Alla inlägg under december 2013

Oro

Av Beatrice F Wik - 31 december 2013 00:59

Vad jag hatar, vekligen hatar, att ha nära och kära ute i trafiken när det är halt ute.

Först nu kom mina barn hem från en resa, och först nu kan jag slappna av.

"Blixthalka" sa de på TV:n.

... livrädd blev jag! :(


Jag är hönsmamman Agda när ungarna är ute och far.

Jag blir så orolig. Även om man vet att den som kör är en lugn och säker förare, vet man ju inte vad det finns för dårar i trafiken, som kan orsaka total förödelse.

Jag är så tacksam för varenda polis som är ute i trafiken och gör sitt jobb på vägarna; den som kör bil sitter verkligen på ett jättemordvapen, det kan gå så illa, så illa.


Själv hade jag änglavakt i höstas när min kollega och jag krockade med en älg, Kändes som ett mirakel att jag samma kväll var ute och promenerade- som om inget hänt. Jag kunde ha dött där och då.


Två gånger har jag sett döden i vitögat, båda gångerna med turen på min sida.

Tur-eller kanske något större än bara tur?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är skört. Det är ingen självklarhet att vi ska få gå här- och vara hela och friska.

Det är något vi bör vara tacksamma för.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 29 december 2013 07:45


Hualigen, jag har haft magknip hela natten! Inte roligt.

Den feta juldieten byttes ut mot skaldjurssoppa igår så magen blev väl chockad.

What is this? Något nyttigt? Hur gör man då?


Jag fick Alice Munros Kärlek vänskap hat i julklapp och ska börja läsa den idag, återkommer med en subjektiv recension bara från min synvinkel.

Annars (objektivt) är hon väl känd för att skriva med ett extremt stort djup och mycket stor precision. Som Du säkert redan vet är Munro mest känd som novellförfattarinna, hon är från Kanande och hon fick som trettonde kvinna nobelpriset i litteratur i år.

En stor förebild för mig som skriver amatörnoveller (ja, jag säljer dem faktiskt och får mitt arvode som "frilansjournalist", vilket känns himla tjusigt) men de är inte riiiktigt på Munros nivå. En bit ifrån. En liten bit så där, mellan tummen och pekfingret. =)


Apropå skrivande såg jag på "Alla är fotografer"  på TV:n.

De talade om sociala medier och att Facebook och liknande sätter igång ett belöningssystem som kan likna ett beroende. Det gäller då jakten på "likes." Tävlingsinstinkten går igång.

Jag har lagt ner Facebook, går kanske med igen någon gång i framtiden, om jag kommer att sakna det. Fast det tror jag knappast. Jag blev så anti mot den där "kulturen" som råder på Facebook. Den där "fasadkulturen", där alla vet hur det egentligen ligger till, ändå låtsas man. Jag blev enbart generad, inför mig själv, när jag tog del av det, fast jag kanske är lite konstig. Må så vara. Förvisso är det fler och fler som tycks logga ut, så jag är väl i så fall inte ensam om att vara "konstig".

Det var i och för sig ett tag sedan jag hade Facebook, så det där kanske har ändrats. Jag har ingen längtan efter det ändå.


I alla fall...  bloggar är ju sociala medier, det med. Men här drivs man inte av "likes".

Jag drivs av mitt skrivarberoende. Jag skulle egentligen lika gärna kunna skriva i en dagbok, men en del av det roliga är så klart att veta att någon läser. Att man kanske kan påverka, få människor att börja fundera. Jag ingen känd, stor bloggerska, men de som läser, de läser.

Man ska aldrig tro att man är för liten för att påverka. "Den som tror sig vara för liten för att påverka har aldrig sovit med en mygga i rummet" (har jag snappat upp någonstans).

Kanske kan jag hjälpa någon att bli kvitt lite fördomar (som vi alla har... haha... jag har massor!!!) också.

Slå hål på myten om att det går åt skogen för alla skilsmässobarn eller att det är synd om ensamma mammor, som inte önskar något hellre än att bli gift med någon karl, någon, bara vem som helst- för annars svälter de ihjäl eftersom de också är utfattiga.

Till exempel.

Och jag älskar att berätta. Att använda ord, ord är fascinerande.

Bloggare är "ordbrukare" skriver Gubbfan. Jag tycker att ordet är roligt.

Det är det som driver mig att skriva. Jag älskar det, har skrivit sedan jag var liten.


