkelt något man kan ta för givet. Hennes dygn har nog, av någon outgrundlig anledning, några extra timmar.

Kvinnan fixar allt. UTAN uppskattning- det behövs väl inte?

Jämlikt samhälle?

Nej, frågande står omgivningen om kvinnan inte pallar.

"Jaså, blev du utbränd du?! Konstigt. Det är nog en svag person det här."

Jag börjar få tillbaka energi, märker jag- eftersom jag börjar få skrivarlusten tillbaka.

Jag ögnade just igenim mitt förra inlägg och såg att det såg konstigt ut att vara sjukskriven pga "lite ont i kroppen och trött och fryser." Saken är den att för tre år sedan drabbades jag av utmattningsdepression- och det var det värsta jag upplevt. Hela min själ var försvunnen i flera år. Jag tvivlade på det själv ibland "Jamen jag sitter ju här..." men det var verkligen illa ställt med mig. I det läget är det inte längre frågan om (se nedanstående inlägg) : "Så här törs jag inte göra... då kanske folk tror att jag har psykiska problem". Då är det "JAG SKA MÅ BRA, JAG SKA UPP" ...och det där om att andra människor eventuellt TROR si eller så... det ligger långt, långt ute i periferin.

Jag uppmärksammar därför första tecken på när det barkar iväg- jag vet hur det kan bli om man inte tar det på allvar.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få mig själv tillbaka; jag var bara en skugga av mitt forna jag under en lång period.

Men sakta, sakta kom jag upp igen, ur mitt svarta hål.

Och så plötsligt en dag sa min frissa, som bara såg mig varannan månad: "Men vad har du gjort? Du strålar!"

Jag tyckte inte att jag strålade särsklit mycket men jag insåg att jag var återfunnen.

"Jag har aldrig glömt vem jag var- jag har bara låtit det sova. Kanske hade jag inget val- bara viljan att finnas kvar."