... mellan fyra och sex blir jag väckt av en kärlekskrank katt.

Så här har det hållit på i flera veckor, och det gör mig faktiskt ingenting; det kan väl knappast finnas så många bättre sätt att vakna på än av att en katt spinner (högt som jag vet inte vad-  vid den tiden på dygnet, när hela världen sover...) och trycker sig mot mitt huvud.

Han har tydligen skaffat sig en ny vana och jag vet faktiskt inte riktigt vad han är ute efter, min lille Nisse (han är kastrerad, så några perversa idéer finns inte här, inte) men någon form av kelsjuka har han uppenbarligen drabbats av. Vid samma tid, varje morgon.

Han tänker inte på min skönhetssömn, lille Nisse, men nog är han go, trots allt! ;)

Sov Sött, alla!

(Jag lär väl bli väckt, som vanligt i gryningen!;)

... har varit inne hos mig den här månaden. 376 personer har läst mina tankar i januari 2011. Jättelustigt, egentligen: Här sitter jag och skriver och Du kan genom teknikens under bara gå in och läsa det. Hmmm... gäller verkligen att vara restriktiv i det man skriver. Här skulle jag kunna säga att "Kalle Karlsson är en jädra idiot för han gillar mask" om jag kände för det.

Inte för att det är tillåtet, men vem sitter och lusläser och kontrollerar bloggar? Det måste ju finnas tusentals, bara i Sverige?

Usch, vad farligt...

Ett flertal personer i min omgivning har ordagrannt bett mig att inte omnämna dem i det jag skriver, då jag gör det helt öppet. Inte för att dessa människor har någonting att dölja, men det är ju inte alla som är "psykologiska exhibtitionister" som jag. Jag har inga alls problem med att blotta mina utmattningar eller störningar för hela världen om det är så; skrivarglädjen och feed back-en från bloggkamrater uppväger allt. Och så är jag en öppen människa. Men så pass intelligent är jag (fast mer är det kanske inte!!! :), att jag inte öppet lämnar ut mina vänner här.

Vi är alla olika. Och tur är väl det. Trist skulle det väl bli annars?! ;)

Sov sött, Världen

...då lägger jag en pizza och går ut.

Lite fin Uggla i torsdagskvällen.

Jag skriver om högdragna människor.

Min lilla moster kommenterade mitt inlägg om Fröding och Ferlin, och har, mer eller mindre vetenskapligt (vi är värmlänningar) hört talas om att Fröding var en högdragen, lite småelak person. Huruvida det stämmer eller inte, har vi ingen aning om, och kommer aldrig få veta. Jag föredrar Ferlin i vilket fall. Tycker helt enkelt att han skriver bättre.

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlars trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfota barn i livet.

Ferlin: "Barfotabarn"

...Och jag fortsätter:

"Ej för de starka, men för de svaga.

Ej för de rika, men för dem som plöjt sin jord utan att klaga..."

fortsättning:

"Han bär ej spira eller silverskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: Finns Gud på jorden, vandrar han förklädd."

/Hjalmar Gullberg

... kom in här i bilden också.

Vackert, eller hur?

Ojojoj... hur hamnade jag här?

Det ena leder till det andra, och jag började skriva om Fröding, med rykte om sig att vara högdragen och småelak (föga vetenskapligt, dock.)

I alla fall:

På tal om högdragna människor, som man inte riktigt uppfattat vad det är de går och jäser över, och Ferlin med all sin mänsklighet. Visst har man mött dem själv. Båda typerna. Vad jag tycker om Ferlin är väl glasklart.

Och jag kanske ska stanna här. Jag tror det är säkrast så.

Sov Sött ; Alla fina!

Jag önskar jag kunde bespara dig alla sorger,

alla olyckor, alla misslyckanden

Men då skulle du bli en ganska ensam varelse på vårt klot

Hjärtesorg, likväl som lycka

binder oss samman, i familjen

i äktenskapet, och som vänner

Ur samma gamla bok- jag bara inte kan släppa...

Sov Sött! :)

En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!

Sitter och läser lite poesi, så här i söndagskvällen.:)

Det här är Gustaf Fröding. Jag är ju värmlänning, och bor jättenära hans barnsdomshem (Alsters Herrgård, precis vid Kronoparken, för er som är värmlänningar och inte visste. Frödings barndomshem, alltså, inte mitt hem;)

Man borde väl tycka om Frödings alster. Men jag känner "sådär". En del är bra. Eller neej, det slår inte an just mina strängar. Jag fallar för Ferlin, jag. Han har ett annat sätt att skriva, så klockrent, avskalat och rätt in i hjärtat, liksom. Svarte Ferlin...