Tack till Dig som läst, just nu: Du har just tillfredsställt ett av mina behov. Mitt behov att få berätta. För någon som tänker/läser/tycker/tycker annorlunda; kanske anser att jag är helt knäpp, det vet man aldrig och det är egentligen inte det primära. Eller what ever. Antalet besökare och sidvisningar registreras, så jag vet att jag inte skriver för vägglössen.

Med stor sannolikhet har vi aldrig ens träffats, Du och jag. Ändå kan Du läsa "mina tankar". Häftigt!

... Teknikens under! :-)

(Och jag vet att du läser, Pappa!  Det är obligatoriskt för dig att läsa det jag skriver! =) Blir förhör senare på dagens blogginlägg och jag blir grinig om jag får höra att du fuskat!!!) :)

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 28 december 2013 23:15

Jag har en ny favorit just nu.

Gå ut och var glad din jävel

Gå ut och var vacker och stolt

-hela vintern

Av Beatrice F Wik - 27 december 2013 22:24


Jag framstår säkert som en grinig feminist när jag skriver och när jag ser Gubbfans kommentarer vill jag bara klargöra att Ni män är alldeles, alldeles underbara!

Det är inte alls det det är frågan om, utan orättvisan.


Nu blir det jättekonstigt när jag försöker infoga en text, så jag avstår, jag skriver bara istället, men jag kollade upp en artikel i DN (sept 2013) med SCB som källa. Löneskillnaderns mellan män och kvinnor var enligt denna artikel störst hos verkställande direktörer, där kvinnorna i genomsnitt tjänade 63 % av männens inkomst.

För samma jobb- helt otroligt.

Fast vad jag syftade på var egentligen inte löneskillnaderna inom samma yrkeskategori; så långt hade jag inte ens tänkt!

Jag syftade på traditionella kvinnoyrken kontra traditionella mansyrken och det är ju ingen nyhet att så fort man jobbar med människor sjunker lönesiffrorna i jämförelse med om man jobbar med teknik, pengar, maskiner osv.

Om man inte skaffar sig en jädrans utbildning, som läkare exempelvis. Undrar om det är traditionellt mansdominerat? Kanske inte.

Ja, jag är kanske en grinig feminist, men det betyder inte att jag hatar män. Tvärtom.

Jag vill bara ha lite rättvisa!!!

(Nu kom ett gammal citat upp i min skalle också: "Livet är inte rättvist". Bara att tugga i sig. Men man kan väl åtminstone FÖRSÖKA så gott det går, att i alla fall få LITE jämlikhet.)

Av Beatrice F Wik - 27 december 2013 08:00


Slashasdagar nu. (Se nedanstående inlägg). Gubbfans kommentar fick mig att inse att det inte gör så mycket att gotta sig i allt sött just nu. Tänker man bara ett par veckor framåt inser man att sötebrödsdagarna är mycket snart är över. Frosseri och festligheter ersätts snart av en lång och kall januari. Borta är snart ljusen, tomtarna och adventsstjärnorna. Tidiga, svarta morgnar- ett tag till, innan våren är på väg.

Och januari är en mycket låååång månad, i relation till pengarna. Det är mycket månad i slutet av pengarna i januari.

Apropå pengar har jag en stilla undran: Vi pratade om betyg under julmiddagen. Min dotter går på teknis och jag sa, att hon har A i matte "trots att hon är tjej".

"Kanske tack vare att hon är tjej" svarade någon då.

Jag menade att matte inte är något traditionellt tjejämne, den som svarade syftar på att det är tjejerna som får de högsta betygen.

Ja, så ser det ut. Rent generellt. Kanske inte just i matematik och naturorienterande ämnen, på gymnasienivå, men i övrigt. Tjejer har högre betyg än killar.

Väldigt lustigt att det inte ser ut så när tjejerna blir kvinnor och kommer ut på arbetsmarknaden och betygen omvandlas till kronor. Vi får inte betalt för vår möda, vi vuxna, i betyg längre. Vi får det i kronor.

Och då har det plötsligt vänt! Rent generellt är det inte längre "de stora flickorna" som sitter på de högsta betygen, dvs kronorna. Det är "de stora pojkarna."

Och jag undrar: VAD HÄNDE PÅ VÄGEN?!

Det här upprör, kan jag säga. Jag blir rent förbannad.

De ambitiösa flickorna tycks inte ha så mycket för det, när det väl kommer till kritan.

Höga betyg kan man inte betala räkningar för. Mitt råd, till min dotter och alla unga tjejer som läser här:

Känns det intressant; välj ett yrke där det finns många män!

Det är de som driver upp lönerna, av någon outgrundlig anledning.


Hehe... Det kanske är en tyst överenskommelse mellan alla män- för att de ska få behålla sina fruar. (Obs! Detta är ett skämt!) I nio fall av tio, mig veterligen, tycks det vara kvinnan som tar initiativ till skilsmässa. Jag har ingen aning om varför, eller jo... det har nog med relationer till väninnor osv att göra, en skild kvinna blir sällan ensam, hon har ofta fler nära vänner än en skild man. Jag tror att vi pratar med varandra på ett annat sätt än män gör. Men jag vet inte. Jag har aldrig varit man. 

Att hon får det sämre rent ekonomiskt får henne kanske att stanna kvar i en del fall, trots att äktenskapet knakar.

Jag är lärare och klarar mig på min lön, trots att det inte blir några frosserier. Hade jag haft det sämre ställt hade jag kanske BLIVIT TVUNGEN att snärja någon karl, bara för att ÖVERLEVA med två barn. Det bara doftar romantik, gör det inte?

Av Beatrice F Wik - 26 december 2013 17:12


Vilket slashasliv man lever de här dagarna.

Totalt osunt, men sååå gött!

Jag vet inte hur mycket choklad vi fått i julklapp, och skumtomtar och en massa lakrits- och finns det där, så äter man. Sådan är i alla fall jag. Jag går inte bara förbi, utan äter, liksom bara för att det finns där, fast man börjar bli rätt mätt på det här söta nu. Jag har köpt hem en hel massa frukter också, som står i en skål på vardagsrumsbordet, för lyckligtvis gör man samma sak med det som är lite nyttigare: finns det där i skålarna, så äter man. Barnen med, där framför TV:n. Röda vackra juläpplen smakar alldeles underbart just nu.

För att inte tala om all julmat som beretts inför festen på julafton. Kylskåpet var så fullt, att det knappt gick att stänga, till och med efter julmiddagen.

Och nu är det bara sååå skönt att slippa laga, bara värma och äta. Det blir inte mindre välsmakande bara för att det gått någon dag; frestelsen suger åt sig det gottiga och smakar så bra, så- fortfarande.

Ja, vi lär inte svälta ihjäl här i alla fall.

Slashasliv- några dagar till. Det kan vi gott unna oss. :-)

Av Beatrice F Wik - 26 december 2013 07:45


Annan dag jul. 26 december. Idag är det exakt fyra månader kvar tills jag fyller fyra decennier, vilket känns mycket underligt. Man tyckte ju förr att 40-åringar var gamla. Jag känner mig fortfarande ung, jag smider planer för framtiden som om jag vore tjugo. Nu väntar del två, liksom! :-)

Det här är en glanstid och jag är så lycklig över att jag levt mitt familjelivet så som jag gjort, trots att jag är skild. Just det ingick förvisso inte i beräkningen, men mina barn börjar bli stora, min äldsta går på gymnasiet och jag är fortfarande rätt ung! Det finns så mycket nu, som jag vill göra, som jag kommer att göra när barnen lämnar boet om några år.

Jag har stora framtidsplaner, hihi!!! =)

Det är en härlig känsla, när man börjar inse att de begränsningar man har i livet enbart ligger hos en själv. Eller kanske inte enbart, men till största delen. Vad man måste ha klart för sig är bara att allt i livet kostar. Inget kommer någonsin flygande på en.

"Du ser inte skogen för alla träd" sa min far härom dagen, när jag var rysligt negativ. Eller... fortsatte han: "Du står i vägen för dig själv" Jag slår knut på tankarna ibland, slår knut på hela mig själv- och inbillar mig att jag sitter fast. Vad jag sitter fast i är i själva verket mitt eget grepp. Det gäller bara att komma till insikt. Självinsikt. Inte enkelt alltid.


Tyvärr kommer jag inte att ställa till med något stort kalas. Det är inte alls min grej, jag hade inte ens någon större fest när jag gifte mig. Eller vi, vi var ju två som gifte oss. Vi reste till Turkiet istället. Kanske lite taskigt mot dem som bjudit mig på sina fester, man känner att man vill bjuda igen, men det blir säkert fler gånger i livet. Hahah=), jag kommer säkert gifta mig igen, dååå ska jag bjuda igen! En gång till, sedan får det vara nog med giftermål från min sida; det blir för påfrestande för psyket att hålla på och gifta sig och skilja sig gång på gång!!! =) Nej, skämt åsido...