Fast Fröding var väl, förvisso, heller ingen muntergök! :)

Sov gott, Alla!

Det skrivna ordet kan vara vanskligt ibland, med tanke på att man som sändare inte får fram vare sig röstläge eller kroppsspråk (här kan ju ironi bli lite besvärligt, och mottagaren har ingen chans att fråga vid missförstånd.) Framför allt när jag skriver ilskna inlägg, känner jag mig mån om att de inte ska misstolkas. Man vill ju liksom inte trampa fel person på tårna.

Därför vill jag här tydliggöra en sak, ur mitt inlägg om "Bittra människor." När jag i efterhand läst igenom det fann jag det stundvis en smula otydligt; och jag är rädd att någon oskyldig kvinna i min närhet ska känna sig attackerad, så jag kan lika gärna tala om att det rörde sig om en argsint kassörska på en affär där jag ofta handlade (och gör numera också, efter ett tag). Hon tycktes hata folk i allmänhet och mig i synnerhet, och jag förstår verkligen inte varför hon valt ett serviceyrke. Historien slutade i alla fall med att jag efter en rätt lång tid (kändes det i alla fall som) inte längre kunde hålla tand för tunga, utan jag sa rätt ut, mitt emot henne i kassan, vad jag tyckte om hennes beteende (Ni vet... till slut kommer den där absolut sista droppen, den som hela berget att rasa...) Jag slutade handla där ett tag. Sedan försvann hon. Numera handlar jag ofta där.

Vidare vill jag också förklara att jag inte har det minsta problem med hur folk ser ut, trots att dessa båda ilskna kvinnor, som både jag och min kollega stötte på, råkade vara av samma kroppsform. Men som sagt: folk får gärna vara så väl gröna som röda eller rosa, tjocka, långa eller smala. Det bryr jag mig inte ett dugg om så länge de behandlar mig med den respekt jag tycker att jag- och Du- och alla andra förtjänar.

Återkommer ;)

Jag har så smått börjat jobba igen efter höstens utmattning. Jag kommer gradvis att gå upp i tjänst, men i det läge jag befunnit mig, är det tydligen viktigt att allt sker i en lugn takt.

Dock vill jag säga, här och inför hela världen, att jag älskar att undervisa. Där har aldrig mitt problem legat: jag har alltid varit nöjd över det jag har att ge, och jag har alltid uppskattat elevkontakten.

Jag skriver med anledning av en kommentar jag fått, av en gammal elev.... och ni ska veta att jag blev så glad!!! (Se kommentarer; nedan). Jag har också, verkligen från hjärtat, uppskattat det fina jag hört från mina gamla lärarstudentener. Bara för kännedom... Tack!

Vill inte utlämna någon här, men jag vill att Du ska veta, att det verkligen värmt.

Läraryrket är lite speciellt. (Tycker jag då. Men alla yrken är säkert speciella, på sitt eget lilla vis! ;) Man måste nästan brinna för det (i mitt fall- och med risk att ta i för hårt) för att lyckas. Det går inte att göra allt lite halvdant, utan där Du är, måste Du vara, av hela din person och inget annat. För min entusiasm smittar av sig, och saknar jag entusiasm, kan jag inte heller räkna med att mina elever ska ha någon.

Vad jag egentligen ville skriva var att... (på tal om Staffan Hellstrand, se tidigare inlägg) och fd elever och gamla lärarstudenter: Man kan bli avlönad på många sätt. Ett sätt är att få det i pengar.

Mmmm... nog har jag tänkt tanken. "F-n, vad enkelt allt skulle vara om man bara hade pengar!" Inte för att jag kan påstå att jag som lärare svälter, men jag kan heller inte skryta med att jag blir rik på mitt jobb.

Jag har med tiden insett att det finns människor som värderar pengar högre än jag gör. Hade man varit pengakåt, hade man knappast gjort det yrkesval jag gjort.

Fast kanske hade det varit enklare. Att inte tänka som jag... tänka alldeles för mycket i många fall... och bara bry sig om det där materiella.

Att inte tänka att "det finns något större".

Det finns faktiskt något som betyder mer.

Kanske skulle man förfört en gammal miljonär som Anna Nicole Smith, sålt sin kropp och själ och bara njutit av stjärnstatusen; kanske hade allt varit lättare på det viset. Jag menar istället för att vara uppriktig och knega på som lärare. ;)

Att bara vara tillfredsställd, för att man på ytan har det "bra."

Eller också inte.

Jag tror jag tänker för mycket.

Go Natt!

;)