Eller, ja... Ett allvarligt skämt. En skilsmässa är bland det tuffaste man kan genomgå, det kan nog ALLA som en gång varit där skriva under på. Åtminstone om man har barn ihop- det är det som gäller barnen som är den tuffaste biten. Jag kanske är känslokall, men sanningen är ju faktiskt den att det finns många män (och kvinnor), en make går trots allt att ersätta, men barnen är liksom en del av en själv och även om jag älskar ungar så till den grad att jag valt att jpbba med barn (jag är bland ungar fem dagar i veckan) finns det inte en enda som kan ta mina barns plats i mitt hjärta. Så är det. Kärleken till mina barn överträffar precis allt.


För Dig som aldrig upplevt en skilsmässa kan jag berätta att det är som en känslomässig förlossning, om man jämför graden av smärta. Och precis som när man föder är det olika faser man går igenom, som smärtar i olika grad och på olika sätt.


 Jag kommer bara att ordna något litet mysigt för mina närmaste (nu pratar jag om min födelsedag igen) och så kommer jag att göra en resa tillsammans med mina barn, fast det får nog vänta till sommaren pga att det är svårt att ta semester mitt i terminen när man har det yrke jag har. Vi lärare har gott om lov, men vi kan inte bestämma själva när vi ska ta dem utan vi får snällt ta påsklov när påsken infaller osv.


Ha en fin Annandag!!! Och kom ihåg att älska LITE för mycket!!! (som min gamla bloggkamrat Ingrid uttryckte det så vackert)

Av Beatrice F Wik - 25 december 2013 10:15


Juldagen är en dag helt i min smak. Tid för stillhet, eftertänksamhet. Ja, man skulle naturligtvis med all sannolikhet bli galen om man hade en hel drös med juldagar på rad, men i ett liv där det kör på i 180 för det mesta är det så ljuvligt att bara få vara.

Det där med söndagen som vilodag, som man hade förr, var kanske inte så dumt ändå. En dag, förutbestämd för vila, att verkligen TVINGAS stanna upp är nog inte helt fel. Ha lite tråkigt. Jag skulle gärna ha tråkigt- jag är typen som mycket sällan har tråkigt. Jag bara njuter när det inte händer någonting; en obokad helg är bland det bästa jag vet. LYX är att ha almanackan fri.

I dagens samhälle (i alla fall för mig) är ju helgerna sällan stilla. Det händer oftast saker kring familj, vänner och barn och man har ofta en kö av sysslor som väntar att bli gjorda, saker man inte hunnit med under vardagarna.


Jag har haft en toppenjul hittills med fin gemenskap med alla er jag suttit kring julbordet med (också dagarna innan själva julafton.) Ni är så värdefulla- bara så ni vet!!! (Om nu någon jag delat bord med eventuellt går in här och kikar...)

Biskopen sa något klokt på midnattsmässan:

I dagens köpsamhälle: Tänk på vad som är allra mest dyrbart!

Det är inte det man kan köpa.


... Fast om sanningen ska fram kan jag ibland bli lite avundsjuk på människor som mestadels strävar efter materiell lycka och framgång. Vilket enkelt liv de måste ha!

Om livet går ut på att äga tjusigast saker, eller ha mest framgång på ytan. Jag har ofta tänkt att jag önskar att jag också kunde se livet lite så: "Det kanske räcker att allt ser bra ut utåt".

Jag försökte ett tag under min villaperiod att hänga på den där "tävlingen" med tjusigast kök, bil osv. Kvinnorna sitter och pratar vikt och dieter (smalast vinner, och det är egentligen inte ens fråga om vare sig hälsa eller skönhet, alltid... man ska helt enkelt bara GÅ NER I VIKT) och vad männen pratar med varandra om- det vet jag inte.

Men jag förstod det aldrig. Det räckte liksom inte. Inte på långa vägar, och jag får helt enkelt acceptera att jag är som jag är, även om det kanske betyder att jag gör allt lite mer komplicerat än det hade kunnat vara.

Jag söker något mer, helt enkelt. Något mindre platt, något under ytan. Det är bara så. På gott och ont.

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se